Mys i Skåne - och en jävla massa film

Vilka sköna härliga dagar jag har haft, mina vänner. Var ledig torsdag-söndag så begav mig till fina Skåne i onsdags kväll för lite vilsam rekreation, och det är precis vad det blivit. Sovit massa timmar per natt, skämts bort med god mat av kära mamsen, druckit gott vin, umgåtts med mamma, låtsaspappa, världens sötaste katt och min vän Thomas. Och - sist men inte minst - sett ett helt gäng bra filmer.

Svårt att rangordna dem, men för att börja någonstans så såg jag i går förmiddag Paul Verhoevens andra världskriget-thriller "Zwartboek", som var underbart episk och spännande. Jag såg den tillsammans med mamma - som delade ut en fyra av fem möjliga. Däremot vägrade hon av någon outgrundlig anledning att se franska skräckisen "Ils", om ett par som trakasseras i sitt hus på rumänska landsbygden. Så den såg jag istället på kvällen hemma hos Thomas.
Riktigt jävla läskig, alltså. Hade jag inte varit smått bortdomnade av några glas vin och två gin och tonic, så hade jag mentalt skitit på mig av skräck. Dessförinnan hade vi sett "Flyga drake" - också den jättebra fast förstås på ett helt annat plan.

Men det är inte slut där, nej nej. I fredags såg jag dessutom ljuvliga dokumentären "Man on wire", om Philippe Petit som gick på lina mellan Wtc-tornen, och en ångestladdad familjefejdsthriller som heter "Shotgun stories". Asgrym den också! Jag hann dessutom med sköna "The wackness", och i dag på tåget såg jag David Cronenbergs "Dead ringers" från -88.

Samtliga dessa jan jag rekommendera. Bäddar in lite trailers från YouTube här under. Nu ska jag äta middag.

Silly me

Var just inne och läste lite av den filmtittande allmänhetens kommentarer om "Taken" på imdb, och råkade se att en av manusförfattarna är ingen mindre än - Robert Mark Kamen.

Och här har jag suttit och skrivit en lång recension. Så dumt av mig. Det hade förstås räckt att berätta att "Taken" är skriven av Luc Besson tillsammans med killen som skrev manus till "KARATEEEEE KIIIIIIIIIIIIID", så hade ni själva förstått att detta är en must see.

Men nåja. Gjort är gjort. Nu får jag istället lägga en extratimme till på att skriva ett långt förlåt mig-mejl till Robert.

Recension: Slumdog millionaire + Taken

Trots en massiv jobbhelg hann jag fånga två av premiärfilmerna från i fredags; Oscarsorgien "Slumdog millionaire", samt betydligt mindre tankestimulerande (inte nödvändigvis negativt) actionfesten "Taken" med Liam Neeson. För att sammanfatta recensionerna rekordartat kort kan jag säga att jag njöt av båda upplevelserna.


Fina Håkan gav mig en friplåt till Slumdog - plus soundtracket och boken eftersom han fått några ex i jobbet - och så såg vi detta färgglada epos i fredags afton. Dagen före hade han förresten dragit med mig på en så välbesökt mingeltillställning med gratis drinkar också, så jag är skyldig honom fett nu. Fram tills återgäldandet är jag åtminstone oändligt tacksam.
Anyhow. Det mesta är väl redan sagt om slumhunden och föga chockerande så var den ju bra. Fin, vacker, rolig, sorglig, smart, välspelad - you name it. Om den var värd sina åtta statyetter ska jag låta vara osagt. Jag måste nog suga på upplevelsekaramellen ett par dagar till för en slutsats, och dessutom har jag inte sett alla konkurrenterna den slog. Det sköna var dock att jag aldrig fick den där jobbiga känslan av att de verkligen slagit knut på sig själva FÖR ATT vinna priser. Filmen är originell, men inte sökt eller krystad. Benjamin Button, för att nämna en av Danny Boyles motståndare på academy-galan, känns exempelvis som en så typisk nu ska vi vinna Oscars-film, om ni förstår hur jag menar. Slumdog kändes aldrig så.
Men ta inte mitt ord för det. Sen den själva istället.

I går, efter ett 12 timmar långt arbetspass, såg jag så "Taken". Reaktionerna har ju varit minst sagt blandade här i Sverige; jag har sett ett par fyror och ett helt gäng ettor. Jag kan förstå både hyllningarna och sågningarna, men själv gillade jag den. Läste en annan recension (tror det var GP) där det stod att en trött. fantasilös regissör förmodligen hade valt typ Bruce Willis för huvudrollen - och allt hade fallit platt. Nu blev det karaktärsskådisen Neeson, vilket gör att det funkar. Jag håller helt med. Liam Neeson passar grymt.
Visst är det både dumt, ofta ologiskt och klassiskt USA-fördomsfullt (amerikaner=snälla, albaner=dumma). Och flera incidenter av typen: Vänta nu, varför dödade han den där snubben? Han har ju inte gjort något. Vet vi att han är en skurk?
Men jag brydde mig inte. Det var ju faktiskt bara på film. Och det var jävligt underhållande.

Jag drömde med filmmusik

Jag drömde om en kvinnlig halvbekant i natt. Händelsedetaljerna lämnar jag därhän, men det rörde sig inte om några fysiska intimiteter. Min poäng i sammanhanget är att drömmen hade filmmusik, inne i mitt huvud spelades nämligen stycket "The beginning" från öppningsscenen av "28 dagar senare". Det parti som startar cirka 1:30 in i låten. Högt och ljudligt.

Detta känns lite... sjukt. Och är inget jag någonsin varit med om tidigare. Det var så uppenbart att musiken verkligen var ett slags theme till drömmen, det var liksom ingen stereo som stod på i bakgrunden eller så (i drömmen, alltså). När tonerna smäktat i sisådär en halv minut vaknade jag dock med ett ryck, förmodligen för att filmen jag associerar med är så satans otäck. Om än fantastisk.

Berättade detta för en person tidigare i dag och menade på att detta måste betyda att jag är en riktig nörd. Svaret blev visdomen att "det går inte att bli nördig när det gäller film, bara mer eller mindre film-smart".

Bra så. Jag väljer att se det på det viset.

Besatt av Jack den här veckan

En av mina mest framträdande egenskaper, enligt en närmast rörande enig bekantskapskrets, är att jag väldigt lätt snöar in på grejor. Det kan gälla vad som helst: Ett skämt eller en replik jag måste dra hundra gånger, att jag lagar en god gryta och därefter blir tankebesatt av att laga tio till, att jag inser att jag trivs i en viss typ av plagg och genast måste skaffa fler. Och så vidare. På eller av. Av eller på.

Detta är också högst skönjbart i de mönster som uppstår i mitt filmtittande. För ett tag sedan skulle jag exempelvis prompt se allt jag missat med Ryan Gosling, under en period gick jag igenom allt med de Niro som gått mig förbi, efter det var det Peter Haber-maraton. Näe, jag bara skojade.

Nu har turen kommit till att fylla i Jack Nicholson-luckorna. Jag såg "The bucket list" då jag låg hemma med värkande revben förra veckan, en skön halvkul rulle om än inget speciellt, men det fick mig att scrolla igenom hela hans karriär. Och insåg att jag missat en del.

I går betade jag av "Carnal knowledge" (1971). Nu har turen kommit till ännu äldre "Five easy pieces", därefter blir det "The last detail", - jag kan ha sett den men är högst osäker - "Professione: reporter" och "Reds". Därefter tror jag mig ha täckt det mesta av värde.

Nicholson är verkligen en legend med rätta, och här följer nu min egen högst subjektiva topplista på minnesvärda Jack-filmer:

1. "The shining", Jack Torrance.

2. "About Schmidt", Warren Schmidt.

3. "Chinatown", Jake Gittes.

4. "Terms of endearment", Garrett Breedlove.

5. "As good as it gets", Melvin Udall.

Jag känner redan nu hur ni få läsare gnäller och knorrar över vad som saknas och inte borde vara med. Och det gör jag själv också. Skulle exempelvis bara för sakens skull vilja skjuta in "A few good men" , för att han lyfter hela filmen; "YOU CAN´T HANDLE THE TRUTH" och så vidare. Eller "The pledge" för att det, i och för sig i likhet med "About Schmidt", är en mer lågmäld roll än hans flesta. Och "Easy rider", "Batman" och...ja.

Synpunkter på det?