Ska Ledger ha en Oscar?

Oscars-juryn är minst sagt rätt svag för att ta till galagrepp som leder till snyft, svulst och storvulna scener vid prisutdelningarna. Så om avlidne Heath Ledger får en nominering för sin roll som Jokern i kommande "The dark knight", blir i alla fall inte jag speciellt förvånad. Och då har jag inte ens sett filmen.

Lite mer intressant är dock att redan nu då de första recensionerna av filmen publiceras, så höjs röster från kritikerhåll att Ledger faktiskt till och med skulle f ö r t j ä n a en postum statyett för sin insats. Det väger i min värld creddtyngre än att den sentimentala juryn eventuellt väljer att ta med Ledger bland birollsnamnen.

Så här skriver exempelvis tidningen Rolling Stones Peter Travers: ”Om det finns en rörelse som kämpar för att ge Ledger den första postuma Oscarn sedan Peter Finch vann 1976, så skriv upp mig som medlem. Ledgers Joker har inga gråzoner – han är rent raseri." Snacka om att min redan väl tilltagna Batman-längtan nu växer sig till veritabla abstinensskakningar. Får väl gå och inhandla ett par Batman-kallingar eller nåt så länge...

Att döma av vad jag hittills sett i trailerväg finns det heller ingen anledning att säga emot Travers. Ledger verkar helt enkelt sanslöst grym. Vilket, så klart, gör att hans bortgång känns ännu lite sorgligare.

Bond spelar bingo?

Känns som att den här bloggen inte ägnar sig åt annat än att hissa och dissa kvällstidningarnas skriverier om film.

Det måste jag sluta med.
Men inte riktigt än, för detta är alldeles för roligt.

Aftonbladet onsdag har en lång intervju med Mads Mikkelsen, med anledning av att de ska börja sälja danska serien ”Mordkommissionen” som bilaga med tidningen. Inte helt oväntat glider samtalet mellan reportern och Mikkelsen också in på senaste Bond-filmen, där Mads ju spelar blodögda skurken Le Chiffre.
Nu kommer det roliga. Reporterns fråga:

”Men när du var Bond-skurk i jätteproduktionen ”Bingo Royal” måste du ha tjänat storkovan?”

Hmmm. Alltså, visst kan man säga fel. Däremot är det svårt att se parallellerna mellan ”Casino royale” (som ju filmen heter) och ”Bingo royale”, ett av tidernas mest motorsågade underhållningsprogram med Mona Seilitz som en av ledargestalterna. Hon påminde – Mona är ju avliden nu – faktiskt inte ett dugg om Daniel Craig…

Det allra skojigaste i detta är dock att felsägningen, om det nu var en sådan, faktiskt tagit sig hela vägen in i tidningen. Från reporterns mun, Mikkelsen har sedan inte haft hjärta att rätta henne, vidare via tangentbordet – och till slut förbi redigerare, nattchefer och ända fram till tryckpressarna. Allra sist hamnar den i mitt grepp för att servera ett gott hånskratt.

Hur som helst: Tack!

Mata inte ryssarna efter midnatt...

Dissade för en tid sedan en tidnings försök till rolig filmreferens i sportbilagan. Nu är det istället dags för hyllningskören att sjunga upp sig.

Sportbladets förstasida i går:
”Starka. Begåvade. Snabba. Tekniska. Livsfarliga”.
”KREMLINS”.

Hahaha. Det är faktiskt inget mindre än stor och mycket fyndig humor. Hur töntigt det än må vara – inte många skratt är högre än det efter en riktigt lyckad ordvits.

Detta kan å andra sidan nu sluta i kremlinsk misär. För hur kommer UEFA (Europeiska fotbollförbundet) att hantera dessa fakta?

Härmed vet vi nämligen alla hur det går, om någon skulle mata ryska EM-truppen efter midnatt. Snacka om elakt lag… Är det att beteckna som dopning? Och, hemska tanke, tänk om det börjar regna under semifinalen mot Spanien. Då förökar de ju sig!! Vilket kaos, hur hanterar domaren det? Och vilka ska bort? Hur ska man veta vem som är den äkta Arshavin respektive kopian? Osv osv osv.

Frågorna är till antalet oändliga. Jag kräver besked.

En sak till: Den som inte hajade mina skämt bör genast se, eller se om, ”Gremlins”. Den är grym.

Filmrättigheter

Har ni läst nyheten om den makedonske journalisten som misstänks för tre gammeltantsmord som han själv skrivit om i egenskap av reporter? Polisen kom honom på spåren sedan han varit osmart nog att rapportera massa detaljer som myndigheterna inte hade gått ut med...

Nu är min undran: Kan man köpa filmrättigheterna till sådana här verklighetshändelser som inte ännu blivit bok eller liknande? I så fall: Hur gör man då? Och för det tredje: Vem av er vill vara med och medfinansiera köpet? För här finns det pengar att tjäna. Som härligt äckelgrädde på mordmoset finns det nämligen massa makabra detaljer som omger den här utredningen; typ att tanterna blev sexuellt utnyttjade, kropparna styckades och stoppades ner i NYLONsäckar. Bara valet av kroppsdelsförvaringsmaterial är ju värd en egen tv-serie.

Jag sätter höger stortå och vänster bröstvårta på att den här storyn blir film inom fem år. Sätter ni emot? Och if so - v a d sätter ni emot?

Hurting Hurt

John Hurts karaktär hyr sig tillsammans med sin fru in i ett hus som visar sig tillhöra en rätt otäck seriemördare. Det är den högst förenklade och inte alltför avslöjande handlingen i "10 Rillington Place" från 1971, som jag såg häromdagen.

Bra film, hur som helst. Men så började jag fundera. John Hurt alltså, där har vi en kille som inte haft det så karaktärsmässigt bekvämt under sin karriär - i alla fall inte i skiftet 70-80-talet.

Tänk själv: 1978 var han en halvdåre som knarkat sönder hjärnan och var inlåst i turkist fängelse sedan tidernas begynnelse - "Midnight express". Därefter gjorde han "Alien", blev befruktad av en utomjordisk organism och fick det tveksamma nöjet att sätta livet till genom att avkomman bestämde sig för att spränga sig ut genom Hurts bröstkorg. Och sen, direkt i nästa film, spelade han titelrollen som en dubbelextremt deformerad man i David Lynchs "Elefantmannen". Där blir han sparkad, slagen, hånad och utställd i en cirkusmonter för pöbeln att skratta åt. Varpå han dör ensam i en säng med sin gigantiskt svulstiga skallutväxt som enda sällskap.

Kul. Jag har förstått att många av de tunga skådisarna så gott som lever, "blir", sina karaktärer under filminspelningarna, så man undrar ju hur feta terapeuträkningar han samlade på sig under den här perioden.

Kungen i King

En sex sidor lång intervju med Christian Bale i nya numret av King. Tjoho!!! Kungen i King, liksom, den var jag tvungen att köpa.

Inte för att jag vet vad han har i ett modemagasin att göra egentligen, men vem bryr sig? Jag tror inte det beror på att han inlett en ny karriär som modebloggare. Det räcker för mig.

Nu ska det läsas under täcket. Tolka fritt.

Daniel Andersson-Larusso

Mobbad. Nedtryckt. Hånad. Hatad.

Mot de flestas vilja fick han ändå chansen i EM-elvan, och som han tog den. Daniel Andersson är en av Sveriges bästa spelare nere i Österrike så här långt, och därmed verklighetens egen "Karate Kid". Hans insatser är fan en fet transpark i ansiktet på alla affekterade Daniel-hatare. Och Lasse Lagerbäck är hans egen faderlige Mister Miyagi.

Detta berör mig djupt. Nu hyllas nummer 19 unisont av landets tyngsta fotbollstyckare. Jag fäller en glädjetår åt Daniels stora upprättelse, storvulna revanschberättelser är det vackraste som finns.

Gwambivalens

Tre av Leif GW Perssons böcker ska bli film.

Och, hmm, snacka om att man kastas mellan olika känslor här. Den positiva Miyagi säger att GW är en grym kriminalförfattare och en av Sveriges coolaste personer (förvisso inte ett uns relevant, men ändå). Sur-Miyagi pekar med hela handen åt Daniel-san och gastar om att de polisfilmer som kommit från den här nationen på senare år är... inte bra. Milt sagt. Wallander-filmerna är, i alla fall de jag haft missnöjet att ta mig igenom, plågsamt pinsamma. Beck funkar i och för sig som lobotomerad bakisunderhållning via tv:n, men jag misstänker att ambitionerna med GW-projektet är större än så. Och de obegripligt halvhyllade rullarna om Jakob Eklunds (i andra fall en jättebra skådespelare) polis Johan Falk är erbarmligt undermåliga på alla plan. Kritiker måste använda en alternativ måttstock när de mäter kvalitén på svenskt. Det har jag trott länge.

Nåväl. Jag skrev själv en artikel i jobbet om det här i går, och snackade med producenten Hans Lönnerheden. Att döma av samtalet så kan eventuellt bli något bra av detta. Han var så klart rätt luddig kring hur filmerna ska utformas, men jag fick ett halvt löfte om att den legendariskt korkade och inkompetente men ack så underhållande Evert Bäckström kommer att finnas med vita duken-produkten. Annars är det ju så med bokfilm att man måste rationalisera, plocka bort detljer, karaktärer och så vidare. Därav var min Bäckström-undran adekvat. Frågan är vem bara vem som kan spela homofobochkvinnohatar-Evert?

Ytterligare ett gladkvitter till muntergöks-kontot: Det har gjorts bra GW-baserade grejor förr. "Mannen från Mallorca" med Sven Wollter och Tomas von Brömssen är en favorit. Och det udda slutet fick enligt en välspridd anekdot en dansk tv-hallåa att förvånat utbrista, ungefär:

- Eh, vi vet faktiskt inte om filmen ska sluta så där, men det var den versionen som vi fick skickad till oss.

Bara en sådan sak.

Dyster nyhet

Paul Newman är sjuk i cancer. Det var tråkigt att läsa. Skådislegendaren är förvisso 83 år gammal, men trist nevertheless.

Det ska erkännas att jag aldrig haft någon riktigt nära relation till just Newman, utan mer bara sett axplock av hans karriär, men att döma av det urvalet så har han ju gjort skäl för sitt epitet en av de största stjärnorna någonsin. Och nu fick jag ju anledning att gå igenom hans cv lite mer i detalj.

Tanken: Shit, alltså. Jag visste ju så klart att han fick en Oscar för - den i övrigt rätt överskattade - "The color of money", men dessutom har han alltså varit nominerad för följande: "Katt på hett plåttak", "Blåsningen", "Hud", "Cool hand Luke", "Rachel, Rachel", "Absence of Malice", "The Verdict", "Nobody´s fool" och "Road to perdition". Killen (kan man säga så om en 83-åring?) har alltså varit en av de fem tio gånger. TIO. Det är många. Vilket ju leder mig in på ett typiskt glaset halvtomt eller halvfullt-resonemang. Å ena sidan är det ju fantastiskt att bli nominerad tio gånger , å andra sidan är det en sällsynt usel utdelning att bara vinna en tiondel av de hägrande statyetterna.

Som den före detta kvällstidningsreporter jag är, såg jag då genast den här rubriken framför mig: "Hånad av Hollywood - nu har han cancer". Eller varför inte: "Historiens hatattack mot cancersjuke Newman". "Oscarshånet gav honom cancer" är väl kanske att gå för långt.

Dead poets album?

Jag gillar Coldplay. Det gör jag verkligen. Väldigt mycket, till och med.

Men när Andres Lokko formulerade den här filmliknelsen i dagens Svd-recension av nya plattan, så skrattade jag högt: "Viva la vida är ett fruktansvärt skickligt luftslott. Med, som vanligt, fascinerande innehållslös rocklyrik där nästan varje rad skulle kunna vara lyft från slutscenen i Döda poeters sällskap".

Haha. Det är ju faktiskt väldigt roligt. Inte för att jag nödvändigtvis håller med, men jag förstår vad han menar. Och man brinner ju inte direkt av iver att se om Dead poets med en kudde framför halva ansiktet. För den innehåller tveklöst en rad väldigt genanta scener, i den delen har Lokko helt rätt.

Men vem vet. Chris Martin kanske inleder försnacket i Globen till hösten, med: "Oh captain, my captain.

Vem bryr sig om film...

...just en sådan här kväll?

När det finns: ZLATAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN.

Han är bättre än en film. Ingen film skulle kunna ha ett mer rörande slut än målet han satte i kväll. Man fick fan mer gåshud än första gången jag såg "Karate kid".

Trampa inte i fotspåren

Jag ser att Jessica Alba fått en dotter.

Låt oss hoppas att hon inte väljer att bli skådis.

Film styrde mitt vinval

Skulle köpa två flaskor vin för att ta med mig som en trevlig liten gest-present till en fest i kväll.

Och eftersom jag är en pinsam filmnörd så fastnade jag givetvis för en flaska som hette - Magnolia. Mitt val hade inget att göra med någon bra vinrecension, att den kom från ett välrenommerat distrikt eller att beskrivningen på "faktalappen" lät intressant. Nej, givetvis köpte jag den endast på grund av den briljanta filmen med samma namn.

Flaska två då? Jo, här valde jag ett rosé som hette Mateus, eftersom den fick mig att tänka på en av världens bästa fotbollslirare genom tiderna; Lothar Matthäus, förstås. EM börjar ju faktiskt i dag, och världsfotboll är lika coolt som en mästerlig film. Nästan, i alla fall...

Patetiskt, tänker ni säkert. Och jag håller med. Finns det förresten någon alkoholsort med namnen Zlatan eller Kesuke Miyagi? Jag vill smaka.

Se detta i sommar

Alla filmforum med självaktning måste ju förmedla en förhandsåsikt om de kommande premiärerna under sommaren, har jag förstått. Och eftersom självaktning knappast är en bristvara hos denna extremt självupptagna men icke desto mindre briljant välskrivna blogg, så har jag nu skummat igenom vad som komma skall i juni, juli, augusti.

Med reservation för ändringar så vill jag se dessa, i prioriteringsordning:

Först kommer "The dark knight" - och här är mina förväntningar farligt kokainhöga. I "Batman begins" väckte Christopher Nolan och Christian Bale liv i en högst slumrande filmserie som gått på tomgång. Den är fullständigt fenomenal, kanske till och med bästa superhjältefilmen? Att döma av trailers till uppföljaren så bör detta vara väl så genialiskt. Heath Ledgers joker ser ut som en klassiskt humorpsykopatisk skurktolkning.

Sen då? Jo, efter "Dark knight" kommer ingenting. Sen ingenting. Långt där nere på andra plats är jag smått nyfiken på nya "Hulken", udda dramat "My blueberry nights" verkar också intressant, liksom "Expired". Den 29:e augusti (räknas det fortfarande som sommar?) kommer brasilianska "Tropa de elite" - om framförallt polisen i Rio. "The X-Files: I Want to Believe" kan vara vad som helst på hela skalan, men se den lär man väl göra.

"Sex and the city", säger du? Nej, den ska jag inte, i n t e, INTE se.

Och har du inte glömt M. Night Shyamalans nya, tänker ni? Nej, förresten, så sjuka tankar har väl ingen. Om den mot all förmodan skulle vara bra, så lovar jag att fritera min egen pung och äta upp.

Men för fan

Jag är ledsen, men nu måste sågen fram igen. Och återigen är det på temat "jag vet inte vad jag skriver om men skriver det ändå".

I Aftonbladets inför mästerskapet-bilaga EM-bibeln - en i övrigt mycket läsvärd lunta - har man gjort ett gäng mindre porträtt kring hur spelarna bäst kopplar av. I Anders Svenssons fall är det främst med film, och mittfältaren sitter posandes i soffan framför en platt-tv.

Reportern skriver: "Anders Svensson är en filmälskare av stora mått" (märk väl, inte bara en ordinär filmälskare, utan en av stora mått, surgubbens anmärkning).

Sen kommer det: "En av favoriterna är romantiska komedin Notting hill". Någon mer favorit för denne passionerat stooooore filmälskare nämns överhuvudtaget inte.

Någon mer som ser den King Kong-jättelika paradoxen här?

Alternativa slut

Ryckte tag i en förbrukad Aftonbladet söndag på jobbet i dag, och bläddrade loss i bilagan en stund. Fastnade på ett småintressant uppslag om främst alternativa slut, som varit på tapeten för ett gäng storfilmer.

Det mesta var väl bekant sedan tidigare, som att det var en del kontroverser kring hur de sista minuterna av "Seven" skulle utformas, att filmbolaget ville ha det lite lyckligare och bråkade med David Fincher och blablabla. Däremot visste jag faktiskt inte att originalversionen av koka kanin-thrillern "Farlig förbindelse" slutade med att Glenn Close-dåren tar livet av sig, vilket ändrades till att Michael Douglas hade ihjäl henne för att publken ville se hämnd och blod och annat härligt. Jag hade heller ingen aning om att "Pretty woman" från början var tänkt som ett surmulet drama. Snacka om att de inte stod upp för sina konstnärliga principer där... Förstalägesstoryn mynnade visst ut i att Richard Geres horbock sparkar ut Julia Roberts karaktär ur sin bil, varpå hon just innan förtexterna sitter på en buss mot - Disneyland. Som ni alla vet blev ju "Pretty woman" en riktig skitrulle, och alla som tycker något annat har helt enkelt fel, men det kunde kanske ha blivit sevärt under andra omständigheter.

En tredje nyhet var att Paul Verhoeven ville bli först att vissa upp en naket praktfull erigerad penis i en kommersiell film, vilket skulle ske i "Basic instinct". Vilken chock att den snuskhummern kom på en sådan idé. Nästan lika chockerande som att han inte fick igenom sitt förslag.

Motattack igen...

Någon är ute efter mig. Allt är en komplott.

I dag sänds just ”Alien”, detta fantastiskt makalöst otroliga mästerverk, i TV3. Och filmen tilldelas tre getingar i Expressen. 3?? TRE??

Det är en skandal betydligt större än när de publicerade faktafel om Persbrandts alkovård eller Sven-Erik Magnussons rattfylleridom.

Detta beskrivs snarare bäst som ett rent justitiemord. Jag kräver att recensenten inte bara sparkas. Han ska kölhalas och tjäras i fjädrar. Han ska låsas in i ett ödsligt rymdskepp och skickas till LV426.