Ett mord och en gryta

Redan före denna bloggs födelse föreslog en vän att om jag skulle dra igång en nätpublikation, så borde den handla om långkok och film. Antagligen på grund av att jag just då var smått insnöad (ett personlighetsdrag, jag blir rätt lätt tjatig) på att prata om en mycket lyckad kalops jag just tillagat. Det fick exempelvis följden att jag gick och köpte en kokbok som innehåller endast recept på svåra och tidsutdragna grytor. Hur som helst så tyckte jag att denna bloggämneskombination var lite för konstig och långsökt, men nu börjar ju mina ämnen dra mer och mer åt det hållet ändå så hon kanske inte var alls fel ute...

I´m having an old friend for dinner tonight, som Hannibal Lecter skulle ha uttryck saken. Jag har dock inte planerat att käka upp honom, utan istället bjuda på trerätters. Stod under eftermiddagen och kokade ihop vad som känns som en eminent grönpeppargryta; grytbitar på ett kilo fransyska, lök, hackad kabanoss, madeiravin, buljong, soja, creme fraiche, lite annat smågott samt ett gäng syltlökar som ska vändas i just före servering. Medan denna stod och puttrade i två timmar passade jag på att se klart 1959 års morddramaklassiker "Anatomy of a murder", en underbar rättegångsfest med James Stewart.

Mellan varven hann jag även med att fixa till en krämig sparrissoppa samt mjölkchokladmousse till för- respektive efterrrätt. Nu ska jag fixa med de pressade potatisarna som ska vara till grytan.

Smaklig måltid. Tack. Efter de tre avverkade rätterna kan det nog bli tal om film igen.

I den frågan återkommer jag.

Att fastna i ett fack

"Nuts" är ett drama från 1987, som jag plockade upp på någon rea för ett tag sedan. Barbra Streisand spelar en lyxcallgirl som dödar en kund i självförsvar, alla runtomkring henne gör allt för att få henne insane-förklarad medan hon själv kämpar med näbbar och klor för att ses som frisk och få en hederlig, rättvis rättegång. Blablabla. Handlingen spelar inte så stor roll egentligen.

Vad jag skulle komma till var att en bit in i filmen så spelas skeendet som slutade med torskdöd, upp i form av tillbakablickar - och det visar sig att den våldsamme fula fisken spelas av... Leslie Nielsen. Med andra ord; Frank Drebin från Nakna Pistolen-filmerna. Snacka om att det inte gick att ta de tänkta otäcka scenerna på allvar. När herr klantpolis står i ett par tajta tangakalsonger och föreslår ett sexigt bad när han redan är ombedd att gå hem, ja då skrattar man ju istället för att bli skraj. Sen, när han blir fientlig på riktigt, då väntar jag bara på att han ska halka på ett bananskal. Eller kalla på förstärkning från Ed och Nordberg. Detta var alltså året innan första Naked gun, som ju kom 1988.

Annars var det inget större fel på filmen. Som tur begravdes Leslie Nielsens karaktär rätt tidigt, och sen kunde jag återgå till att finna det hela spännande.

Extra!! Extra!! Premiär: Mamma recenserar

Som ni har väntat. Och nu är det äntligen dags för, *dubbla fanfarer*, Mamma recenserar.

Till min stora glädje så såg kära mamsen nästan omedelbart ”The notebook”, efter att jag skickat ner den. Det här var vad hon hade att säga.

”Jag listade ju ganska snabbt ut vad det gick ut på och vilka det äldre paret var (man kastas mellan olika tidsepoker utan att få namnet på de två äldre i den ”senare” handlingen), trodde jag, men sen blev jag i och för sig osäker ett tag på vilka som verkligen skulle få varandra. Men allt det där spelade egentligen ingen roll. Den var väldigt romantisk. Man ska väl vara i en viss sinnesstämning för att se en sådan film, eller i alla fall måste jag vara det, och det var jag just då.

Jag tycker väldigt mycket om hon som spelar den äldre damen (Gena Rowlands), och även James Garner. De yngre skådisarna var obekanta för mig , men jag gillade han som spelade den manliga ungahuvudrollen (Ryan Gosling (bra sagt där, mamma!)). Jag fällde inga tårar vad jag minns men det var nog nära – särskilt i slutet. En bra film, du får gärna skicka en ny inom kort”

Mammas betyg: 3,5 Miyagis av fem möjliga (lite väl snålt tycker bloggredaktionen som själv delade ut fyra stabila Miyagis – ni vet sådana där där han ser exakt så belåten ut som i slutbilderna av första Karate Kid när Danielsan vunnit turneringen).

Ny frukost, ny film

Ledig igen, långfrukost igen. Även denna gång mitt hembakade bröd med ost, kaffe men också en rejäl dos av Arlas fenomenala yoghurt med jordgubb/vanilj/lakrits-smak. Underbar. Testa.

Till detta ser jag andra halvan av "Animal factory", en Steve Buscemi-regisserad fängelsefilm. Den är okej, men inte på något sätt fantastisk.

Vad hände förresten med Edward Furlong (spelar huvudrollen här)? Efter "American History X" - en av tidernas starkaste - så verkar killen bara ha gjort tredje klassens skräp som jag inte ens skulle drömma om att infektera min dvd-spelare med. Han har ju bevisligen potential.

Insomnia

Oftast sover jag bra eller minst okej, men inte alltid. I perioder är det uselt, ryckigt, ångestladdat.

I natt var en sådan natt. Första två timmarna var ett svettigt halvslumrande i gränslandet mellan dröm och verklighet, låg och grubblade eller drömde om jobbet, livet, tiden och massa annat som är lite väl privat för att skriva om på en inte särskilt anonym blogg. Ni har säkert sådana där dagar och nätter också, när hjärnan är som överhettad och går på högvarv, så att du inte ens kan sluta tänka när du sover. Om jag nu sov. Jag vet inte ens. Vid sådana tillfällen är det sorg att man sover ensam i sin massiva säng. Ingen att prata med, ingen att klaga för, ingen att krypa intill i hopp om att bli lugnare. Vem ringer en kompis klockan 03 för att säga att man inte kan sova, liksom? I alla fall inte när man är över 30 och de flesta är superstadgade (läs: man väcker flera personer).

Jag kunde ju ha ringt mamma förstås, men hon hade bara blivit orolig. Och mamma, om du läser detta och börjar just oroa dig, gör inte det. Det har inte hänt något, jag hade bara en dålig natt.

Just det. Det finns ju två thrillers som heter Insomnia också; en norsk och så en amerikansk remake. Har sett båda, men ingen av dem kröp riktigt innanför skinnet på mig.

Jag har hela listan

Eftersom jag är alldeles för trött för att vara kreativ, fyndig eller ens bitter så kommer här istället en komplett lista på de filmer som just i detta nu finns fysiskt i mitt hem, och väntar på att premiärses.

Och eftersom jag inte har en aning om var jag ska börja, välkomnas all vägledning och hjälp:




Anatomy of a murder (bilden)
Animal factory
Rebound: The legend of Earl “the goat” Manigault
The walker
The painted veil
Pi
Science of sleep
The day of the jackal
Taxi to the dark side
Pans labyrinth
Vid himlens utkant
Funny games
Rec
Equus
The pawnbroker
Snow falling on cedars
The hill
Scarecrow
Birdy
A soap
Varg
The host
Köpmannen i Venedig
Bänken
Repulsion
The hills have eyes
Manderlay
The passenger
Hollywoodland
Millers crossing
Evil dead
The fury
Tsotsi
Le cite des enfants perdus
Body heat
Rabbit proof fence
Extreme prejudice
The slaughter rule
Flawless
Eagle vs shark

Ett kvävt asgarv

Var och skulle återlämna dvd-discen som inte fungerade, i förmiddags. Stod i multimediabutiken och letade efter något att köpa i stället då en man i 45-årsåldern rusar in, stannar två meter framför kassan och halvskriker:

- HAR NI ROLLING STONES???

Detta finner jag hysteriskt roligt. Jag var tvungen att vända mig åt ett annat håll och kväva mitt bubblande garv. Till tokens ”försvar” ska sägas att han verkade lite halvpackad, men humor var det. Ungefär som att jag skulle fråga:

- Har ni Samuel L. Jackson (eller någon annan som horat runt i en halv miljon filmer, karln verkar ju ställa upp i vad för skit som helst – och nej, det betyder inte att han är en kass skådis, bara att han är pengakåt och har den selektiva förmågan av en lobotomerad lemur)?

Personen bakom kassan kunde hur som helst hålla sig för skratt. Hon verkade mest ställt förvirrad och började frenetiskt bläddra i utbudskatalogen.

Nybakat till fransk kvalitetsfilm

Fick ett av mina ganska vanligt förekommande huslighetsryck, vilket i detta fallet innebar att baka frukostbröd på lördagsmorgonen. Receptet, som jag i allra högsta grad kan rekommendera, var en nyttig historia innehållandes bland annat dinkelmjöl, havregryn, linfrön, russin, tranbär, honung och lite annat.

Så vad har då detta med någonting att göra? Jo, när det var färdiggräddat så blev det ostmackor och kaffe medan jag såg klart franska thrillern "Berätta inte för någon", som jag inte orkat ta mig igenom på natten. Inte för att den var tråkig, för den var riktigt bra.

Till middag gjorde jag sedan hel kyckling - som marinerats i diverse godsaker - med ugnsbakade (igen) rödbetor, morrötter, sötpotatis och lök, samt en kall currysås. Men medan jag åt det så kollade jag ett avsnitt av favoritserien "House", så det räknas egentligen inte i den här bloggen.

HELVETE

Kom just hem från ett kvällspass och hade bespetsat mig på att se en av filmerna som jag köpte häromdagen. Och så funkar inte disc-jäveln.

FAN, SATANS, HELVETES JÄVLA PISSKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!

Så. Nu känns det lite bättre.

Idol skymfade Bourne på Mobys födelsedag

"Idol" stod på i bakgrunden i kväll på jobbet. Ja, det stod på i BAKGRUNDEN, jag tittade inte aktivt, icke, icke, ICKEEEEEE. Plötsligt dyker Bourne-temat upp som så kallat medryckande musik när någon glad liten tjej fått beskedet att hon gick vidare till nästa omgång eller vad det heter.

Ja, ni vet temat, "Extreme ways" med och av Moby, som brukar rulla till filmseriens eftertexter. Ett högst olämpligt musikval till programmet anser jag. Lägga ett löjets skimmer över Matt Damons karaktär på det viset. Jag menar, var är parallellen? Tror att vi med tämligen hög säkerhet kan säga att ingen på kvällens Idol-audition har en bakgrund som ultimat beställningsmördare (fast sug på den kvällstidningrubben om det vore sant). Minnesförlust kan ju teoretiskt sett någon av dem lida av, eller i alla fall hoppas på efter vad jag kunde se av deras sånginsatser i aftonens avsnitt. Men det är inte sannolikt. Då återstår möjligheten att någon faktiskt spelat mot Matt Damon, eller i alla fall regisserats av Paul Greengrass, i en film. Det hade dock förmodligen framkommit tidigare.

Min slutsats är således att man helt enkelt tyckte det var en häftig låt. Och det är det ju. Men kunde de inte lämnat den i fred. Sen råkade jag av en slump notera att det dessutom var Mobys födelsedag. Hoppas han inte firade med att kolla på fyran.