Brian D-eh(?) Palma

Genom att svara snabbt på ett mejl på jobbet i dag kom jag över ett recensions-ex av Brian De Palmas inlägg i Irakdebatten - "Redacted". Den ska bli intressant att se.

Just det, intressant. För med De Palma vet man sannerligen aldrig vad man får. Mannen är ett under av instabilitet, han pendlar lika mycket som en manodepressiv heroinist med slumpmässig ekonomi. Stoppar du in en De Palma i dvd:n så kan det endera sluta med total tillfredsställelse, eller en känsla av att du kunde ha ägnat tiden åt något bättre - som att rensa toaletten med dina bara händer.

Exempel: Från njutningsfesterna "Scarface", "The untouchables" och "Carlito´s way", till superfiaskon som "Bonfire of the Vanities" och "Mission to mars". Och, för att vara ärlig, "Mission impossible" var väl inte direkt någon höjdare heller. Snacka om obegriplig intrig; tanken bakom kaviar med banansmak var enklare att förstå.

Men hur som helst. Personen som överlämnade "Redacted" gav den skapliga omdömen, och hans omdöme litar jag i min tur på. Än så länge... Och De Palma har ju faktiskt visat sig vara krigsfilmsduglig förr: "Casualties of war" har fått alldeles för lite hyllningar jämfört med andra Vietnam-verk som "Apocalypse now", "Plutonen" med flera.

Dear Ndugu

Det är hög tid att avslöja veckans evighetsfilm – alltså filmen som jag slår på när jag vaknar på morgonen, när jag ska laga mat, när jag sitter framför datorn, en film jag redan sett att ha som godis för sinnena i bakgrunden.

Och den här veckans val blev…tadaaaa: ”About Schmidt”. Ni som är lite bevandrade känner säkert till att den är regisserad av samma person som gjort den här tidigare omnämnda ”Sideways”; nämligen Alexander Payne. Och jag verkligen älskar stämningen i de två filmerna. Stor komik, stor tragik, fantastiska karaktärer och briljant dialog – allt i en välavvägt känsloframkallande mix. Varenda gång jag besöker imdb så hoppas jag på ett nytt Payne-verk där det efter titeln står ”finished”, ”post-production” eller ÅTMINSTONE ”in production”.

Men icke. Jag får tålmodigt vänta.

Vad gäller ”About Schmidt” så måste det vara Jack Nicholsons bästa roll sedan Hedenhös, möjligen i konkurrens med Sean Penns ”The pledge”. Han är fortfarande alltid bra, det ska sägas, men han spelar ju oftast typ sig själv och är sällan så subtilt och lågmält briljant som här. ”Dear Ndugu” är för övrigt vad han alltid inleder sina brev till sitt fadderbarn med i filmen.

Fann fem - eller två - filmfel

Jag älskar att märka ord. Och får anstränga mig för att låta bli att påpeka fel. Samtidigt är jag själv ganska känslig för kritik, vilket ju förstås tillsammans antyder en oemotståndligt charmig cocktail av sympatiska egenskaper. Eller hur?

Särskilt när det gäller ett hjärteämne så kan jag omöjligt hålla käften. Senast i fredags då jag läste en lång artikel om polisutbildningar kopplat till bilden av polisyrket som ges i filmer, så svor jag lika delar irriterat och fnysöverlägset för mig själv. Det var i samband med här tidigare nämnda film ”Street kings” som Svenska Dagbladets reporter skrev: ”Precis som i David Ayers förra film ”Training day””.

Men hallå? För det första är det inte ”Ayers” film, utan han stod endast för manus. Fast den formuleringen kanske man kan ha överseende med. Vad värre är, precis som jag tidigare upplyst om, är att han FÖRST skrev ”Training day”, SEDAN regisseeeeeeeeeraaadeeee han själv ”Harsh times”. SKÄRPNING!!!!

Så till en kanske snäppet mer oförlåtlig anka. I en av alla dessa tramsiga stilbloggar hittade jag rubriken ”27X – the future of rock and roll” – en referens till en replik i ”Rain man” där den så gulligt autistiske Raymond Babbitt sitter och återupprepar samma radiojingel-slogan om och om igen. Men, och detta är ett stort men, som ni säkert alla vet så säger han ju ”97X”, inte ”27”. Är inte detta skandalöst slarvigt så säg? Jag skakar av ilska.

Beviset på min kunskapsförträfflighet, kan ni se här:
http://youtube.com/watch?v=LrP8SEkzt4A

Som Tommy Lee Jones säger i "The fugitive": "Don´t ever argue with the big dog".

Three down

Så där ja, jag nådde mitt filmmål med helgen. Två stycken under gårdagens attackbakiskväll - och en i förmiddags eftersom himlen ändå var gråare än framtidsutsikterna för svensk kvalitetsfilm.

Det blev inga mästerverk, men inga bottennapp heller. En så kallad feel good-komedi, ett drama med påtagligt tragikomiska inslag, samt ett drama utan några komiska inslag alls. Det var helt enkelt en dyster historia.

"Dan in real life" var en minst sagt lättsmält historia om en kille som blir blixtkär i en kvinna som sedermera visar sig vara hans brorsas nya flickvän och självklart måste han umgås med dem under en hel ångestladdat ultraamerikansk familjehelg där han tvingas tråna efter henne hela tiden medan hon hänger med brorsan. Typ så. De träffas förresten helt spontant på ett bibliotek där de börjar snacka böcker och går på en mysig muffinsfika och delar superprivata minnen och visdomar kring livet som får dem att känna sig väldigt nära varandra på en gång. Ni vet, sådant som händer i verkliga livet hela tiden... Anyways, den var faktiskt rätt rolig och helt okej underhållning för stunden.

Trailern till "Lars and the real girl" gav sken av att vara för en riktig crazykomedi. Det är det inte, kan jag säga. Ryan Gosling spelar en inbunden, udda kille som bor i ett litet hus på samma tomt som sin bror och dennes fru. Han inleder ett förhållande med en - sexdocka. Dock inte för att få sex utan för kärlek. Och visst garvar man åt hur absurt alltsammans är men det finns en allvarlig underton och ett djup som gör historien både deppig och ganska vacker. En stabil fyra på en femgradig skola; Ryan Gosling är fantastisk.

Slutligen "Reservation road", en nattsvart story om två familjer. Joaquin Phoenix spelar en man vars son blir ihjälkörd utanför en bensinmack. Föraren, en av mina favoriter Mark Ruffalo, smiter i panik och sedan handlar resten av filmen om deras respektive kamper att gå vidare på olika sätt. Eftersom de bor i en liten stad så vävs deras liv samman och de känner samma människor och blablabla, och ja, jag ska inte avslöja mer. Också bra. Rekommenderas.

Det där var en hel roman. Nu är det tack och godnatt för i dag.

On the streets of LA...

Jag vet inte om det vittnar om så kallad god smak, men jag är faktiskt väldigt sugen på att se David Ayers polisthriller "Street kings". Okej, när den där trailersnubben säger - med sin basröst som skulle kunna skrämma bort en kåt och arg grizzlybjörn - "on the streets of LA every cop wants justice", så fnissar man ju generat för sig själv, men filmen verkar cool.

Det finns en del som talar för att den kan vara det också:
David Ayer skrev ju "Training day" som faktiskt är grym fram tills slutet då inte Denzel Washington kan hålla sig från sin traditionsenliga utsvävning i överspel. Efter det regisserade Ayer "Harsh times", och hade den goda smaken att casta Christian Bale till huvudrollen. Den var inte fantastisk, men bra. Och för det tredje, och det här får man väl egentligen inte tycka, så har jag alltid gillat Keanu Reeves. Man vet redan innan man öppnar tidningen på recensionsdagen att det kommer att stå något om "träbocken Keanu Reeves", men jag håller inte med. Eller jo, han är lite träig, men han väljer också roller där hans lite stiffa spel funkar. Som "Djävulens advokat". Eller "Dracula". Och, förstås, "Matrix". Dessutom är han ju faktiskt fantastiskt otäck som grisig white trash hustrumisshandlare i "The gift".

Så nu när jag redan övertygat er, se Street Kings-trailern här:
http://movieclock.com/aw/cvpa.aw/e/188417/Street_Kings.html

Bakis är lika med filmorgie

Jag mår inte bra i dag. Fruktansvärt dåligt, faktiskt. Det känns som att jag blivit överkörd av tre tåg efter varandra.

Och det är ju bra. För då blir det filmfest. Jag räknar med att klara av minst två, förhoppningsvis tre, rullar under kvällen. Jag vet inte riktigt vilka, men eftersom jag har 20-30 osedda att välja mellan så löser det sig nog.

Måste bara köpa godis först.

Wesley Snajajajajajajps

Minns ni Wesley Snipes? Nej, just det, knappt jag heller. Han har hur som helst dömts till tre års fängelse för skattebrott. Tre jävla år? Jag trodde inte det existerade i straffskalan för så kallade Hollywoodstjärnor.

Men hur, tänker ni, hur kom de honom på spåren? Vad var det för en slugt genialisk utredare på amerikanska skatteverket som lyckades avslöja Snipes ödesdigra snedsteg i samband med de annars välplanerade avdragen? Nja, det var faktiskt inte så svårt. Han deklarerade nämligen inte alls mellan 1999 och 2001.

Han kanske tänkte precis som jag - att ändå ingen kommer ihåg honom längre.

Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla honom med att utse hans bästa film. White men can´t jump? Eller New Jack City? Eller...ehhh...ehhhh... ja.

Repris om och om igen

Jag har en dvd-relaterad defekt i mitt beteende. Om jag pysslar med något annat hemma - städar, lagar mat, handsyr en folkdräkt - så måste jag ändå alltid ha en film på i bakgrunden. Istället för en skiva, typ. Bara som ren bakgrundsunderhållning.

Då är det alltså alltid en film jag redan sett ett antal gånger, annars måste man ju koncentrera sig. Och det går alltid lite i veckocykler. För en tid sedan var det Sideways som rullade om och om igen - till slut var jag nästan bakfull av allt rödvin som passerat revy... Just nu är det 28 dagar senare. Allra helst inledningen. Den kan jag reprisera om och om och om och om och om och om och om och om igen, bara för att början är så cool.

Sådan är jag. Ställ en diagnos?

En grym publikation

Okej, det är möjligt att den funnits sedan Juratiden och att hela världen (för alla läser väl detta?) skrattar nu. Men för mig är den ny: Engelskspråkiga filmtidningen Empire. Shit, vilken grym läsning, vilken presumtiv onanifest för filmälskare.

Den är ju som imdb fast i redigerad form - som en kollega sa. Jag råkade få syn på den i London förra veckan och har ännu inte bläddrat klart. Snart faller den isär i små förmultnade tussar av sönderanvänt papper.

Du kan läsa om den här: http://www.empireonline.com/

Dag ett

Låt oss börja från början; med namnet. Miyagi?
Ja, jag är 33 år gammal och tycker att Karate Kid är tidernas bästa film. Och ja, jag inser att den inte är det utifrån objektiva bedömningskriterier (vad fan det nu är när det gäller film). Men det var den första filmupplevelse som berörde mig djupt. Jag var 11 år, skolan var bajs och tyckte att temat om utanförskap och revansch sa allt som fanns att säga just då.

Fortfarande ser jag den ett par gånger om året – och snyftar varje gång. Utöver det så snittar jag åtminstone 3-4 filmer i veckan, så varför inte skriva om det?

Som Miyagi sa: You too much TV.