Jag älskar att märka ord. Och får anstränga mig för att låta bli att påpeka fel. Samtidigt är jag själv ganska känslig för kritik, vilket ju förstås tillsammans antyder en oemotståndligt charmig cocktail av sympatiska egenskaper. Eller hur?
Särskilt när det gäller ett hjärteämne så kan jag omöjligt hålla käften. Senast i fredags då jag läste en lång artikel om polisutbildningar kopplat till bilden av polisyrket som ges i filmer, så svor jag lika delar irriterat och fnysöverlägset för mig själv. Det var i samband med här tidigare nämnda film ”Street kings” som Svenska Dagbladets reporter skrev: ”Precis som i David Ayers förra film ”Training day””.
Men hallå? För det första är det inte ”Ayers” film, utan han stod endast för manus. Fast den formuleringen kanske man kan ha överseende med. Vad värre är, precis som jag tidigare upplyst om, är att han FÖRST skrev ”Training day”, SEDAN regisseeeeeeeeeraaadeeee han själv ”Harsh times”. SKÄRPNING!!!!
Så till en kanske snäppet mer oförlåtlig anka. I en av alla dessa tramsiga stilbloggar hittade jag rubriken ”27X – the future of rock and roll” – en referens till en replik i ”Rain man” där den så gulligt autistiske Raymond Babbitt sitter och återupprepar samma radiojingel-slogan om och om igen. Men, och detta är ett stort men, som ni säkert alla vet så säger han ju ”97X”, inte ”27”. Är inte detta skandalöst slarvigt så säg? Jag skakar av ilska.
Beviset på min kunskapsförträfflighet, kan ni se här:
http://youtube.com/watch?v=LrP8SEkzt4A
Som Tommy Lee Jones säger i "The fugitive": "Don´t ever argue with the big dog".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar