Silly me

Var just inne och läste lite av den filmtittande allmänhetens kommentarer om "Taken" på imdb, och råkade se att en av manusförfattarna är ingen mindre än - Robert Mark Kamen.

Och här har jag suttit och skrivit en lång recension. Så dumt av mig. Det hade förstås räckt att berätta att "Taken" är skriven av Luc Besson tillsammans med killen som skrev manus till "KARATEEEEE KIIIIIIIIIIIIID", så hade ni själva förstått att detta är en must see.

Men nåja. Gjort är gjort. Nu får jag istället lägga en extratimme till på att skriva ett långt förlåt mig-mejl till Robert.

Recension: Slumdog millionaire + Taken

Trots en massiv jobbhelg hann jag fånga två av premiärfilmerna från i fredags; Oscarsorgien "Slumdog millionaire", samt betydligt mindre tankestimulerande (inte nödvändigvis negativt) actionfesten "Taken" med Liam Neeson. För att sammanfatta recensionerna rekordartat kort kan jag säga att jag njöt av båda upplevelserna.


Fina Håkan gav mig en friplåt till Slumdog - plus soundtracket och boken eftersom han fått några ex i jobbet - och så såg vi detta färgglada epos i fredags afton. Dagen före hade han förresten dragit med mig på en så välbesökt mingeltillställning med gratis drinkar också, så jag är skyldig honom fett nu. Fram tills återgäldandet är jag åtminstone oändligt tacksam.
Anyhow. Det mesta är väl redan sagt om slumhunden och föga chockerande så var den ju bra. Fin, vacker, rolig, sorglig, smart, välspelad - you name it. Om den var värd sina åtta statyetter ska jag låta vara osagt. Jag måste nog suga på upplevelsekaramellen ett par dagar till för en slutsats, och dessutom har jag inte sett alla konkurrenterna den slog. Det sköna var dock att jag aldrig fick den där jobbiga känslan av att de verkligen slagit knut på sig själva FÖR ATT vinna priser. Filmen är originell, men inte sökt eller krystad. Benjamin Button, för att nämna en av Danny Boyles motståndare på academy-galan, känns exempelvis som en så typisk nu ska vi vinna Oscars-film, om ni förstår hur jag menar. Slumdog kändes aldrig så.
Men ta inte mitt ord för det. Sen den själva istället.

I går, efter ett 12 timmar långt arbetspass, såg jag så "Taken". Reaktionerna har ju varit minst sagt blandade här i Sverige; jag har sett ett par fyror och ett helt gäng ettor. Jag kan förstå både hyllningarna och sågningarna, men själv gillade jag den. Läste en annan recension (tror det var GP) där det stod att en trött. fantasilös regissör förmodligen hade valt typ Bruce Willis för huvudrollen - och allt hade fallit platt. Nu blev det karaktärsskådisen Neeson, vilket gör att det funkar. Jag håller helt med. Liam Neeson passar grymt.
Visst är det både dumt, ofta ologiskt och klassiskt USA-fördomsfullt (amerikaner=snälla, albaner=dumma). Och flera incidenter av typen: Vänta nu, varför dödade han den där snubben? Han har ju inte gjort något. Vet vi att han är en skurk?
Men jag brydde mig inte. Det var ju faktiskt bara på film. Och det var jävligt underhållande.

Jag drömde med filmmusik

Jag drömde om en kvinnlig halvbekant i natt. Händelsedetaljerna lämnar jag därhän, men det rörde sig inte om några fysiska intimiteter. Min poäng i sammanhanget är att drömmen hade filmmusik, inne i mitt huvud spelades nämligen stycket "The beginning" från öppningsscenen av "28 dagar senare". Det parti som startar cirka 1:30 in i låten. Högt och ljudligt.

Detta känns lite... sjukt. Och är inget jag någonsin varit med om tidigare. Det var så uppenbart att musiken verkligen var ett slags theme till drömmen, det var liksom ingen stereo som stod på i bakgrunden eller så (i drömmen, alltså). När tonerna smäktat i sisådär en halv minut vaknade jag dock med ett ryck, förmodligen för att filmen jag associerar med är så satans otäck. Om än fantastisk.

Berättade detta för en person tidigare i dag och menade på att detta måste betyda att jag är en riktig nörd. Svaret blev visdomen att "det går inte att bli nördig när det gäller film, bara mer eller mindre film-smart".

Bra så. Jag väljer att se det på det viset.

Besatt av Jack den här veckan

En av mina mest framträdande egenskaper, enligt en närmast rörande enig bekantskapskrets, är att jag väldigt lätt snöar in på grejor. Det kan gälla vad som helst: Ett skämt eller en replik jag måste dra hundra gånger, att jag lagar en god gryta och därefter blir tankebesatt av att laga tio till, att jag inser att jag trivs i en viss typ av plagg och genast måste skaffa fler. Och så vidare. På eller av. Av eller på.

Detta är också högst skönjbart i de mönster som uppstår i mitt filmtittande. För ett tag sedan skulle jag exempelvis prompt se allt jag missat med Ryan Gosling, under en period gick jag igenom allt med de Niro som gått mig förbi, efter det var det Peter Haber-maraton. Näe, jag bara skojade.

Nu har turen kommit till att fylla i Jack Nicholson-luckorna. Jag såg "The bucket list" då jag låg hemma med värkande revben förra veckan, en skön halvkul rulle om än inget speciellt, men det fick mig att scrolla igenom hela hans karriär. Och insåg att jag missat en del.

I går betade jag av "Carnal knowledge" (1971). Nu har turen kommit till ännu äldre "Five easy pieces", därefter blir det "The last detail", - jag kan ha sett den men är högst osäker - "Professione: reporter" och "Reds". Därefter tror jag mig ha täckt det mesta av värde.

Nicholson är verkligen en legend med rätta, och här följer nu min egen högst subjektiva topplista på minnesvärda Jack-filmer:

1. "The shining", Jack Torrance.

2. "About Schmidt", Warren Schmidt.

3. "Chinatown", Jake Gittes.

4. "Terms of endearment", Garrett Breedlove.

5. "As good as it gets", Melvin Udall.

Jag känner redan nu hur ni få läsare gnäller och knorrar över vad som saknas och inte borde vara med. Och det gör jag själv också. Skulle exempelvis bara för sakens skull vilja skjuta in "A few good men" , för att han lyfter hela filmen; "YOU CAN´T HANDLE THE TRUTH" och så vidare. Eller "The pledge" för att det, i och för sig i likhet med "About Schmidt", är en mer lågmäld roll än hans flesta. Och "Easy rider", "Batman" och...ja.

Synpunkter på det?

Skadad stackare vill ha filmtips

Nu är det synd om mig - igen. Gjorde en riktigt rejäl våldsvurpa i den hala snön häromdagen och landade handlöst på min känsliga framsida. Har haft duktigt ont i revbenen sedan dess och knappt sovit på tre nätter. I dag fick jag nog och gick till läkaren som i sin tur skickade mig på röntgen vilken lyckligtvis inte visade några brott eller sprickor men väl en väl tilltagen svullnad så de stackars revbenen har visst fått sig en riktig törn. Nu blir det smärtstillande och därmed förhoppningsvis något mer uthärdligt att ligga ner och då kanske man åtminstone kan få sova lite. Doktorn höjde dock ett ångestvarningens finger över att det onda kan hålla i sig i flera veckor och till och med kan bli värre inom det närmaste.

Kul. Festligt, verkligen. Mina första ekonomiska utsvävningar efter det att lönen kom in i natt blev således läkarbesök, lungröntgen samt superalvedon och diklofenak. Precis vad man suktade efter för några dagar sedan när den 25:e närmade sig...

Nu ska jag hur som helst vara hemma från jobbet och vila ett par dagar och den enda trösten jag finner i detta är att jag kan hinna kolla på lite filmer. Kanske ganska många, till och med. Ni vet dock lika väl som jag att det inte är all sorts film som riktigt passar att sjuk-titta på, svårt att definiera exakt men det ska väl vara lagom lättsamt (fast gärna på ett smart sätt) och inte riva upp några stora känslor för då skulle jag ju gå under av att ligga här ensam i flera dygn. Därtill ska jag helst inte gapskratta för då gör det ont...

Så: Är det någon som har tips som matchar dessa kriterier, så är det nu ni ska skicka dem. Till mig då, alltså.

Oscarsgalan sammanfattningsvis

Några sammanfattande intryck av nattens Oscars-gala:

Kul att Slumdog sopade röda mattan med Benjamin Button. Har inte sett någon av dem än men Slumdog tror jag stenhårt på och även om Button säkert är fantastisk på flera sätt och vis så känns det som en så typisk Oscar-film. Man riktigt ser framför sig hur de räknade in statyetterna redan på inspelningsplatsen. Å andra sidan älskar jag David Fincher som regissör, men jag älskar Danny Boyle också och det är verkligen en rolig resa han gjort från "Trainspotting" via fantastiska "28 dagar senare", "Sunshine" och nu Slumdog som känns som något helt annat än vad i alla fall jag trodde han skulle göra.



Jag är däremot rejält besviken över att Mickey Rourke blev blåst på priset för bästa huvudroll. Satt vid det laget inne på redaktionen och brast ut i ett spontant "NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ" som förmodligen ingen uppskattade alls. Sean Penn är absolut en favorit och jag tvivlar inte på att hans prestation i "Milk" (inte sett den än) förtjänar att prisas, dessutom finns det en poäng i sig att tolkningen av en homosexuell politiker premieras i ett land som fortfarande är fullt av konservativa pajasar som inte tror på lika rättigheter för alla. Men ändå, Randy the Ram fick mitt hjärta att blöda, och det var väldigt snopet att gå miste om det dramaturgiska crescendo som uppstått om Rourke fått äntra vinnarscenen. Fantastiskt tal av Sean Penn dock, slaget endast av Dustin Lance Black som vann manuspris för samma film.

Hugh Jackman var riktigt bra som galaledare, även om jag fortfarande lockas av tanken på Ricky Gervais - vilket det ju spekulerades kring. Och så slapp jag ju då gå naken till jobbet eftersom Heath Ledger vann, helt enligt planen.

Jag MISSAR de tunga kategorierna

Nu ska jag vara på jobbet om 25 minuter.

Fan också, senast om 20 måste jag sitta i en taxi och då lär det vara flertalet priser kvar att dela ut. Livet är inte rättvist.

Mycket Coldplay blir det

De verkar digga Coldplay på Oscarsgalans musikredaktion, eller vad det kan tänkas heta. Andra gången de får vara bakgrundsmusik i kväll nu; först "Lovers in Japan", sen "Viva la vida".

Teorier kring detta?

Slumdog kör om Benjamin Button

Om jag inte tänker fel nu i mitt dvalliknande tillstånd så har väl Slumdog Millionaire kört om Benjamin Button nu. Slumdog är uppe på fyra nu va och Finchers epos tre?

Det lär nog fortsätta i det styrkeförhållandet. Ångrar mig lite att jag delade upp bästa film- och regipriset på två olika filmer när jag tippade, börjar bli mer och mer säker på att Slumdog tar båda. Jag har förresten sjukt höga förväntningar på den. Blir raka vägen till biografen efter premiären den 6:e (?).

5-3 nu till slumhunden. Det kan bli kross.

6-3. Det blir kross.

Ledger vann! Jag slipper nakenjobba

Som alla förstår hade jag ju aldrig hållit mitt löfte om att gå naken till jobbet, om inte annat för risken att få sparken och att det just nu är väldigt kallt (skulle bli jobbigt och osmickrande, på flera sätt...) Men det känns alltid skönt att slippa svika sitt ord.

Men oavsett det. Satan vad härligt att Ledger vann. Jag funderade på att spela en ansenlig summa på honom som vinnare, men han gav 1,01 på expekt så det kändes rätt olönt.

Jag fick gåshud redan när Kevin Kline började prata om honom. Nu är den överallt på hela kroppen. Så vackert och så hemskt.

Och nu bölar man också ja. Jaha. Jag visste det.

Orvar menar att Ledger förmodligen inte ens varit nominerad om det inte var för han dog. Där håller jag inte med alls. Jag rätt säker på att han fått en nominering oavsett, däremot hade han kanske inte vunnit.