Recension: Män som hatar kvinnor

Jag blev medbjuden (tack, Malin!) på en förhandsvisning av "Män som hatar kvinnor" i går. En film som man ju faktiskt bara måste se, för att kunna tycka något. Min relation till de absurt storsäljande böckerna är att jag läst dem alla tre, och samtidigt lite ambivalent. Första boken (alltså den jag såg filmatiseringen av i går) fastnade jag ordentligt i, en riktig page-turner och något som faktiskt kändes rätt fräscht och nytt i en sönderskriven genre full av floskler. Klassiskt mysterie-pusslande blandat med rätt rått våld och en del tortyrinslag. Lite Agatha Christie möter American psycho eller typ Saw-filmerna (och den hybridliknelsen kom jag på alldeles själv). Bok två och tre gillade jag inte lika mycket. Detaljerna kring det kan vi ta en annan gång, men det blev aningen för mycket övernaturligheter och larv som jag inte alls gick igång på. En blond jätte med en konstig sjukdom som gör att han inte känner smärta - och Paolo Roberto. Hallå?

Anyways. Jag gillade faktiskt filmen. Jag säger faktiskt för det börjar bli ett ansenligt antal gånger som man bänkat sig för att se en svensk storsatsning, speciellt i polis/deckar/thriller-genren, och mest suttit och förbannat sig själv för att man inte tog med sig skämskudden. Men här blev det inte så. Det är ingen fulländad film, men absolut det mest lyckade försöket till en svensk jätteproduktion som jag kan erinra mig på bra länge. Stämningen är skön, det är snyggt, påkostat och man har fått till den här gammal läskig mordgåte-vibben riktigt bra. Micke Nykvist funkar absolut som Blomkvist, jag gillade Sven-Bertil Taube som gammelsmurfen, förlåt gubben, men de riktiga skådismässiga behållningarna är Noomi Rapace som Lisbeth - hon kan skriva in sin guldbaggenominering i cv:t redan nu - och Peter Andersson som hennes vidrige förmyndare. Hans roll är ganska liten, men Andersson är underbart äcklig och obehaglig och där har vi faktiskt en kille som borde få lite mer uppmärksamhet. Han är väldigt kvalitetspålitlig.

Slutbetyg: Eftersom nästan alla riktiga recensenter av tradition alltid ger svenska filmer snäppet högre betyg än vad de egentligen förtjänar (de måste ha en separat skala) så tänkte jag göra detsamma. Fyra miyagis säger vi, fastän 3,5 kanske egentligen räckt. Men se den, absolut. Ni lär inte ha tråkigt.