John Hurts karaktär hyr sig tillsammans med sin fru in i ett hus som visar sig tillhöra en rätt otäck seriemördare. Det är den högst förenklade och inte alltför avslöjande handlingen i "10 Rillington Place" från 1971, som jag såg häromdagen.
Bra film, hur som helst. Men så började jag fundera. John Hurt alltså, där har vi en kille som inte haft det så karaktärsmässigt bekvämt under sin karriär - i alla fall inte i skiftet 70-80-talet.
Tänk själv: 1978 var han en halvdåre som knarkat sönder hjärnan och var inlåst i turkist fängelse sedan tidernas begynnelse - "Midnight express". Därefter gjorde han "Alien", blev befruktad av en utomjordisk organism och fick det tveksamma nöjet att sätta livet till genom att avkomman bestämde sig för att spränga sig ut genom Hurts bröstkorg. Och sen, direkt i nästa film, spelade han titelrollen som en dubbelextremt deformerad man i David Lynchs "Elefantmannen". Där blir han sparkad, slagen, hånad och utställd i en cirkusmonter för pöbeln att skratta åt. Varpå han dör ensam i en säng med sin gigantiskt svulstiga skallutväxt som enda sällskap.
Kul. Jag har förstått att många av de tunga skådisarna så gott som lever, "blir", sina karaktärer under filminspelningarna, så man undrar ju hur feta terapeuträkningar han samlade på sig under den här perioden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar