Landslaget - rena sci fi-skräcken

Skadesituationen i fotbollslandslaget inför VM-kvalmatchen mot Portugal påminner om en hel rad filmer där de inledande huvudpersonerna försvinner en efter en. I och för sig sällan på grund av bristningar i låret, korsbandsskador och förslitningar i knän, men ändå.

Min favorit på temat är hur som helst John Carpenters "The Thing", där en otäck alienorganism tar över kroppar, dödar värden, blir en exakt kopia av varelsen i fråga för att sedan i slutändan föröska ta över hela jorden typ. Och ja, jag vet att jag nämnt denna film tidigare, men den hamnar verkligen högt upp på min rankinglista.

Alaska-skräckdramat slutar med att två personer återstår och de litar inte på varandra, och där slutar väl definitivt liknelserna med landslaget. Det skulle kunna ha varit Zlatan och Ljungberg, men eftersom Ljungberg slutat i blågult så funkar inte det. Om man dock utökar persongalleriet till även människorna som bevakar kärngruppen så kan man ju även tänka sig Zlatan och valfri journalist på Aftonbladet. Helst Robert Laul (en grym fotbollsreporter för övrigt, vad min gud Zlatan än säger) eftersom vårt stora anfallshopp hatar honom. Lars Lagerbäck och Fotbollskanalens Olof Lundh funkar också - deras relation framstår som ungefär lika frostig som klimatet i The Things omgivningar.

Nåja. Nu släpper jag det. Heja Sverige och heja Kurt Russell.

Bonusbild och manus

Som ett led i mina ansträngningar att sälja in the stepfather (han bör kallas så numera, för skräckeffektens skull) som Hollywood-psykopat, bjussar jag på den här bonusbilden som jag tog i fredags.

Vi skulle ha en trevlig mysmiddag, jag var just på väg att doppa skeden i musselsoppan, men utan förvarning hade ögonsjukdomen rusat upp i hans hjärna, något slog om och han blev bindgalen, slet fram en stor köttkniv och kvällen övergick i småstadstragedi och blodbad. Blåljus, folksamlingar, åtta sidor i kvällstidningarna, en luttrat sömning mordutredare som aldrig sett något liknande, chockade läkare letar svar och grannar som hulkar fram: "han som var så snäll och trevlig". Han lyckades fly brottsplatsen och försvann spårlöst, kanske bytte han identitet och började om någon annanstans och kanske hade han fått smak på det här med brutaldåd och skulle han i så fall göra om det igen? Förmodligen. Mot sin nya intet ont anande familj.

Shit, vilket manus, jag är något på spåren här.

En kärleksaffär med X2000

Finns det något bättre än att åka tåg?

Ett uselt försök till en retorisk fråga förstås, eftersom det så klart finns ett flertal saker som slår att sitta på X2000. Kärlek, en ljuvlig film, en superb måltid med gott vin. Till exempel. Men en flertimmars tågresa är nog ändå på topp tio.

Älskar det. Att ta min traditionsenliga vända i en välsorterad tidningskiosk, komma ut med avkopplande kvällstidningar och ett par sköna magasin. Kolla bara på bilden. Nya numret av Empire med en Quantum of Solace –special och med all säkerhet en massa annat godis, en Q som bjuder på 50 jäkla sidor om Oasis påstådda återkomst till toppen (efter allt man läst har jag faktiskt rätt höga förväntningar på plattan). Och så en Offside på det. Sen: Upp på tåget, ner i sätet, iväg till bistron, köpa en kaffe, tillbaka i sätet, sätta mig tillrätta, börja bläddra. Spinner som en katt. Ultimat kvalitetstid med mig själv.

Vissa tar bara tåget när det är märkbart billigare än att flyga. Jag tänker tvärtom. Ett par hundra extra lägger jag glatt för att få mysa loss och med plats för långbenen.

Lyckades inte klämma in min dator på fotot. Det är synd. För nu blir det blogg- och blädderpaus, och en film som mellantidsunderhållning.

Min bonuspappa - en grym Terminator

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna slå det här inlägget, men what the hell. Förr eller senare måste man ju nå höjdpunkten i sin bloggkarriär – i mitt fall råkar det bara ske ovanligt tidigt.

Min kära bonuspappa Stig har dragit på sig en udda och tillfällig ögonåkomma som inte är allvarlig men ser fruktansvärt smärtsam ut. Stackarn har råkat klia sig alltför våldsamt i och kring ögat en natt, och detta i kombination med att han äter blodförtunnande medicin gör att det har uppstått en högst dramatisk effekt i vänster synverktyg.

Enligt läkare ska det bli bra igen inom någon vecka, annars hade självfallet inte en godhjärtad själ som jag skojat till det med snälla Stig på det här viset. Håll dock med om att den här bilden (ni får själva gissa vem som är han) slår allt vad ni sett i skurkväg på film.

Och detta är ju också det positiva för sjuklingen själv. Med lite tur kan han bli stormrik på kuppen. Jag ämnar att inom kort kontakta castingagenter för såväl kommande Terminator-filmer med Christian Bale i huvudrollen, samt motsvarande person i Bond-serien. Jag kan inte SE (ordvits, HAHAHA) annat än att de erbjuder honom en biroll som känslostympad seriemördare på stående fot.

Så Stig, om du läser detta, krya inte på dig förrän kontrakten är påskrivna!

Vem blir nästa föredetting att hyllas?

Satt och smuttade på en kopp kaffe, kliade mig långsamt och svårt eftertänksamt i skägget, utstötte några diskreta gubbiga jag tänker-ljud – och funderade på det här med föredettingar som kommer tillbaka. Hollywood älskar ju comeback-stories. Någon ex-stjärna som gått vilse och hamnat på b-filmernas bakgård, får plötsligt chansen i en roll i något nytt hypat projekt, blir överdrivet hyllad och minst nominerad till en Oscar eller motsvarande.

Minns John Travolta i ”Pulp fiction”, som dessförinnan gjort t r e d j e delen av irriterande barnkomedin ”Look who´s talking”. Eller när Burt Reynolds kom uppsimmandes ur reabackarnas avstjälpningsträsk, och gjorde distanslös sleezeproducent i ”Boogie nights”. Och vem hade gissat att Elisabeth Shue (eller Karate Kid-Ali, som hon heter i min värld) mästerligt skulle tolka Las Vegas-hora sju år efter hennes dittills största succeroll; Tom Cruise-tramset ”Cocktail”. Ett annat exempel är att Patrick Dempsey blev hetast i stan, i flera bemärkelser, via ”Greys anatomy”, även om det nu råkade vara tv. Osv osv osv.

Nu snackas det om en huvudrollsnominering för kungen av vrak, Mickey Rourke, som tydligen ska vara helt mästerlig i ”The wrestler”.

Men vem blir då näst på tur att återuppstå från de karriärsdöda? Väntar månne unisona jubelkörer för Eric Stoltz efter att ha gjort en briljant baseballcatcher gone manodepressiv heroinist? Eller ska Chevy Chase slå stort som psykoterapeut det slagit över för och nu tror att han är en grävling? Det kan också bli Mary Elisabeth Mastrantonio och Molly Ringwald som två förtappade själar som träffas på ett härbärge och beger sig på en tokig roadtrip i Albanien. Eller varför inte att Matthew Modine driver ett hem för Campari-alkade barn tillsammans med Anjelica Huston.

Andra möjliga namn som poppar upp är Rutger Hauer, Tom Berenger, Lea Thompson, Gary Busey (behöver ju inte ens SPELA dåre, perfekt), Mary Stuart Masterson eller – till oddset på tre biljarder gånger pengarna – Mark Hamill.

Fast jag håller förstås tummarna för Ralph Macchio.

Svenne banan

Jag har just ätit stekt rostbiff, pås-pommes frites (ja, sådana med räfflor, Hemköps egna) och persiljesmör som jag köpte färdigt på plasttub. Under tiden slökollade jag på "Fatal attraction" - en så kallat sexig thriller, om ni mot förmodan inte skulle känna till den.

Så ser min onsdagskväll ut. Synd att inte Bingolotto börjar snart. Får nöja mig med fotboll. Och ganska billig glass som ligger i frysen.

Zzzzzzzzzzaaaaaaaaawwwww

Vet inte om jag helt missat detta tidigare, eller eventuellt bara lyckats förtränga det, men läste nyss att en ny "Saw"-film är färdigställd och får premiär sent i oktober. Den femte i ordningen.

Jippi. Kan någon förklara för mig vari värdet ligger med dessa skitproduktioner? Jävla lowlife-filmer, blir förbannad bara jag tänker på dem. Har sett ett par stycken och fattar ingenting. Det är inte suggestivt och otäckt, det är bara otäckt dåligt. Och inte dåligt så att det blir roligt, utan bara uselt likställt med irriterande. Man suckar och stönar uttråkat och så kommer den där patetiske pusselgubben och ska väsa fram sina mystiskt läskiga gåtor och jag vill bara kliva rakt genom skärmen och täppa igen hans hesa hals med alla pussel och pyssel och gåtor man kan rota fram, så att han klappar igen käften för gott. I want to play a game och den går ut på att någon spikar igen den förbannade studion som gör Saw-serien och kastar bort nyckeln. Jag bjuder hjälten på middag.

Åh. Det där var skönt.

Please help me

Nu kan jag faktiskt inte förneka mitt behov längre, det går inte att se film i hemmet varje dag genom två högtalare som till hälften skorrar. Jag är för pretentiös för det. Och eftersom högtalarna, som i grunden i och för sig är väldigt bra, har åldrats för länge för att det ska vara värt att köra något plåsterprojekt, så ser jag ingen annan utväg än att slå på stort. Och köpa nytt. Ett hemmabiosystem, typ.

Här uppstår då det stora problemet. Jag kan inget om teknik på det planet. Egentligen är jag inte särskilt intresserad heller. Jag vill ha grymma, snygga grejor som låter bra, men fan vet vad jag ska titta efter. Någon annan som vet?

HJÄLP. Nu önskas hela uppsatser i kommentarsfönstret...

Vila i frid

Legendariske mästerskådisen Paul Newman har avlidit i cancer, 83 år gammal. Tråkigt. Mycket tråkigt. I och för sig var det inte direkt ett chockbesked, eftersom han enligt utsago varit väldigt sjuk väldigt länge, men ändå.

I två tidigare inlägg har jag redan tagit upp Newmans sjukdom respektive hans skådismässiga förträfflighet, så jag behöver ju inte lägga ut texten för mycket här. Nöjer mig med att konstatera att han var en av de största, och att det säkerligen iscensätts ett supersvulstigt farväl vid Oscars-galan i vår.

Jaja. Nu ska jag se "The verdict" och gråta en skvätt.

Det kunde man ju gissat...

Ja, att de Niro och Pacino -thrillern "Righteous kill" skulle få halvusla recensioner, alltså. Tvåor över hela linjen. För det är ju som jag antydde i ett tidigare inlägg, den har direkt till dvd-hyllan-thriller written all over, och om det inte vore för huvudrollsinnehavarna så hade den förmodligen hamnat just där också. Regissören Jon Avnet har dessutom inte gjort mycket av värde tidigare, i alla fall inte sedan bortglömda "Fried, green tomatoes" 1991. Och han är 59 år gammal, genombrottet borde ju ha kommit vid det här laget.

Fast givetvis kommer jag att se "Righteous kill" ändå. Man vet ju aldrig.