Min motattack och hatattack

Måste bara få det här ur mig så jag kan släppa det sen. Men för att slippa ta ansvar för alla eventuella efterverkningar mot de inblandade, låter jag dem förbli anonyma.

I ett icke namngivet tv-program i en icke namngiven svensk kanal i morse, recenserades veckans biofilmer. Man pratade om sci-fi-färgade "The mist" med premiär i morgon, som inte fick så bra omdömen, då en icke namngiven programledare (alltså inte den icke namngivne recensenten) skjuter in kommentaren:

- Ja, det har ju inte kommit några bra filmer om aliens sedan 50-talet...

Bara utifrån bilden jag valt som illustration kan ni räkna ut att jag - och alla andra människor med vettig smak - inte överhuvudtaget eller på något sätt kan acceptera ett sådant uttalande. Jag blev så sur att jag i mitt huvud formulerade icke namngiva svordomar över den icke namngivnes utspel. En icke namngiven kollega sa åt mig att sansa mig och glömma det där. Men jag kan inte. Den icke namngivne plågar mina tankar med sin indirekta attack på flera av mina favoritfilmer.

Vad ska jag göra?

Ni får vara anonyma om ni vill.

EM i filmsmak, bonus-disc

Jag glömde naturligtvis en mycket viktig person i genomgången av EM-truppens favoritfilmer. Och nu mer än någonsin hoppas jag att personers kulturella smak generellt inte säger så mycket om hur de är för övrigt: Förbundskapten Lasse Lagerbäck gillar nämligen "Gökboet" allra bäst.

Jaja. Förmodligen innebär det inte något mer än att vår eminente fotbollschef har rätt bra smak vad gäller film.

Å andra sidan - med tanke på Lagerbäcks väldigt omskrivna utbrott häromdagen, kanske hans dvd-ex av Forman-mästerverket genast borde beslagtas. Är det inte en gnutta nurse Ratched över Lasse när han tjurar till på journalisterna? I så fall antar jag att Fotbollskanalens Olof Lundh var den som agerade retstickan McMurphy vid presskonferensen i måndags.

EM i filmsmak

När jag i ett tidigare inlägg behandlade ämnet "Kim Källströms favoritskådis", väcktes tanken om att googla loss på hela landslagets filmsmak. Alltid har de väl svarat på frågan om bästa filmen vid något tillfälle, tänkte jag.

Dessutom är det ju i dag exakt två veckor kvar till EM-premiären mot Grekland (Akropolis är så jävla fult och en helt jävla meningslös sevärdhet, HÖR NI DET, BUUUUHHHH).

Eh, ja, ursäkta, var var jag. Jo, och vad passar väl då bättre än att förstöra sin egen entusiasm genom att konstatera landslagskillarnas usla dvd-preferenser.

Och, så klart, visst fanns det ett antal aptrista The Zzzzzzzzhawshank redemption bland svaren (Olof Mellberg, Anders Svensson, Kim Källström). Även, ja ni gissade rätt, Zzzzzzzagan om ringen trilogin-fick ett flertal röster (Andreas Isaksson, Markus Rosenberg som jag gillar så mycket, satan också, Rami Shaaban, Christian Wilhelmsson).

Från den sövande mittfåran förflyttar vi oss till de riktiga bottennappen i smaklöshetens träsk. Enligt tredjemålvakten Johan Wiland är nämligen tidernas bästa film "Con air". "CON AIR"???!!!. Kennedy Bakircioglü ska visst ha svarat "Notting hill" i en gammal intervju - han måste ju ha varit full OCH hög som ett hus - medan Marcus Allbäck hasplat ur sig "Happy Gilmore" för några år sedan. Det svaret är så tragiskt att det blir till stor humor, till skillnad från filmen som mest är lite halvkul. Å andra sidan sa Allbäck vid ett annat tillfälle "Gudfadern", så jag blir inte klok på karln.

Så till det positiva. Gud, Zlatan alltså, diggar "Gladiator" och "Scarface". Inte så originellt men med tanke på personen han är känns det rätt typiskt och lite skönt coolt så där. Fredrik Ljungberg: "Seven" och "Gudfadern", också klart godkänt. Enligt en annan bloggkälla har "Almost famous" ett fan i Johan Elmander, och även Henke Larsson har i en intervju i år pressat fram ett svar:

- Naaaaaaaj, det speeeejjjjlar juu ingen rooooll vicken film man seeeejjjr juueeeee, alla filmer är liiijjjka braaaaooo.

Men om du måste välja en?

- Naaaaaaaj, men det handlar juueeee inte om maaaaaj va, utan om vad som är braaaaoooo för landslaget.

Vi har hört att du gillar "Pulp fiction"?

- Naaaaaaaaj, eller jooooo meejjjnaaaar jaaaaaag, den är väl OK.

Så där stod alltså inte intervjun utskriven, det är mer min fantasi kring hur det gick till.

En lurande gädda i vassen var Niclas Alexandersson, som faktiskt svarat "De misstänkta", men min vinnare i den här av mig själv utlysta tävlingen är ytterbacken Mikael Nilsson. Han har faktiskt varit något av en favorit ett längre tag tack vare en skön inställning generellt och en del roliga citat i media, men nu har han min kärlek för evigt. Mickes favoritfilm är nämligen, enligt en intervju på svenskfotboll.se, "Karate kid 1". KARATE KIIIIIIIIID. Det är ju helt fantastiskt, mina miyagska ögon tåras av glädje. En underbar människa, Mikael Nilsson.

Övriga svar jag lyckades få fram: Petter Hansson, "Matrix". Daniel Andersson, "Snatch". Tobias Linderoth, "Snatch" och "Ronin". Som vid så många andra enkäter var inte svarsåterkopplingen hundraprocentig, jag lyckades helt enkelt inte hitta alla. Men om ni brinner av iver att få veta Granqvists, Stoors, Majstorovics, Dorsins eller Sebastian Larssons favoritfilmer, ja då får ni väl fråga dem själva.

Inhandlat del 5387, cirka

Här ser ni då allt man behöver för en ledig måndag: Två tunga nyinförskaffade filmer och en kopp kaffe - fast muliplicera den senare med typ tio då.

Nu finns det ju en sak som talar kraftigt, till och med gallskriker, mot detta scenario, och det är vädret. Det är varmt och soligt ute, och jag kan ej hantera det dåliga samvete som infinner sig om jag sitter inne hela dagen i dag. Så filmerna får bli en kvällsaktivitet.

"Pianisten", special edition, hittade jag i en sådan där underbart småsunkig reaback på Hemköp i går. 59 kronor. Att döma av beskrivningen på baksidan verkar disc 2 vara smockad med stimulerande och deppigt extramaterial om den melankoliska berättelsen. Och "Angel heart" kom just på posten, se bakgrund i tidigare inlägg.

Yum, yum (som Gremlins hade sagt).

Wow, liksom

Tänkte återigen leka min egen lilla variant av "Råd & Rön" och komma med ett konsumenttips. Med tanke på hur mina sessioner av konsumtion inom filmområdet brukar sluta för plånboken, så vore väl i och för sig "Råd & Rån" (notera ytterligare en genialt göteborgsk ordvits) ett lämpligare epitet, men nåväl.

I dag tänkte herr nörd pusha för den i sammanhanget något avsides köpsajten cd-wow.se. Jag kommer till varför. När du känner sug efter att inhandla lite skön sentida mainstreamfilm så satsa hellre på cdon eller ginza eller också bege dig ut i den otäcka verkliga verkligheten, men däremot är wow bra på att tillhandahålla en hel del semigömda guldkorn som är besvärliga att hitta på de bredare sajterna.

Låt mig ge ett exempel: Fick ett av mina dvd-shoppingryck häromdagen och började med frenesi leta efter ett gäng rullar jag haft se-längtan efter ett tag men inte lyckats finna annorstädes. Här gjorde jag det. Det klickades loss på "10 rillington place", en halvhyllad men - som jag förstått det - bortglömd thriller från 1971 med John Hurt. Verkar grym. I varukorgen hamnade också "River´s edge", ett kontroversiellt morddrama i skolmiljö med Keanu Reeves och den underbare Crispin Glover i en biroll; 1986. Lägg därtill "Angel heart", en Alan Parkersk provokationsfest med de Niro och Mickey Rourke, samt Harrison Ford i "Moskitkusten" (nej, jag tror aldrig jag sett den), och du får en skön mix av smååldrade kvalitetsverk. Tror jag alltså, för jag har ännu inte sett någon ur kvartetten.

Vilken ska jag börja med?

Tillägg: Här är det viktigt att påpeka att den här bloggen på intet sätt har något med min vardagliga roll som förhoppningsvis lite kritiskt granskande nyhetsmurvel att göra, för då hade jag väl inom fem minuter blivit spetälskstämplad av alla journalistiska bekantskaper med anledning av mitt totala slampande inför marknadskrafterna. "Underbar mening det där", tänker jag självupptaget för mig själv.

Baleminator

Egentligen är jag lite för trasig i dag för att hamra på ett tangentbord, men måste bara skriva ett inlägg om den filmkaramell jag sugit på hela veckan.

Christian Bale har skrivit på för att spela John Connor i tre Terminator-filmer.

Och om ordet ambivalens någonsin haft sitt ultimata användingstillfälle så är det nu. För här klias det bokstavligt talat i filmtyckarskägget, vill jag lova. Jag vet verkligen inte vad jag tycker.

Å ena sidan: Christian Bale är en av mina absoluta favoritskådisar, jag har med aptit slukat allt han gjort sedan mästerpresationen i "American psycho". Lägg därtill att de två första Terminator-rullarna båda är helt fantastiska. Särskilt ettan, vilken har en given plats på min lista över all time-favourites.

Men så var det där med å andra sidan: Det finns ju en T3 också. Och den är... inte bra. Det är inte en usel film, men jämfört med dess föregångare måste den ju känna sig ungefär som Zlatans talanglöse brorsa. Om kungen nu har en sådan.

Så vilka slutsatser drar vi? Lyfter Bale T-franchisen (som han gjorde med Batman) till nya svindelhöjder? Eller blir John Connor mannen som sänker en briljant karriär? Ni kan inte sitta apatiskt stillatigande i denna viktiga fråga. Något måste tyckas.

Min stora debut

För sisådär fem minuter sedan tryckte redaktören på publicera-knappen, och därmed gjorde jag min debut som filmtyckare i ett större medie - om nu något kan bli större än den här bloggen.

Tredubbel debut dessutom.

Detta måste jag givetvis skryta med, vilket jag gör i detta nu, samt uppmana er alla att läsa mina Indiana Jones-orerande texter. Så här är de:

Min Indy-hyllning.

Min Indy-ranking.

Och sist men inte minst - min kärleksförklaring till Indy-skurkarna.

Den fantastiskt snygga bilden har för övrigt min eminenta bildredaktörande kollega Jenny gjort. Hon är något av ett geni.

Kims lilla smakchock

Läser i nya "Café" att landslagsmittfältaren Kim Källström har Sean Penn som favoritskådis. Hoppsan då. Det var faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig från någon i EM-truppen, men å andra sidan har den gode grodlårsglufsaren (Kim är proffs i franska Lyon, så det där var väl kul skrivet?) alltid framstått som rätt smart och vettig.

Nu hoppas jag ännu mer på en plats för honom i startelvan mot Grekland. Det kommer att bli s-penn-ande. HAHAHAHAHAHAHA.

Zombienazister

Eftersom jag skrev det så bra förra gången så skriver jag det igen: Ni måste kolla upp brittiska filmmagasinet "Empire".

Köpte mitt andra nummer förra veckan och inte förrän nu har jag tagit mig igenom en så stor del av det redaktionella för att dra slutsatsen att den förra investeringen inte var en turträff.

Förutom att det givetvis är fullmatat med recensioner, så: Ett långt reportage om inspelningarna av nya "Hulken", Bond-rullen likaså, motsvarande grej om "X-files"-filmen, en inblick i James McAvoys pågående projekt, och så vidare. Dessutom en 50-lista på filmer som anses ha varit otroligt nyskapande.

Sist men inte minst, vilket bara var en del av en enstaka sida, tipsades jag om kommande "Outpost" - en skräckis om zombies i form av nazister. Nazistzombies!! Herregud, det är ju helt jävla briljant. Om filmen sedan de facto är något att ha, det är ju förstås en helt annan historia.

Blod och minusgrader

En kompis mejlade just och rekommenderade "30 days of night", en rulle om en Alaska-stad som hemsöks av vampyrer.

Och, hmm, jag vet inte. Jag litar på Pers smak och så, men läste om filmen med skepsis när den hade premiär. Vad är förresten läskigast? Att Josh Hartnett spelar huvudrollen som hjältemodig polischef, eller de blodsugande skurkarna? Dött lopp, gissar jag. Att göra en skräckis i vrålvintriga svinkalla miljöer är dessutom lite att ta sig sjukt lågtempererat vatten över huvudet redan på förhand - i den genren går det ju bara inte att toppa Carpenters fantastiska "The Thing" från 1982. Snacka om isande skräck, höhö (infoga trumvirvel).

Jag såg förresten tidigare nämnda "Street kings" i kväll. Den var exakt så hårdkokt och fylld av lagom klyschiga bad cops som jag hoppats. Mäktig musik, tuffa oneliners och Keanu Reeves perfekt som detective Tom Ludlow. Ultimat bakisunderhållning.