Hur kunde valet falla på Jackman?

Jaha, Hugh Jackman blir alltså värd för nästa Oscars-gala. Hur tänkte de där? Möjligen kan man dela ut lite credit för ett oväntat väl, men kalla mig gärna konservativ för jag tycker nog att den som leder det jippot ska vara... rolig? Och Jackmans skådespelarkvalitéer i all ära, men särskilt kul verkar han inte.

Det ryktades ju om att det skulle bli Ricky Gervais, vilket gör min Jackman-besvikelse än mer rejäl, för Gervais hade med all sannolikhet blivit en superhit. I alla fall i mina ögon.

Golden globe-nomineringarna klara - nu kan vi börja snacka Oscar

Okej, då har de alltså släppt Golden globe-nomineringarna i dag. Alltid intressant, inte minst för att de brukar antyda en del om hur det kommer att se ut när Oscarns motsvarigheter offentliggörs i januari. Några definitiva slutsatser går dock inte att dra, eftersom de gyllene globerna är uppdelade i fler kategorier. Ergo: Det blir plats i listorna för fler filmer och skådisar.

Jag konstaterar med glädje att Mickey Rourke är nominerad för sin hjärtskärande insats i The wrestler, samt - vilket i och för sig var givnare än givnast - Heath Ledger för sin tolkning av Jokern.

Patriotiskt noterbart är även att "Maria Larssons eviga ögonblick" finns med bland de fem i kategorin bästa icke engelskspråkiga film.

Här är hela listan på alla nominerade.

Minns Kenneth

Ett skönt gammalt bortglömt birollsnamn poppade just upp i mitt huvud:

Kenneth Wurman.

Någon som minns den karaktären?

En ledtråd: "YOU SHIT ON MY HOUSE!"

En ny Alien mot alla odds?

Enligt diverse källor så har Sigourney Weaver antytt att det kan bli aktuellt med ännu en Alien-film. Detta ska ha skett i en intervju med MTV.

Hon citeras bland annat enligt följande: "There’s definitely uncharted territory for Ripley", och: "We’d have to go back to the drawing board on the alien, "What we’re interested in is taking the character of Ripley and seeing what other science fiction story we can tell about someone who has lived several lives."

Fjärde och senaste filmen i serien var ju rätt usel, men det intressanta här är att hon snackar om att det i så fall skulle vara ettan-regissören Ridley Scott som är aktuell. Hans Alien är i min bok en av de tio, kanske till och med fem, bästa filmer som gjorts, så det ska bli mycket spännande att följa fortsättningen på detta. Om det nu blir någon.

Bara på grund av detta måste jag se om Alien för hundratolfte gången nu. Tack och godnatt.

8 är den magiska siffran

Min käre far berättade i helgen att den genomsnittlige besökaren på Stockholm filmfestival ser sju filmer under de elva dagarna. Han hade visst läst det i någon artikel.

Så nu vet jag vad som gäller. Minst åtta måste jag se, och som ett sammanträffande har jag betat av fyra och har ytterligare fyra biljetter att använda.

En medelmåtta vill man ju så att säga inte vara.

Festivalskandalen eller bara en patetisk journalist

Det finns så många underbara klyschor och floskler om människor i mitt gebit, att journalistiken är ett kall och inte ett yrke och journlist är man dygnet runt och inte bara när man är på jobbet och blablabla. Rätt patetiskt det där, på sitt sätt, men det ligger fan något i det ändå. Man - och med man menar jag jag - kan fan aldrig riktigt koppla av. En story är ju alltid en story, oavsett jag är i tjänst eller ej.

Vad fan har detta med något att göra, undrar du? Jo, jag gick in på min andra festivaldag i går och första anhalt var "Transsiberian" på Saga. Regissören Brad Anderson var själv på plats för att presentera filmen, det är han som syns på bilden om han nu gör det för man ser ju egentligen inte ett skit. När hans verk sedan skulle starta så var det, tadaaa, FEL FILM. Maskinisten hade satt på någon spansk rulle som jag aldrig hann uppfatta vilken det var, istället, som fick rulla i fem minuter allt medan Anderson stod och sippade på en kopp kaffe längst bak i salongen. Oj, vad jag ville veta vad han tänkte. Själv började jag febrilt sms:a min kollega Gustav, som jag visste satt inne på Nyhetskanalen-redaktionen, och berättade allt om "skandalen". Han nappade, ringde festivalens pressansvarige som fick säga att "det var ju beklagligt men det är sådant som händer" och så blev det en artikel av det också. Lite larvigt måhända, men som den kvällstidningssjäl jag är tyckte jag ändå att det var en rätt kul pinsamhetsvinkel, att detta skedde just när regissören själv var på plats. Efter filmen försökte jag febrilt hitta Brad för att få något skönt citat, men där gick jag bet.

Hur som helst. Till sist kom rätt film igång och den var rätt bra. Så klart, en thriller i transsibrisk tågmiljö med ett vintrigt östatslandskap som fond har ju rätt mycket gratis om man säger så. Men jag gillar Brad Anderson generellt, ända sedan Christian Bales enmansshow "The machinist". Anderson målar med lite väl breda penseldrag ibland, vilket jag och mitt kära sällskap Anna efteråt diskuterade. Han är inte subtiliteternas mästare, liksom. Men ändå. Han är bra på att få till stämningar och att spänna åt ångestens tumskruvar undan för undan.

Efter det såg vi "JCVD", metaparodin med Jean Claude van Damme. Den förtjänar egentligen ett helt eget inlägg, men det orkar jag inte just nu. Den var faktiskt helt underbar.

Det får räcka så.

Skratt och gråt och gåshud med Mickey Rourke

I går var det äntligen dags för den festivalinvigningsfilm jag redan lyckats tjata sönder; The Wrestler.

Och ojojoj. Tänk en underdogfilm som "Rocky" i kubik, fast mer lo-fi och den konstant närvaranda känslan av att den handlar lika mycket om Mickey Rourke själv som om karaktären Randy The Ram: Hans brutalt sargade och ärrade kropp, det sönderslagna ansiktet, alla relationer med närstående har han förstört och nu lever han på yrkeslivets bakgård. Och jag skrattade jag och jag grät och fick gåshud redan då festivalgeneralen snackade om Mickey - och får han inte en Oscarsnominering så blir jag sjukt förvånad och lika besviken.

Kan för övrigt bli den mest snyftiga galan någonsin, eftersom avlidne Heath Ledger lär finnas med bland de birollsnominerade. Han kan nog till och med vinna. Gör både han och Mickey det så svämmar nog lokalerna över.

Om ni vill se en grym scen så kolla förresten här. Randy försöker reparera relationen till sin dotter.

En extremt glad överraskning

Lika förödande som det kan vara med extremhöga förväntningar, lika förlösande kan det vara när de inte finns alls. Minns inte var det var jag läste något om thrillern "Frequency" för ett tag sedan, men jag vet att innan dess hade jag aldrig ens hört talas om den. Och då talar vi om en film som kom ut för åtta år sedan.

Men en ledig måndag kändes som en bra dag för att bocka av den. Och... wow. Faktiskt. Det var en av de smartaste, mest sammanhållna och mest spännande thrillers jag sett på mycket länge. Särskilt imponerande med tanke på att den innehåller en del så kallade övernaturliga inslag, vilket ju oftast brukar falla ganska platt. Huvudrollerna spelas av Dennis Quaid och Jim Caviezel (Jesus i "Passion of the christ"), två halvstora namn men inga som säljer en film på egen hand. Storyn går i princip ut på att ett märkligt väderfenomen möjliggör för en kille att radiokommunicera med sin egen far 30 år tidigare. Han lyckas därmed rädda pappans liv genom att varna för en kommande händelse, men genom ändrandet av det förloppet händer flera andra katastrofala grejor istället och nu gäller det att rädda vad som räddas kan. Ungefär så. Det låter säkert aslöjligt, men det ÄR inte det. Filmen fångade faktiskt mig totalt, och det är tyvärr numera sällsynt i den genren.

Kontentan: Se den.

Visst, Carolina kan sin Karate kid men jag kan den lite mer

Det är nu bevisat att Carolina syftade precis på vad jag hoppades på i sitt inlägg om att klä ut sig till en dusch; således den fantastiska maskeradscenen i Karate kid. Givetvis kunde jag inte låta bli att länka till mitt föregående epos i kommentarsfältet på hennes blogg, vilket fick till följd att Gynning läste min lilla berättelse och i sin tur skrev om det (snacka om ankdamm, jag vet, men det är lite roligt), under rubriken "I love Karate kid".

Det enda smolket i min Karate kid-bägare är att hon fick fel på mitt namn - jag presenterade mig som Daniel i min kommentar på hennes blogg - vilket förstås syftade till Daniel Larusso men tolkades som att det var mitt riktiga namn. Så här skrev hon:

"Jag skrev att jag ville klä ut mig till dusch i Stjärnor på Is (vi hade filmtema) och ingen fattade någonting fast många tyckte det var kul. En kille som heter Daniel som har någon filmblogg fattade att jag syftade på Karate Kid filmen. Så jävla roligt ville bara säga det."

Mitt feta ego är nu en smula tillltufsat av detta smärre namndebacle. Å andra sidan ser jag Daniel-misstolkningen som att Carolina visserligen - och det är fortfarande lika glädjande - verkar ha en Karate kid-faiblesse och en hel del kunskap om filmen, men att jag kan liiiiiiite liiiiiite mer. Jag har ju till och med varit inne o testat Danielsans dusch, som synes. Tror faktiskt att jag ska sno hennes idé rakt av och själv kostymera mig till en dusch vid första bästa tillfälle.

Dessutom finns det en del som pekar på att jag kommer att höras, möjligtvis också synas, mer direkt i tv-nyhetsetern inom kort. Då ska jag säga fel namn på varenda jävel. Someone´s gonna pay, mohahahahahahaha.

Sensmoral: Mercy is for the weak, an enemy deserves no mercy (John Kreese). Vete fan vad det har med saken att göra egentligen, men det lät bra.

Carolina Gynning och Karate Kid och nu finns hon i mitt hjärta

Carolina Gynning gjorde mig nyss alldeles varm inombords, till en betydligt lyckligare människa än förut.

Jo, det är helt sant. Det är inte ens överdrivet.

Råkade läsa ett inlägg på hennes emellanåt riktigt underhållande blogg, som var något slags inför ”Stjärnor på is”-grej. Det var visst filmtema i går. Och hon aviserade att ”jag ska klä ut mig till dusch”. Vilket hon i och för sig sen inte genomförde, men ändå.

Detta är ju fantastiskt. Visserligen bekräftar hon inte denna duschidés ursprung, men det KAN ju inte handla om något annat än Halloween-skolfesten i ”Karate kid”:

Ni vet, Daniel tänker inte gå dit och Miyagi säger ”you too much by self, nooot good” och Danielsan svarar att jag är inte ensam jag är ju med dig och Miyagi svarar vist att ”to make honey young bee need young flower, not old prune” och Daniel skyller då på att han ändå inte har någon utklädnad att tillgå och Miyagi ställer då honom mot väggen med att ”if have costume, you go?” och Danielsan säger torrt att kanske om han fick vara osynling och Miyagi förstår inte ordet invisible och Danielsan får förklara att det betyder att ingen skulle se honom och Miyagi ser så där skönt upplyst ut men låter också skymta att nu har jag minsann en idé och svarar bara ”oooooooooohh” och sen i nästa scen ser man ett duschdraperi som rör sig framåt på ett dansgolv. Varför är det så roligt att skriva absurt långa meningar ibland?

Sen slutar kvällen ändå med att Daniel får dyngstryk av Johnny och hans Cobra kai-gäng men Miyagi kommer för första gången till fysisk undsättning och där tar filmen en vändning, kan man säga.

Och detta ville alltså den underbara Carolina hylla. Tror jag. Fast jag vet ju inte hundra. Jag hoppas nästan springa på henne på jobbet i TV4-korridorerna så jag kan fråga, men samtidigt ska jag föreställa seriös journalist så hur fan skulle det se ut?

Jag får nog leva i ovisshet. Men en ganska skön ovisshet som ändå bygger på att även hon har en plats för Karate kid i sitt hjärta. Snyft.