Trots en massiv jobbhelg hann jag fånga två av premiärfilmerna från i fredags; Oscarsorgien "Slumdog millionaire", samt betydligt mindre tankestimulerande (inte nödvändigvis negativt) actionfesten "Taken" med Liam Neeson. För att sammanfatta recensionerna rekordartat kort kan jag säga att jag njöt av båda upplevelserna.
Fina Håkan gav mig en friplåt till Slumdog - plus soundtracket och boken eftersom han fått några ex i jobbet - och så såg vi detta färgglada epos i fredags afton. Dagen före hade han förresten dragit med mig på en så välbesökt mingeltillställning med gratis drinkar också, så jag är skyldig honom fett nu. Fram tills återgäldandet är jag åtminstone oändligt tacksam.
Anyhow. Det mesta är väl redan sagt om slumhunden och föga chockerande så var den ju bra. Fin, vacker, rolig, sorglig, smart, välspelad - you name it. Om den var värd sina åtta statyetter ska jag låta vara osagt. Jag måste nog suga på upplevelsekaramellen ett par dagar till för en slutsats, och dessutom har jag inte sett alla konkurrenterna den slog. Det sköna var dock att jag aldrig fick den där jobbiga känslan av att de verkligen slagit knut på sig själva FÖR ATT vinna priser. Filmen är originell, men inte sökt eller krystad. Benjamin Button, för att nämna en av Danny Boyles motståndare på academy-galan, känns exempelvis som en så typisk nu ska vi vinna Oscars-film, om ni förstår hur jag menar. Slumdog kändes aldrig så.
Men ta inte mitt ord för det. Sen den själva istället.
I går, efter ett 12 timmar långt arbetspass, såg jag så "Taken". Reaktionerna har ju varit minst sagt blandade här i Sverige; jag har sett ett par fyror och ett helt gäng ettor. Jag kan förstå både hyllningarna och sågningarna, men själv gillade jag den. Läste en annan recension (tror det var GP) där det stod att en trött. fantasilös regissör förmodligen hade valt typ Bruce Willis för huvudrollen - och allt hade fallit platt. Nu blev det karaktärsskådisen Neeson, vilket gör att det funkar. Jag håller helt med. Liam Neeson passar grymt.
Visst är det både dumt, ofta ologiskt och klassiskt USA-fördomsfullt (amerikaner=snälla, albaner=dumma). Och flera incidenter av typen: Vänta nu, varför dödade han den där snubben? Han har ju inte gjort något. Vet vi att han är en skurk?
Men jag brydde mig inte. Det var ju faktiskt bara på film. Och det var jävligt underhållande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
jag tyckte faktiskt inte slumdog var så jättebra. bra, absolut, oscars för annat än foto, nä. visst, det är ett kul grepp med att han kan svaren genom upplevda episoder, men filmen snuddar ju aldrig vid att vara trovärdig... den hoppar över hur två urfattiga slumpojkar plötsligt lär sig perfekt engelska och huvudpersonen får ett vettigt jobb bara så där. och den gangsteraktiga uppväxthistorien, den ene går över gränsen och får betala priset/botgöra det genom sitt offer, den andre klarar sig om han inte gör för mycket dumt... slumdog är lite Guds stad light. 3 olofar får den.
Skicka en kommentar