Festivalskandalen eller bara en patetisk journalist

Det finns så många underbara klyschor och floskler om människor i mitt gebit, att journalistiken är ett kall och inte ett yrke och journlist är man dygnet runt och inte bara när man är på jobbet och blablabla. Rätt patetiskt det där, på sitt sätt, men det ligger fan något i det ändå. Man - och med man menar jag jag - kan fan aldrig riktigt koppla av. En story är ju alltid en story, oavsett jag är i tjänst eller ej.

Vad fan har detta med något att göra, undrar du? Jo, jag gick in på min andra festivaldag i går och första anhalt var "Transsiberian" på Saga. Regissören Brad Anderson var själv på plats för att presentera filmen, det är han som syns på bilden om han nu gör det för man ser ju egentligen inte ett skit. När hans verk sedan skulle starta så var det, tadaaa, FEL FILM. Maskinisten hade satt på någon spansk rulle som jag aldrig hann uppfatta vilken det var, istället, som fick rulla i fem minuter allt medan Anderson stod och sippade på en kopp kaffe längst bak i salongen. Oj, vad jag ville veta vad han tänkte. Själv började jag febrilt sms:a min kollega Gustav, som jag visste satt inne på Nyhetskanalen-redaktionen, och berättade allt om "skandalen". Han nappade, ringde festivalens pressansvarige som fick säga att "det var ju beklagligt men det är sådant som händer" och så blev det en artikel av det också. Lite larvigt måhända, men som den kvällstidningssjäl jag är tyckte jag ändå att det var en rätt kul pinsamhetsvinkel, att detta skedde just när regissören själv var på plats. Efter filmen försökte jag febrilt hitta Brad för att få något skönt citat, men där gick jag bet.

Hur som helst. Till sist kom rätt film igång och den var rätt bra. Så klart, en thriller i transsibrisk tågmiljö med ett vintrigt östatslandskap som fond har ju rätt mycket gratis om man säger så. Men jag gillar Brad Anderson generellt, ända sedan Christian Bales enmansshow "The machinist". Anderson målar med lite väl breda penseldrag ibland, vilket jag och mitt kära sällskap Anna efteråt diskuterade. Han är inte subtiliteternas mästare, liksom. Men ändå. Han är bra på att få till stämningar och att spänna åt ångestens tumskruvar undan för undan.

Efter det såg vi "JCVD", metaparodin med Jean Claude van Damme. Den förtjänar egentligen ett helt eget inlägg, men det orkar jag inte just nu. Den var faktiskt helt underbar.

Det får räcka så.