Skjuten - för att ha pratat på bion

James Joseph Cialella tar det här med att gå på bio på största allvar. Och det ska han ju förstås ha all heder av. Frågan är dock om JJ inte gick snäppet för långt, då han sköt ner en man på raden framför för att han pratade. Mannens son fick en något mildare behandling form av en kartong popcorn kastad på sig.

Det hela inträffade under en visning i Philadelphia av David Finchers ”The curious case of Benjamin Button”, en av de förhandstippade Oscars-favoriterna. Incidenten med prathataren spär onekligen på ens nyfikenhet kring filmen, eftersom han uppenbarligen var besatt av att höra vartenda ord.

Offret blev för övrigt skjuten i armen och ska ha klarat sig utan livshotande skador. Filmen antar jag att ingen av dem fick se klart, så man skulle kunna säga att Cialella sköt sig själv i foten (HAHAHAHA).

Allt är förlåtet, Colin

Aldrig får man vara kategorisk i fred.

Jag såg just "In Bruges" - med hatobjektet Colin Farrell i en av huvudrollerna - och den var skitbra. HAN var skitbra. Den var grymt rolig, lika spännande och extremt underhållande. Läste i någon recension att det här var en film som Guy Ritchie bara kan drömma om att lyckas göra, och jag förstår nu precis vad skribenten menade. Det här var brittisk actionkomedi när det är som bäst.

Vidare: Första halvan av filmen såg jag på X2000 hem till Stockholm, och när jag reste mig för att kliva av erkände killen som satt bakom att han "råkat" smygkolla lite över min axel och frågade vad det var för film jag såg eftersom han tyckte den verkade skön. Så jag berättade vad den hette, att den obegripligt nog släppts direkt på dvd i Sverige. Sen mindes jag att Aftonbladet haft en kortrecension av den just i dag, så jag gav bort min tidning och slog upp rätt sida så att han inte skulle glömma titeln.

Därmed har jag både gjort dagens goda gärning och säkrat upp så att "In Bruges" får ännu en tittare. Lite bonusinfo är att Farrell (och även Brendan Gleeson som spelar andra huvudrollen) blivit Golden Globe-nominerad för sin prestation. Mot alla odds välförtjänt.

Ohlys filmkatastrof - DIREKT i tv

Vänsterpartiet har under hösten seglat upp och blivit Sveriges tredje största parti, enligt diverse opinionsmätningar. Men frågan är om inte vindarna vänder efter måndagens fadäs.

Lars Ohly var gäst i TV4:s Nyhetsmorgon, och skulle berätta om en karikatyr av Fredrik Reinfeldt som var inspirerad av den tyska film som handlar om Stasis övervakning av medborgarna. Men istället för att kalla den vid korrekta svenska titeln ”De andras liv” så blev det – ”Ett annat liv”.

Det allra bästa vore förstås om han hade benämnt den med originaltiteln ”Das Leben der Anderen”, men istället blev det en total katastrof som alltså kan komma att krossa vänsterns framgångsvåg fullständigt. Aj, aj, aj.

Miyagi-film.blogspot.com har förgäves försökt uppbringa modet att påtala felsägningen för Lars Ohly.

Hur kunde valet falla på Jackman?

Jaha, Hugh Jackman blir alltså värd för nästa Oscars-gala. Hur tänkte de där? Möjligen kan man dela ut lite credit för ett oväntat väl, men kalla mig gärna konservativ för jag tycker nog att den som leder det jippot ska vara... rolig? Och Jackmans skådespelarkvalitéer i all ära, men särskilt kul verkar han inte.

Det ryktades ju om att det skulle bli Ricky Gervais, vilket gör min Jackman-besvikelse än mer rejäl, för Gervais hade med all sannolikhet blivit en superhit. I alla fall i mina ögon.

Golden globe-nomineringarna klara - nu kan vi börja snacka Oscar

Okej, då har de alltså släppt Golden globe-nomineringarna i dag. Alltid intressant, inte minst för att de brukar antyda en del om hur det kommer att se ut när Oscarns motsvarigheter offentliggörs i januari. Några definitiva slutsatser går dock inte att dra, eftersom de gyllene globerna är uppdelade i fler kategorier. Ergo: Det blir plats i listorna för fler filmer och skådisar.

Jag konstaterar med glädje att Mickey Rourke är nominerad för sin hjärtskärande insats i The wrestler, samt - vilket i och för sig var givnare än givnast - Heath Ledger för sin tolkning av Jokern.

Patriotiskt noterbart är även att "Maria Larssons eviga ögonblick" finns med bland de fem i kategorin bästa icke engelskspråkiga film.

Här är hela listan på alla nominerade.

Minns Kenneth

Ett skönt gammalt bortglömt birollsnamn poppade just upp i mitt huvud:

Kenneth Wurman.

Någon som minns den karaktären?

En ledtråd: "YOU SHIT ON MY HOUSE!"

En ny Alien mot alla odds?

Enligt diverse källor så har Sigourney Weaver antytt att det kan bli aktuellt med ännu en Alien-film. Detta ska ha skett i en intervju med MTV.

Hon citeras bland annat enligt följande: "There’s definitely uncharted territory for Ripley", och: "We’d have to go back to the drawing board on the alien, "What we’re interested in is taking the character of Ripley and seeing what other science fiction story we can tell about someone who has lived several lives."

Fjärde och senaste filmen i serien var ju rätt usel, men det intressanta här är att hon snackar om att det i så fall skulle vara ettan-regissören Ridley Scott som är aktuell. Hans Alien är i min bok en av de tio, kanske till och med fem, bästa filmer som gjorts, så det ska bli mycket spännande att följa fortsättningen på detta. Om det nu blir någon.

Bara på grund av detta måste jag se om Alien för hundratolfte gången nu. Tack och godnatt.

8 är den magiska siffran

Min käre far berättade i helgen att den genomsnittlige besökaren på Stockholm filmfestival ser sju filmer under de elva dagarna. Han hade visst läst det i någon artikel.

Så nu vet jag vad som gäller. Minst åtta måste jag se, och som ett sammanträffande har jag betat av fyra och har ytterligare fyra biljetter att använda.

En medelmåtta vill man ju så att säga inte vara.

Festivalskandalen eller bara en patetisk journalist

Det finns så många underbara klyschor och floskler om människor i mitt gebit, att journalistiken är ett kall och inte ett yrke och journlist är man dygnet runt och inte bara när man är på jobbet och blablabla. Rätt patetiskt det där, på sitt sätt, men det ligger fan något i det ändå. Man - och med man menar jag jag - kan fan aldrig riktigt koppla av. En story är ju alltid en story, oavsett jag är i tjänst eller ej.

Vad fan har detta med något att göra, undrar du? Jo, jag gick in på min andra festivaldag i går och första anhalt var "Transsiberian" på Saga. Regissören Brad Anderson var själv på plats för att presentera filmen, det är han som syns på bilden om han nu gör det för man ser ju egentligen inte ett skit. När hans verk sedan skulle starta så var det, tadaaa, FEL FILM. Maskinisten hade satt på någon spansk rulle som jag aldrig hann uppfatta vilken det var, istället, som fick rulla i fem minuter allt medan Anderson stod och sippade på en kopp kaffe längst bak i salongen. Oj, vad jag ville veta vad han tänkte. Själv började jag febrilt sms:a min kollega Gustav, som jag visste satt inne på Nyhetskanalen-redaktionen, och berättade allt om "skandalen". Han nappade, ringde festivalens pressansvarige som fick säga att "det var ju beklagligt men det är sådant som händer" och så blev det en artikel av det också. Lite larvigt måhända, men som den kvällstidningssjäl jag är tyckte jag ändå att det var en rätt kul pinsamhetsvinkel, att detta skedde just när regissören själv var på plats. Efter filmen försökte jag febrilt hitta Brad för att få något skönt citat, men där gick jag bet.

Hur som helst. Till sist kom rätt film igång och den var rätt bra. Så klart, en thriller i transsibrisk tågmiljö med ett vintrigt östatslandskap som fond har ju rätt mycket gratis om man säger så. Men jag gillar Brad Anderson generellt, ända sedan Christian Bales enmansshow "The machinist". Anderson målar med lite väl breda penseldrag ibland, vilket jag och mitt kära sällskap Anna efteråt diskuterade. Han är inte subtiliteternas mästare, liksom. Men ändå. Han är bra på att få till stämningar och att spänna åt ångestens tumskruvar undan för undan.

Efter det såg vi "JCVD", metaparodin med Jean Claude van Damme. Den förtjänar egentligen ett helt eget inlägg, men det orkar jag inte just nu. Den var faktiskt helt underbar.

Det får räcka så.

Skratt och gråt och gåshud med Mickey Rourke

I går var det äntligen dags för den festivalinvigningsfilm jag redan lyckats tjata sönder; The Wrestler.

Och ojojoj. Tänk en underdogfilm som "Rocky" i kubik, fast mer lo-fi och den konstant närvaranda känslan av att den handlar lika mycket om Mickey Rourke själv som om karaktären Randy The Ram: Hans brutalt sargade och ärrade kropp, det sönderslagna ansiktet, alla relationer med närstående har han förstört och nu lever han på yrkeslivets bakgård. Och jag skrattade jag och jag grät och fick gåshud redan då festivalgeneralen snackade om Mickey - och får han inte en Oscarsnominering så blir jag sjukt förvånad och lika besviken.

Kan för övrigt bli den mest snyftiga galan någonsin, eftersom avlidne Heath Ledger lär finnas med bland de birollsnominerade. Han kan nog till och med vinna. Gör både han och Mickey det så svämmar nog lokalerna över.

Om ni vill se en grym scen så kolla förresten här. Randy försöker reparera relationen till sin dotter.