Vi gillar Kurt

Jag och min tillfälliga sambo Gustav konstaterade nyss i samförstånd att Kurt Russell är en underskattad skådis.

Kurt är grym. Anledningen till detta konversationsämne är att jag slog på underbara "The Thing" som vi nu sitter och kollar på.

Gustav anser att även Christian Slater är underskattad. Där håller jag dock inte med.

Veckans bästa skratt

Jag steg upp klockan kvart i fem i dag så det kan hända att jag skrattade lite mer åt följande än vad som kan anses normalt, men å andra sidan är få saker så roliga som en riktigt absurd felsägning.

Så här: Vi stod några stycken på jobbet och diskuterade varför vissa gräsligt obehagliga män trots allt lyckas dra till sig attraktiva kvinnor.

Filmkritikern Ronny Svensson var en av dem som var med och konverserade (han var här för att snacka kända filmmaträtter i Nyhetsmorgon), och han skulle exemplifiera med en av alla dessa dömda kriminella som får friarbrev till fängelset; Helge Fossmo.

Men istället för Fossmo råkade han säga… Helge Skoog. Helge Skoog, liksom. Skådisen som varit såväl Ture Sventon som lustigkurre i ”Parlamentet”, var inte det sjukt roligt så säg.

Dessutom vore det inte alls märkligt om kvinnor dras till Helge Skoog. Helge Skoog är ju het. Jag hoppas att Helge Skoog får ligga massor.

Griniga gamla snutar

Kanske är jag tjurigt negativ i grunden, men icke desto mindre har jag mycket onda aningar inför Pacinos och de Niros reunion-film, som har premiär i september. "Righteous kill", heter den, där de spelar två hårt vresiga snutar. Klatschig titel, förresten...

För det första har ju båda gjort sitt bästa för att svärta ner sina respektive rykten som kvalitetsskådis, under ganska lång tid. Det sägs (läs: min pålitlige vän Thomas har sagt det) att Pacino var bra i "The merchant of Venice" för några år sedan, vilket jag inte kan säga emot eftersom jag inte sett den. Men bortsett från det har ju karln inte gjort något av värde på typ tio år. "Insider" var väl det senaste enligt min simpla mening. "Any given sunday" säger du? Nej, säger jag. "The recruit", försöker någon? Eh, du skojar. "Two for the money"? Hmm, huvudroll två spelas av Matthew McConaughey - det räcker som motargument.

De Niro gjorde ju åtminstone "The good shepherd" - regisserade och hade en biroll - nyligen, och den gillade jag faktiskt. Men i övrigt har han mest ägnat sig åt att parodiera sig själv i simpla komedier. Visserligen inte med helt misslyckat resultat, men ändå. De har minst sagt passerat sin credd-prime.

Lägg därtill att "Righteous kill" regisserats av Jon Avnet, vars förra film även den kretsade kring Pacino. Det är en mordthriller som heter "88 minutes", och den är...fruktansvärt usel. Största underhållningsvärdet var Als åldersnojestinkande frisyr och fejkbränna - tyvärr var det nog inte tanken. Plus att de forna Oscarsvinnarna spelar mot 50 cent. 50 cent!!?? Han kan ju inte ens agera sig själv utan att bli skrattretande.

Nej. Detta bådar inte gott, som sagt. Men hey, jag blir mer än gärna motbevisad.

Här är förresten trailern. Se gärna den och tyck till.

Chera nån, redan en ny Batman på g

Med tanke på mastodontsuccén för mastodontproduktionen "The dark knight" så är det väl knappast överraskande att det börjar ryktas om ytterligare en Batman-uppföljare redan nu. Däremot kanske själva innehållet i ryktena är en smula uppseendeväckande.

Som att Cher kan komma att spela Catwoman. Åtminstone enligt den, eh, tillförlitliga källan Daily Mirror. Blaskan uppger att Christopher Nolan vill ha kattkvinnan i form av en "åldrande femme fatale", vilket jag tycker är rätt coolt tänkt. Mycket hellre det än en standardsnygg 25-åring som kvällstid förvandlas till retuscherad silikonkåtvamp, och jamar oneliners man hört förut.

I och för sig är väl knappast heller Cher plastikfri, och i och för sig kanske även hennes Catwoman förvandlas till nympovamp när det blir mörkt. Men ni hajar. Det känns åtminstone lite nytt. Plus att Cher faktiskt är en riktigt bra skådis. I "Mångalen", "Mask" och "Misstänkt" är hon grym (hmm, undrar om Batman-rullen också får ett M-namn), så Nolan kan nog ha resonerat rätt. Om nu uppgifterna stämmer.

Helgtillägg

Ett litet tillägg.

Utöver att vi såg tre filmer i helgen så köpte jag några stycken också. ”Bram Stoker´s Dracula” – 2 disc deluxe edition (har sett den ett gäng gånger men eftersom det verkade vara massa härligt extramaterial så kunde jag inte låta bli, och Gary Oldmans rolltolkning är värd att ses om och om igen), Lars von Triers ”Manderlay” samt den sanslöst freakshow-underhållande dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv”.

Jag kommer aldrig i fatt. Den där filmer som ligger hemma på vänt och måste-ses listan är ständigt minst 30 stycken lång.

Helgtittning

Sett tre filmer i helgen: "La haine" (otroligt bra), "Talk radio" (bra) och "The onion field" (helt okej). Och, ja, jag vet att jag borde ha sett särskilt La haine - eller "Medan vi faller" som dess svenska titel lyder - för längelängesedan, men så var dessvärre inte fallet.

Samtliga tre filmer såg jag med samma person. Hon rankade filmerna i samma ordning som jag.

En väldigt intelligent människa, med andra ord.

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej

Till att börja med så vill jag be om ursäkt för den usla bildkvalitén. Men ta det som ett symboliskt tecken, för det här är ju en nyhet som man hoppades slippa se och läsa om.

Michael Nyqvist säger i en intervju i Aftonbladet att det kommer att bli någon form av uppföljare till "Så som i himmelen". Min första reaktion var att spontant kräkas rakt upp och ner, men eftersom jag befann mig i en bistrovagn på X2000, kändes inte det helt lämpligt.

Detta obegripligt hyllade svulstpekoral borde aldrig ha kommit till från första början. Maken till övertydligt ni kan inte tänka själva-fördummande av tittarna har jag sällan upplevt. Karaktärsskildringarna är så grovhugget övertydliga att man baxnar. Allt är svart eller vitt, ont eller gott, utan minsta utrymme för tolking för den som ser på.

Jag inser ju så klart att många inte håller med. Recensionerna och intäktssiffrorna talar sitt tydliga språk. Och visst kan en hamra in budskapet-approach funka alldeles utmärkt ibland. Men jag hatade verkligen den där filmen.

Får man be om lite affekterad debatt i kommentarsfönstret?

Trial or no trial

Det finns två sorters människor: De som älskar en välgjord rättegångsfilm, och de som tycker de är sövande slöseri med tid.

Som ni säkert redan räknat ut tillhör jag kategori ett. Det är ju ingen slump att "Lagens änglar" var min favoritserie när jag var 13. Och du som delar min faiblesse bör kolla in "The verdict". Sidney Lumets lagdrama är 26 år gammalt, men jag hade inte sett den förrän i går. Worth waiting for, som Carlsberg brukade säga. Många hävdar att Paul Newman gör sin främsta rollprestation någonsin, och att hans Oscar för "The color of money" endast var en retroaktiv kompensation för den han inte fick för "The verdict" (en viss Gandhi aka Ben Kingsley stod i vägen). Vilket ju i och för sig låter möjligt, eftersom "The color of money" inte alls är särskilt fantastisk.

Huruvida den försupna advokaten är Newmans finaste ögonblick vågar jag inte säga, eftersom jag inte sett alla hans filmer. Satans grym är han i alla fall. Och filmen.

Gissningslek på X2000

På ett tåg mellan Stockholm och Malmö i lördags morse satt tjejen mittemot mig och tittade på film. Jag gjorde den bedömningen eftersom hon stirrade in i sin datorskärm, samtidigt som hon hade lurar intryckta i öronen, under cirka två timmar.

Roade mig själv med att försöka komma fram till vad det var för typ av film hon såg på, genom att analysera hennes minspel under tittandets gång. Min gissning blev: En småtrevlig myskomedi; ni vet en sådan där som inte frambringar några gapskratt utan mest gör mottagaren på lite gott humör. En fiiiiiiiiiiiiiil-gooooooood-komedi helt enkelt.

Så efter hon packat ihop lap-topen frågade jag naturligtvis. Och svaret blev till min förnöjsamhet. "Once". En irländsk, varm (så klart, irländska komedier beskrivs väl alltid som varma) romantisk dramakomedi om två fattiga musiker som blir kära. Har inte sett den själv men det är så den beskrivs.

Och sen satt jag då där med en liknande nöjd min själv. Kanske något mer självgod. Utan att ens ha sett någon fiiiiiiiiiiiiiil-gooooooood-film.

Surgubbens attack: "Sluta förminska Willem"

Jag skulle vilja skriva the bitch is back (vilket jag ju faktiskt nu just gjorde, men försök att inte märka ord), men även om jag kan beskrivas med många olika substantiv är inte bitch ett av dem. Så det får väl bli typ the surgbubbe is back.

Okej, jag inser att dagstidningar inte har samma publicistiska tanke som exempelvis ett filmmagasin, och jag inser ännu mer att kvällstidningarnas nöjessidors främsta uppgift inte är att vara folkbildande, men ändå: Ibland kan jag inte låta bli att reagera på deras referenser.

I en notis i gårdagens Aftonbladet, ämnet är Lars von Triers kommande film, står det så här om Willem Dafoe: "53-årige Willem Dafoe, känd från "Spiderman-filmerna"" - och så vidare.

Jo men visst. Så SKULLE man ju kunna beskriva honom. Ett annat upplägg vore att "Dafoe slog igenom via William Friedkin-thrillern "To Live and Die in L.A." 1985, och fick i allmänhetens ögon sitt stora erkännande strax därefter, då han Oscars-nominerades för sin fenomenala birollsinsats som Elias Grodin i Oliver Stones Vietnam-epos "Platoon". Andra uppmärksammade tolkningar av Dafoe inkluderar Jesus i Scorseses "The last temptation of Christ", FBI-agenten Alan Ward i hyllade och kontroversiella "Mississippi burning", samt stora och små roller i "Wild at heart", "The english patient", "Affliction", "eXistenZ", "The boondock saints" och "American psycho". År 2001 blev han Oscars-nominerad en andra gång, denna gång för "Shadow of the vampire". "

I och för sig skulle väl den minibiografin knappast rymmas i en kvällstidningsnotis, men ni hajar säkert min poäng.