Vi gillar Kurt

Jag och min tillfälliga sambo Gustav konstaterade nyss i samförstånd att Kurt Russell är en underskattad skådis.

Kurt är grym. Anledningen till detta konversationsämne är att jag slog på underbara "The Thing" som vi nu sitter och kollar på.

Gustav anser att även Christian Slater är underskattad. Där håller jag dock inte med.

Veckans bästa skratt

Jag steg upp klockan kvart i fem i dag så det kan hända att jag skrattade lite mer åt följande än vad som kan anses normalt, men å andra sidan är få saker så roliga som en riktigt absurd felsägning.

Så här: Vi stod några stycken på jobbet och diskuterade varför vissa gräsligt obehagliga män trots allt lyckas dra till sig attraktiva kvinnor.

Filmkritikern Ronny Svensson var en av dem som var med och konverserade (han var här för att snacka kända filmmaträtter i Nyhetsmorgon), och han skulle exemplifiera med en av alla dessa dömda kriminella som får friarbrev till fängelset; Helge Fossmo.

Men istället för Fossmo råkade han säga… Helge Skoog. Helge Skoog, liksom. Skådisen som varit såväl Ture Sventon som lustigkurre i ”Parlamentet”, var inte det sjukt roligt så säg.

Dessutom vore det inte alls märkligt om kvinnor dras till Helge Skoog. Helge Skoog är ju het. Jag hoppas att Helge Skoog får ligga massor.

Griniga gamla snutar

Kanske är jag tjurigt negativ i grunden, men icke desto mindre har jag mycket onda aningar inför Pacinos och de Niros reunion-film, som har premiär i september. "Righteous kill", heter den, där de spelar två hårt vresiga snutar. Klatschig titel, förresten...

För det första har ju båda gjort sitt bästa för att svärta ner sina respektive rykten som kvalitetsskådis, under ganska lång tid. Det sägs (läs: min pålitlige vän Thomas har sagt det) att Pacino var bra i "The merchant of Venice" för några år sedan, vilket jag inte kan säga emot eftersom jag inte sett den. Men bortsett från det har ju karln inte gjort något av värde på typ tio år. "Insider" var väl det senaste enligt min simpla mening. "Any given sunday" säger du? Nej, säger jag. "The recruit", försöker någon? Eh, du skojar. "Two for the money"? Hmm, huvudroll två spelas av Matthew McConaughey - det räcker som motargument.

De Niro gjorde ju åtminstone "The good shepherd" - regisserade och hade en biroll - nyligen, och den gillade jag faktiskt. Men i övrigt har han mest ägnat sig åt att parodiera sig själv i simpla komedier. Visserligen inte med helt misslyckat resultat, men ändå. De har minst sagt passerat sin credd-prime.

Lägg därtill att "Righteous kill" regisserats av Jon Avnet, vars förra film även den kretsade kring Pacino. Det är en mordthriller som heter "88 minutes", och den är...fruktansvärt usel. Största underhållningsvärdet var Als åldersnojestinkande frisyr och fejkbränna - tyvärr var det nog inte tanken. Plus att de forna Oscarsvinnarna spelar mot 50 cent. 50 cent!!?? Han kan ju inte ens agera sig själv utan att bli skrattretande.

Nej. Detta bådar inte gott, som sagt. Men hey, jag blir mer än gärna motbevisad.

Här är förresten trailern. Se gärna den och tyck till.

Chera nån, redan en ny Batman på g

Med tanke på mastodontsuccén för mastodontproduktionen "The dark knight" så är det väl knappast överraskande att det börjar ryktas om ytterligare en Batman-uppföljare redan nu. Däremot kanske själva innehållet i ryktena är en smula uppseendeväckande.

Som att Cher kan komma att spela Catwoman. Åtminstone enligt den, eh, tillförlitliga källan Daily Mirror. Blaskan uppger att Christopher Nolan vill ha kattkvinnan i form av en "åldrande femme fatale", vilket jag tycker är rätt coolt tänkt. Mycket hellre det än en standardsnygg 25-åring som kvällstid förvandlas till retuscherad silikonkåtvamp, och jamar oneliners man hört förut.

I och för sig är väl knappast heller Cher plastikfri, och i och för sig kanske även hennes Catwoman förvandlas till nympovamp när det blir mörkt. Men ni hajar. Det känns åtminstone lite nytt. Plus att Cher faktiskt är en riktigt bra skådis. I "Mångalen", "Mask" och "Misstänkt" är hon grym (hmm, undrar om Batman-rullen också får ett M-namn), så Nolan kan nog ha resonerat rätt. Om nu uppgifterna stämmer.

Helgtillägg

Ett litet tillägg.

Utöver att vi såg tre filmer i helgen så köpte jag några stycken också. ”Bram Stoker´s Dracula” – 2 disc deluxe edition (har sett den ett gäng gånger men eftersom det verkade vara massa härligt extramaterial så kunde jag inte låta bli, och Gary Oldmans rolltolkning är värd att ses om och om igen), Lars von Triers ”Manderlay” samt den sanslöst freakshow-underhållande dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”.

Jag kommer aldrig i fatt. Den där filmer som ligger hemma på vänt och måste-ses listan är ständigt minst 30 stycken lång.

Helgtittning

Sett tre filmer i helgen: "La haine" (otroligt bra), "Talk radio" (bra) och "The onion field" (helt okej). Och, ja, jag vet att jag borde ha sett särskilt La haine - eller "Medan vi faller" som dess svenska titel lyder - för längelängesedan, men så var dessvärre inte fallet.

Samtliga tre filmer såg jag med samma person. Hon rankade filmerna i samma ordning som jag.

En väldigt intelligent människa, med andra ord.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej

Till att börja med så vill jag be om ursäkt för den usla bildkvalitén. Men ta det som ett symboliskt tecken, för det här är ju en nyhet som man hoppades slippa se och läsa om.

Michael Nyqvist säger i en intervju i Aftonbladet att det kommer att bli någon form av uppföljare till "Så som i himmelen". Min första reaktion var att spontant kräkas rakt upp och ner, men eftersom jag befann mig i en bistrovagn på X2000, kändes inte det helt lämpligt.

Detta obegripligt hyllade svulstpekoral borde aldrig ha kommit till från första början. Maken till övertydligt ni kan inte tänka själva-fördummande av tittarna har jag sällan upplevt. Karaktärsskildringarna är så grovhugget övertydliga att man baxnar. Allt är svart eller vitt, ont eller gott, utan minsta utrymme för tolking för den som ser på.

Jag inser ju så klart att många inte håller med. Recensionerna och intäktssiffrorna talar sitt tydliga språk. Och visst kan en hamra in budskapet-approach funka alldeles utmärkt ibland. Men jag hatade verkligen den där filmen.

Får man be om lite affekterad debatt i kommentarsfönstret?

Trial or no trial

Det finns två sorters människor: De som älskar en välgjord rättegångsfilm, och de som tycker de är sövande slöseri med tid.

Som ni säkert redan räknat ut tillhör jag kategori ett. Det är ju ingen slump att "Lagens änglar" var min favoritserie när jag var 13. Och du som delar min faiblesse bör kolla in "The verdict". Sidney Lumets lagdrama är 26 år gammalt, men jag hade inte sett den förrän i går. Worth waiting for, som Carlsberg brukade säga. Många hävdar att Paul Newman gör sin främsta rollprestation någonsin, och att hans Oscar för "The color of money" endast var en retroaktiv kompensation för den han inte fick för "The verdict" (en viss Gandhi aka Ben Kingsley stod i vägen). Vilket ju i och för sig låter möjligt, eftersom "The color of money" inte alls är särskilt fantastisk.

Huruvida den försupna advokaten är Newmans finaste ögonblick vågar jag inte säga, eftersom jag inte sett alla hans filmer. Satans grym är han i alla fall. Och filmen.

Gissningslek på X2000

På ett tåg mellan Stockholm och Malmö i lördags morse satt tjejen mittemot mig och tittade på film. Jag gjorde den bedömningen eftersom hon stirrade in i sin datorskärm, samtidigt som hon hade lurar intryckta i öronen, under cirka två timmar.

Roade mig själv med att försöka komma fram till vad det var för typ av film hon såg på, genom att analysera hennes minspel under tittandets gång. Min gissning blev: En småtrevlig myskomedi; ni vet en sådan där som inte frambringar några gapskratt utan mest gör mottagaren på lite gott humör. En fiiiiiiiiiiiiiil-gooooooood-komedi helt enkelt.

Så efter hon packat ihop lap-topen frågade jag naturligtvis. Och svaret blev till min förnöjsamhet. "Once". En irländsk, varm (så klart, irländska komedier beskrivs väl alltid som varma) romantisk dramakomedi om två fattiga musiker som blir kära. Har inte sett den själv men det är så den beskrivs.

Och sen satt jag då där med en liknande nöjd min själv. Kanske något mer självgod. Utan att ens ha sett någon fiiiiiiiiiiiiiil-gooooooood-film.

Surgubbens attack: "Sluta förminska Willem"

Jag skulle vilja skriva the bitch is back (vilket jag ju faktiskt nu just gjorde, men försök att inte märka ord), men även om jag kan beskrivas med många olika substantiv är inte bitch ett av dem. Så det får väl bli typ the surgbubbe is back.

Okej, jag inser att dagstidningar inte har samma publicistiska tanke som exempelvis ett filmmagasin, och jag inser ännu mer att kvällstidningarnas nöjessidors främsta uppgift inte är att vara folkbildande, men ändå: Ibland kan jag inte låta bli att reagera på deras referenser.

I en notis i gårdagens Aftonbladet, ämnet är Lars von Triers kommande film, står det så här om Willem Dafoe: "53-årige Willem Dafoe, känd från "Spiderman-filmerna"" - och så vidare.

Jo men visst. Så SKULLE man ju kunna beskriva honom. Ett annat upplägg vore att "Dafoe slog igenom via William Friedkin-thrillern "To Live and Die in L.A." 1985, och fick i allmänhetens ögon sitt stora erkännande strax därefter, då han Oscars-nominerades för sin fenomenala birollsinsats som Elias Grodin i Oliver Stones Vietnam-epos "Platoon". Andra uppmärksammade tolkningar av Dafoe inkluderar Jesus i Scorseses "The last temptation of Christ", FBI-agenten Alan Ward i hyllade och kontroversiella "Mississippi burning", samt stora och små roller i "Wild at heart", "The english patient", "Affliction", "eXistenZ", "The boondock saints" och "American psycho". År 2001 blev han Oscars-nominerad en andra gång, denna gång för "Shadow of the vampire". "

I och för sig skulle väl den minibiografin knappast rymmas i en kvällstidningsnotis, men ni hajar säkert min poäng.

Ett Lemmon-fynd

29 ynka kronor betalade jag för den här glada överraskningen, som jag nyss såg klart.

Införskaffade den i den där butiken i Göteborg som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Hade faktiskt inte alls koll, men tydligen vann fenomenale Jack Lemmon en Oscar 1974 för sin insats i huvudrollen.

Filmen är ett dialogdrivet drama om en affärsman som känner press från flera håll, vars livsverk hotar rasa samman medan han själv är på gränsen till totalt sammanbrott.

Mer kan jag inte skriva utan att avslöja för mycket. Men se den gärna. Väldigt bra om än inte ett mästerverk.

En magisk konversation

Satt på en bar i Göteborg förra veckan, och kom i spontant samspråk med en kvinna vid bordet intill. Av anledningar jag inte minns gled samtalet in på film. Hon sa:

- Den där trollerifilmen som kom för ett tag sedan, "The Prestige", den är helt underbar. Det är världens bästa film.
- Ja, svarade jag. Den är rätt bra, Christian Bale är ju nästan alltid med i bra filmer.
- Sen är det den där andra som är nästan likadan, och som kom ungefär samtidigt. Vad heter den nu...
- Du menar "The illusionist"?
- Ja, precis! Ojojoj, den är faktiskt ännu bättre.
- Ännu bättre? Men du sa ju nyss att "The prestige" var världens bästa film?
- Ja.
- Hur får du ihop det resonemanget?

Det blev tyst några sekunder. Sedan dog samtalet ganska snabbt ut.

Tråkig människa.

She´ll be back

Nu är jag inte ens tvåa, utan typ femma, sexa eller tia på bollen, för den här nyheten är ju tydligen flera dagar gammal. Men eftersom detta inte är ett nyhetsforum så kör jag ändå.

Linda Hamilton ska tydligen, i alla fall enligt amerikanska sajten pause.com, ha tackat ja till att reprisera Sarah Connor-rollen i kommande "Terminator Salvation". Coolt. Hennes karaktär ska tydligen dyka upp i form av flashback-bilder.

I och för sig var jag rätt skeptisk till att väcka den slumrande Terminator-franchisen från första början, trots att Christian Bale spelar huvudrollen, men Hamiltons inträde kan ju inte göra saken sämre. Något måste ju ändå vara beständigt genom alla filmerna.

Och för skådespelerskan själv måste detta ju komma som en fet check från ovan. Karriären har väl gått... sådär på sistone. Någon som sett "Wholey Moses", "The kid and I" eller "Skeletons in the closet"?

Nej, just det.

Temafilm

Första dagen på jobbet efter semestern i dag. Steg upp kvart i fem i morse, började halv sex. Fy fan vilken kroppschock.

Så nu tänkte jag passande nog lägga mig i soffan och kolla på "Gorky park".

Ja, för där hittar ju William Hurt tre isfrusna mordoffer i Moskva. Samtliga har fått sitt ansikte totalt borthyvlat, och blivit skjutna i munnen. Och det är ungefär så jag känner mig just precis nu.

Jag måste skaffa en extra bokhylla snart...

Min kära far tog mig till den något avsides till butiken "Movieline" i Göteborg. Och, ja, vilket paradis. Vi var nog där i en timme och kunde ha stannat hela dagen.

Det utgiftsmässiga resultatet ser ni här ovan. Nio kvalitetsfilmer blev det, inklusive en exklusiv tre disc-utgåva av franska La Haine ("Medan vi faller") - för fyndpriset 591 kronor.

Nu har jag nog 30 filmer som ligger på vänt. Vi ses nästa år...

Ska man skratta eller gråta?

Kan det vara sant? Och i så fall - varför? Enligt Hollywoodryktessajten trackingb.com är en femte Dödligt vapen-film på gång. Shane Black, som skrev första filmen (som ju faktiskt var rätt cool på den tiden, ska sägas) har visst rafsat ihop ett nytt manus om Riggs och Murtaugh. Och Mel Gibson och Danny Glover sägs båda vara redo att ställa upp igen.

Ja, vad säger man. Räckte det inte med usla trean och fyran i den här franchisen? Den senaste Die Hard-filmen var väl ett tydligt exempel på att man inte bör blåsa liv i de där actionhjältarna som funkade på 80-talet. Det blir bara pinsamt när de inte alls lyckas mäta sig med till exempel Bourne-rullarna. Eller för den delen den senaste om Bond, vilken i och för sig var ett exempel på att det faktiskt går att vända en usel formkurva även för en filmserie. Hur som helst säger jag som Stefan Sauk: Jag är skeptisk.

Fattas bara att Joe Pescis irriterande Leo Getz är inskriven i manuset också. Eller att de fiskat upp Patsy Kensit ur något träsk och mirakulöst återupplivat hennes sydafrikanska blondin med någon magisk Riggsk kärleksmetod. Eller att de gör samma sak med hennes apartheid-älskande chef så att han kan stå och gasta "kaaaffeeeerlaaaaaaaveeeer" och "diplomäääätic iiiimjjjuuuuniiiiitiiiiiiii" genom hela filmen. Det vore åtminstone en "Lethal weapon 5" att minnas...

Ett shoppingkvitto

Som Kevin Spaceys John Doe säger när han ringer upp polisen i Seven: "I´ve gone and done it again".

Fast jag har inte mördat någon. Om jag hade mördat någon vore det ju inte alls särskilt begåvat att skriva om det i sin blogg. Nej, vad jag gjort igen är att under the influence av uttråkan ha shoppat loss i cdon.com:s reabackar. Köpte sex stycken filmer för 69 kronor styck, varav jag misstänker att minst en eller två förmodligen är ytterst medelmåttiga.

"I rättvisans namn", en gammal Walter Hill-action med Nick Nolte. Aldrig ens hört talas om den tidigare, faktiskt.

Danska "De gröna slaktarna". Mads Mikkelsen. Den har jag länge varit sugen på att se.

"Rabbit Proof Fence", hyllat drama av Phillip Noyce.

En så kallat sexig thriller, "Body Heat", med Kathleen Turner och William Hurt. Jag kan redan ha sett den för längesen, men där är jag osäker.

"Mellan midnatt och gryning", thriller igen. Jeff Bridges och Jane Fonda, varav den sistnämnda blev Oscarsnominerad. Den har dock ett misstänkt lågt betyg på imdb...

Sist, men ABSOLUT inte minst, "Hulken - TV-seriens pilotavsnitt". Ska bli mycket intressant att se hur man reagerar på den så här hundra år senare. Som tonåring tyckte jag serien var asgrym.

Nu fuskar jag lite

Ja, som redan sagt i rubriken, detta kanske kan anses som lite fusk. Men ändå inte. För nu tänkte jag tipsa om en tv-grej, men det är trots allt en dokumentärFILM. Dessutom kommer det att ge mig ytterligare trovärdighet som bloggare helt frikopplad från mitt journalistjobb, eftersom jag nu pushar för min yrkeskonkurrent SVT.

Kanske var det någon av er som såg "Diskuskastarens dröm" i söndags? Om inte, gör något åt saken. Tom Alandhs film handlar om Stefan Fernholm, en svensk friidrottare som befann sig strax under den absoluta världseliten på 80-talet. Som 37-åring dog han ensam vid sitt eget köksbord, efter ett långvarigt tablettmissbruk.

Det här är ingen dokumentär som riktar sig till sportnördar. I alla fall inte endast. Det här är stor journalistik, en gripande skildring av ett tragiskt, intressant och omskakande livsöde. Klumpen i min hals var konstant under hela timmen.

"Diskuskastarens dröm" går i repris i morgon samt på fredag och lördag. Eller så kan du se på den här med en gång.

Fortfarande inte övertygad? Nähä. Då har jag misslyckats. Men läs då lite mer om filmen och inse att jag hade rätt.

Bourne möter Lilja

Det här kanske bara är en "nyhet" för mig, och jag vet inte varför det överhuvudtaget är intressant heller, men jag bara tycker det.

Insorteras under avdelningen "information som kommer ens väg via evigt planlöst nördsurfande och klickande på, you guessed it, imdb". Så här är grejen: Visste ni att tjejen som så fantastiskt spelar huvudrollen i oerhört deprimerande men oerhört bra "Lilja 4-ever", också spelar den unga kvinna som Jason Bourne ber om ursäkt till i slutet av "The Bourne Supremacy"? Det visste inte jag. Förrän för fem minuter sedan, vill säga. Bourne reser till Moskva för att leta upp anhöriga till mördarkarriärens första offer, för att börja rena sitt samvete. Och Oksana Akinshina, som skådespelerskan heter, är offrets dotter. Hon är med i filmen i ungefär två minuter.

Så. Se till att göra en mental anteckning om detta nu. Berätta sen för alla ni känner. Så kanske vi kan starta en diskussionsklubb i ämnet. Eller också låser ni bara in mig på ett hem.

Tragik i kubik

I går, söndag, satt jag och småsnyftade framför en romantisk dramakomedi.

Det gjorde jag helt ensam. Bakis var jag också. I min mammas radhus. Och under tiden åt jag en middag bestående av mikrouppvärmda kött och potatis-rester. Jag undrar om den situationen kan vara själva definitionen av singeltragik? För fan, jag hade inte ens en endaste liten godissmula.

Glömde jag förresten påpeka att till och med katten vägrade göra mig sällskap?

Men filmen var ganska bra. "Cashback", heter den.

Ett avgrundstips

I natt visas James Camerons "The abyss" på TV3. En rätt underskattad film, tycker jag. Eller i alla fall en som man inte hör folk prata om så ofta. Jag vet att många tycker dess övernaturliga inslag är fåniga, men själv diggar jag det. Det funkar. Och är rätt vackert, faktiskt.

Dessutom på plussidan: Scenen där Ed Harris (grym, som alltid) försöker återuppliva Mary Elizabeth Mastrantonio är fantastiskt gripande och Michael Biehn (var tog han vägen?) gör en skön psykopatroll. Så om ni inte sett den, se den. Eller köp ännu hellre två disc special edition-dvd:n med massa härligt extramaterial.

Däremot borde Cameron låtit vattenlekarna slutat i och med denna, istället för att gå och göra mastodontpekoralet "Titanic". Usch.