Till att börja med så vill jag be om ursäkt för den usla bildkvalitén. Men ta det som ett symboliskt tecken, för det här är ju en nyhet som man hoppades slippa se och läsa om.
Michael Nyqvist säger i en intervju i Aftonbladet att det kommer att bli någon form av uppföljare till "Så som i himmelen". Min första reaktion var att spontant kräkas rakt upp och ner, men eftersom jag befann mig i en bistrovagn på X2000, kändes inte det helt lämpligt.
Detta obegripligt hyllade svulstpekoral borde aldrig ha kommit till från första början. Maken till övertydligt ni kan inte tänka själva-fördummande av tittarna har jag sällan upplevt. Karaktärsskildringarna är så grovhugget övertydliga att man baxnar. Allt är svart eller vitt, ont eller gott, utan minsta utrymme för tolking för den som ser på.
Jag inser ju så klart att många inte håller med. Recensionerna och intäktssiffrorna talar sitt tydliga språk. Och visst kan en hamra in budskapet-approach funka alldeles utmärkt ibland. Men jag hatade verkligen den där filmen.
Får man be om lite affekterad debatt i kommentarsfönstret?
1 kommentar:
Hmm. "... utan minsta utrymme för tolking...", hur menar du..? Närå, jag delar din ångest, Patrik. Jag kände mig minst sagt förvirrad i samband med hyllningskören härom året och blev i det närmaste hånad när jag inte föll ner på knä och väste halleluja under eftertexterna. Hur kan vi stoppa denne "Dimmornas Kay"? En giftpil en sen natt?
Skicka en kommentar