Det optimala standardförsvaret

Käkandes en sen frukost - jag är ledig i dag, inte fejksjuk eller en arbetslös slacker (även om det säkert vore rätt soft ett tag) - satt jag och slökollade på min nummer ett bland svenska filmer under 2000-talet; Björn Runges "Om jag vänder mig om".

En underbar ångestfest. Min absoluta favoritscen är den suicidalt uppmuntrande parmiddag där Jakob Eklunds otrohet outas av kompisens fru (som dessutom är den han ligger med vid sidan av). Eklunds fruga (Pernilla August) blir som sig bör tillintetgjord, ledsen, rasande - i typ den ordningen - och börjar gasta åt Eklund att"säg något för fan, du skämmer ju ut oss".

Varpå han, halvt i chock men ändå i avspänd ton, hasplar ur sig:
- Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Briljant. Fullständigt briljant. Så nu varje gång jag blir mentalt inträngd i ett hörn, svarar jag på samma sätt.

Exempel:
Chefen: - Patrik, den här artikeln är faktiskt USEL, den håller helt enkelt inte måttet. Hur förklarar du det?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Okänd kvinna på krogen: - Fattar du trögt? Jag svarade inte de tre första gångerna du försökte tilltala mig, varför skulle jag ha blivit intresserad nu?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Kassörska på Hemköp: - Tänker du betala för de där 20 ansjovisfiléerna du har nedstoppade i bröstfickan?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Och så vidare.

Givetvis var inget dessa scenarion sanna alls. Men jag önskar. Jag önskar.