Zzzzzzzzzzaaaaaaaaawwwww

Vet inte om jag helt missat detta tidigare, eller eventuellt bara lyckats förtränga det, men läste nyss att en ny "Saw"-film är färdigställd och får premiär sent i oktober. Den femte i ordningen.

Jippi. Kan någon förklara för mig vari värdet ligger med dessa skitproduktioner? Jävla lowlife-filmer, blir förbannad bara jag tänker på dem. Har sett ett par stycken och fattar ingenting. Det är inte suggestivt och otäckt, det är bara otäckt dåligt. Och inte dåligt så att det blir roligt, utan bara uselt likställt med irriterande. Man suckar och stönar uttråkat och så kommer den där patetiske pusselgubben och ska väsa fram sina mystiskt läskiga gåtor och jag vill bara kliva rakt genom skärmen och täppa igen hans hesa hals med alla pussel och pyssel och gåtor man kan rota fram, så att han klappar igen käften för gott. I want to play a game och den går ut på att någon spikar igen den förbannade studion som gör Saw-serien och kastar bort nyckeln. Jag bjuder hjälten på middag.

Åh. Det där var skönt.

Please help me

Nu kan jag faktiskt inte förneka mitt behov längre, det går inte att se film i hemmet varje dag genom två högtalare som till hälften skorrar. Jag är för pretentiös för det. Och eftersom högtalarna, som i grunden i och för sig är väldigt bra, har åldrats för länge för att det ska vara värt att köra något plåsterprojekt, så ser jag ingen annan utväg än att slå på stort. Och köpa nytt. Ett hemmabiosystem, typ.

Här uppstår då det stora problemet. Jag kan inget om teknik på det planet. Egentligen är jag inte särskilt intresserad heller. Jag vill ha grymma, snygga grejor som låter bra, men fan vet vad jag ska titta efter. Någon annan som vet?

HJÄLP. Nu önskas hela uppsatser i kommentarsfönstret...

Vila i frid

Legendariske mästerskådisen Paul Newman har avlidit i cancer, 83 år gammal. Tråkigt. Mycket tråkigt. I och för sig var det inte direkt ett chockbesked, eftersom han enligt utsago varit väldigt sjuk väldigt länge, men ändå.

I två tidigare inlägg har jag redan tagit upp Newmans sjukdom respektive hans skådismässiga förträfflighet, så jag behöver ju inte lägga ut texten för mycket här. Nöjer mig med att konstatera att han var en av de största, och att det säkerligen iscensätts ett supersvulstigt farväl vid Oscars-galan i vår.

Jaja. Nu ska jag se "The verdict" och gråta en skvätt.

Det kunde man ju gissat...

Ja, att de Niro och Pacino -thrillern "Righteous kill" skulle få halvusla recensioner, alltså. Tvåor över hela linjen. För det är ju som jag antydde i ett tidigare inlägg, den har direkt till dvd-hyllan-thriller written all over, och om det inte vore för huvudrollsinnehavarna så hade den förmodligen hamnat just där också. Regissören Jon Avnet har dessutom inte gjort mycket av värde tidigare, i alla fall inte sedan bortglömda "Fried, green tomatoes" 1991. Och han är 59 år gammal, genombrottet borde ju ha kommit vid det här laget.

Fast givetvis kommer jag att se "Righteous kill" ändå. Man vet ju aldrig.

Recension efter en onsdagsbio

Min kära vän Sara och jag var just på en tidig onsdagsbio och såg "Patrik 1,5". Jag tyckte den var... helt underbar. Vet att flera av mina regelbundna besökare liksom jag själv har en på förhand skeptisk inställning när man ska till att se en svensk film, en skepsis som förstås bygger på erfarenheter av besvikelser och ibland rena pekoral. Men omdömet jag nyss lämnade var helt utan överdrift eller ironi. Jag ÄLSKADE de 100 minuterna i biostolen.

Svårt att sätta fingret exakt på vad som var så bra. Men till att börja med var Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård smått magnifika som det adoptivlystna paret. Med små medel (i alla fall Gustaf, Torkel hade några mer buskisartade utfall som faktiskt funkade riktigt bra), och framförallt helt utan yviga gester á la gaystereotyp, fick de mig verkligen alldeles kärleksvarm inombords. Och Thomas Ljungman, som spelar Patrik, imponerade även han. Kanske till och med ännu mer med tanke på hans ringa ålder. Ja, det mesta funkade helt enkelt. Det var roligt, det var gripande, det var smart utfört.

Och ja, här kommer det: Jag grät på slutet. Då hade det dessutom klumpat sig i halsen ett par gånger redan.

Man ska förstås passa sig med superlativerna här. Det är ju lättsam dramakomedi det handlar om, så något mästerverk är det inte. Men den var väldigt fin. Och fick mig att må väldigt bra.

Ett mord och en gryta

Redan före denna bloggs födelse föreslog en vän att om jag skulle dra igång en nätpublikation, så borde den handla om långkok och film. Antagligen på grund av att jag just då var smått insnöad (ett personlighetsdrag, jag blir rätt lätt tjatig) på att prata om en mycket lyckad kalops jag just tillagat. Det fick exempelvis följden att jag gick och köpte en kokbok som innehåller endast recept på svåra och tidsutdragna grytor. Hur som helst så tyckte jag att denna bloggämneskombination var lite för konstig och långsökt, men nu börjar ju mina ämnen dra mer och mer åt det hållet ändå så hon kanske inte var alls fel ute...

I´m having an old friend for dinner tonight, som Hannibal Lecter skulle ha uttryck saken. Jag har dock inte planerat att käka upp honom, utan istället bjuda på trerätters. Stod under eftermiddagen och kokade ihop vad som känns som en eminent grönpeppargryta; grytbitar på ett kilo fransyska, lök, hackad kabanoss, madeiravin, buljong, soja, creme fraiche, lite annat smågott samt ett gäng syltlökar som ska vändas i just före servering. Medan denna stod och puttrade i två timmar passade jag på att se klart 1959 års morddramaklassiker "Anatomy of a murder", en underbar rättegångsfest med James Stewart.

Mellan varven hann jag även med att fixa till en krämig sparrissoppa samt mjölkchokladmousse till för- respektive efterrrätt. Nu ska jag fixa med de pressade potatisarna som ska vara till grytan.

Smaklig måltid. Tack. Efter de tre avverkade rätterna kan det nog bli tal om film igen.

I den frågan återkommer jag.

Att fastna i ett fack

"Nuts" är ett drama från 1987, som jag plockade upp på någon rea för ett tag sedan. Barbra Streisand spelar en lyxcallgirl som dödar en kund i självförsvar, alla runtomkring henne gör allt för att få henne insane-förklarad medan hon själv kämpar med näbbar och klor för att ses som frisk och få en hederlig, rättvis rättegång. Blablabla. Handlingen spelar inte så stor roll egentligen.

Vad jag skulle komma till var att en bit in i filmen så spelas skeendet som slutade med torskdöd, upp i form av tillbakablickar - och det visar sig att den våldsamme fula fisken spelas av... Leslie Nielsen. Med andra ord; Frank Drebin från Nakna Pistolen-filmerna. Snacka om att det inte gick att ta de tänkta otäcka scenerna på allvar. När herr klantpolis står i ett par tajta tangakalsonger och föreslår ett sexigt bad när han redan är ombedd att gå hem, ja då skrattar man ju istället för att bli skraj. Sen, när han blir fientlig på riktigt, då väntar jag bara på att han ska halka på ett bananskal. Eller kalla på förstärkning från Ed och Nordberg. Detta var alltså året innan första Naked gun, som ju kom 1988.

Annars var det inget större fel på filmen. Som tur begravdes Leslie Nielsens karaktär rätt tidigt, och sen kunde jag återgå till att finna det hela spännande.

Extra!! Extra!! Premiär: Mamma recenserar

Som ni har väntat. Och nu är det äntligen dags för, *dubbla fanfarer*, Mamma recenserar.

Till min stora glädje så såg kära mamsen nästan omedelbart ”The notebook”, efter att jag skickat ner den. Det här var vad hon hade att säga.

”Jag listade ju ganska snabbt ut vad det gick ut på och vilka det äldre paret var (man kastas mellan olika tidsepoker utan att få namnet på de två äldre i den ”senare” handlingen), trodde jag, men sen blev jag i och för sig osäker ett tag på vilka som verkligen skulle få varandra. Men allt det där spelade egentligen ingen roll. Den var väldigt romantisk. Man ska väl vara i en viss sinnesstämning för att se en sådan film, eller i alla fall måste jag vara det, och det var jag just då.

Jag tycker väldigt mycket om hon som spelar den äldre damen (Gena Rowlands), och även James Garner. De yngre skådisarna var obekanta för mig , men jag gillade han som spelade den manliga ungahuvudrollen (Ryan Gosling (bra sagt där, mamma!)). Jag fällde inga tårar vad jag minns men det var nog nära – särskilt i slutet. En bra film, du får gärna skicka en ny inom kort”

Mammas betyg: 3,5 Miyagis av fem möjliga (lite väl snålt tycker bloggredaktionen som själv delade ut fyra stabila Miyagis – ni vet sådana där där han ser exakt så belåten ut som i slutbilderna av första Karate Kid när Danielsan vunnit turneringen).

Ny frukost, ny film

Ledig igen, långfrukost igen. Även denna gång mitt hembakade bröd med ost, kaffe men också en rejäl dos av Arlas fenomenala yoghurt med jordgubb/vanilj/lakrits-smak. Underbar. Testa.

Till detta ser jag andra halvan av "Animal factory", en Steve Buscemi-regisserad fängelsefilm. Den är okej, men inte på något sätt fantastisk.

Vad hände förresten med Edward Furlong (spelar huvudrollen här)? Efter "American History X" - en av tidernas starkaste - så verkar killen bara ha gjort tredje klassens skräp som jag inte ens skulle drömma om att infektera min dvd-spelare med. Han har ju bevisligen potential.

Insomnia

Oftast sover jag bra eller minst okej, men inte alltid. I perioder är det uselt, ryckigt, ångestladdat.

I natt var en sådan natt. Första två timmarna var ett svettigt halvslumrande i gränslandet mellan dröm och verklighet, låg och grubblade eller drömde om jobbet, livet, tiden och massa annat som är lite väl privat för att skriva om på en inte särskilt anonym blogg. Ni har säkert sådana där dagar och nätter också, när hjärnan är som överhettad och går på högvarv, så att du inte ens kan sluta tänka när du sover. Om jag nu sov. Jag vet inte ens. Vid sådana tillfällen är det sorg att man sover ensam i sin massiva säng. Ingen att prata med, ingen att klaga för, ingen att krypa intill i hopp om att bli lugnare. Vem ringer en kompis klockan 03 för att säga att man inte kan sova, liksom? I alla fall inte när man är över 30 och de flesta är superstadgade (läs: man väcker flera personer).

Jag kunde ju ha ringt mamma förstås, men hon hade bara blivit orolig. Och mamma, om du läser detta och börjar just oroa dig, gör inte det. Det har inte hänt något, jag hade bara en dålig natt.

Just det. Det finns ju två thrillers som heter Insomnia också; en norsk och så en amerikansk remake. Har sett båda, men ingen av dem kröp riktigt innanför skinnet på mig.