Zzzzzzzzzzaaaaaaaaawwwww

Vet inte om jag helt missat detta tidigare, eller eventuellt bara lyckats förtränga det, men läste nyss att en ny "Saw"-film är färdigställd och får premiär sent i oktober. Den femte i ordningen.

Jippi. Kan någon förklara för mig vari värdet ligger med dessa skitproduktioner? Jävla lowlife-filmer, blir förbannad bara jag tänker på dem. Har sett ett par stycken och fattar ingenting. Det är inte suggestivt och otäckt, det är bara otäckt dåligt. Och inte dåligt så att det blir roligt, utan bara uselt likställt med irriterande. Man suckar och stönar uttråkat och så kommer den där patetiske pusselgubben och ska väsa fram sina mystiskt läskiga gåtor och jag vill bara kliva rakt genom skärmen och täppa igen hans hesa hals med alla pussel och pyssel och gåtor man kan rota fram, så att han klappar igen käften för gott. I want to play a game och den går ut på att någon spikar igen den förbannade studion som gör Saw-serien och kastar bort nyckeln. Jag bjuder hjälten på middag.

Åh. Det där var skönt.

Please help me

Nu kan jag faktiskt inte förneka mitt behov längre, det går inte att se film i hemmet varje dag genom två högtalare som till hälften skorrar. Jag är för pretentiös för det. Och eftersom högtalarna, som i grunden i och för sig är väldigt bra, har åldrats för länge för att det ska vara värt att köra något plåsterprojekt, så ser jag ingen annan utväg än att slå på stort. Och köpa nytt. Ett hemmabiosystem, typ.

Här uppstår då det stora problemet. Jag kan inget om teknik på det planet. Egentligen är jag inte särskilt intresserad heller. Jag vill ha grymma, snygga grejor som låter bra, men fan vet vad jag ska titta efter. Någon annan som vet?

HJÄLP. Nu önskas hela uppsatser i kommentarsfönstret...

Vila i frid

Legendariske mästerskådisen Paul Newman har avlidit i cancer, 83 år gammal. Tråkigt. Mycket tråkigt. I och för sig var det inte direkt ett chockbesked, eftersom han enligt utsago varit väldigt sjuk väldigt länge, men ändå.

I två tidigare inlägg har jag redan tagit upp Newmans sjukdom respektive hans skådismässiga förträfflighet, så jag behöver ju inte lägga ut texten för mycket här. Nöjer mig med att konstatera att han var en av de största, och att det säkerligen iscensätts ett supersvulstigt farväl vid Oscars-galan i vår.

Jaja. Nu ska jag se "The verdict" och gråta en skvätt.

Det kunde man ju gissat...

Ja, att de Niro och Pacino -thrillern "Righteous kill" skulle få halvusla recensioner, alltså. Tvåor över hela linjen. För det är ju som jag antydde i ett tidigare inlägg, den har direkt till dvd-hyllan-thriller written all over, och om det inte vore för huvudrollsinnehavarna så hade den förmodligen hamnat just där också. Regissören Jon Avnet har dessutom inte gjort mycket av värde tidigare, i alla fall inte sedan bortglömda "Fried, green tomatoes" 1991. Och han är 59 år gammal, genombrottet borde ju ha kommit vid det här laget.

Fast givetvis kommer jag att se "Righteous kill" ändå. Man vet ju aldrig.

Recension efter en onsdagsbio

Min kära vän Sara och jag var just på en tidig onsdagsbio och såg "Patrik 1,5". Jag tyckte den var... helt underbar. Vet att flera av mina regelbundna besökare liksom jag själv har en på förhand skeptisk inställning när man ska till att se en svensk film, en skepsis som förstås bygger på erfarenheter av besvikelser och ibland rena pekoral. Men omdömet jag nyss lämnade var helt utan överdrift eller ironi. Jag ÄLSKADE de 100 minuterna i biostolen.

Svårt att sätta fingret exakt på vad som var så bra. Men till att börja med var Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård smått magnifika som det adoptivlystna paret. Med små medel (i alla fall Gustaf, Torkel hade några mer buskisartade utfall som faktiskt funkade riktigt bra), och framförallt helt utan yviga gester á la gaystereotyp, fick de mig verkligen alldeles kärleksvarm inombords. Och Thomas Ljungman, som spelar Patrik, imponerade även han. Kanske till och med ännu mer med tanke på hans ringa ålder. Ja, det mesta funkade helt enkelt. Det var roligt, det var gripande, det var smart utfört.

Och ja, här kommer det: Jag grät på slutet. Då hade det dessutom klumpat sig i halsen ett par gånger redan.

Man ska förstås passa sig med superlativerna här. Det är ju lättsam dramakomedi det handlar om, så något mästerverk är det inte. Men den var väldigt fin. Och fick mig att må väldigt bra.

Ett mord och en gryta

Redan före denna bloggs födelse föreslog en vän att om jag skulle dra igång en nätpublikation, så borde den handla om långkok och film. Antagligen på grund av att jag just då var smått insnöad (ett personlighetsdrag, jag blir rätt lätt tjatig) på att prata om en mycket lyckad kalops jag just tillagat. Det fick exempelvis följden att jag gick och köpte en kokbok som innehåller endast recept på svåra och tidsutdragna grytor. Hur som helst så tyckte jag att denna bloggämneskombination var lite för konstig och långsökt, men nu börjar ju mina ämnen dra mer och mer åt det hållet ändå så hon kanske inte var alls fel ute...

I´m having an old friend for dinner tonight, som Hannibal Lecter skulle ha uttryck saken. Jag har dock inte planerat att käka upp honom, utan istället bjuda på trerätters. Stod under eftermiddagen och kokade ihop vad som känns som en eminent grönpeppargryta; grytbitar på ett kilo fransyska, lök, hackad kabanoss, madeiravin, buljong, soja, creme fraiche, lite annat smågott samt ett gäng syltlökar som ska vändas i just före servering. Medan denna stod och puttrade i två timmar passade jag på att se klart 1959 års morddramaklassiker "Anatomy of a murder", en underbar rättegångsfest med James Stewart.

Mellan varven hann jag även med att fixa till en krämig sparrissoppa samt mjölkchokladmousse till för- respektive efterrrätt. Nu ska jag fixa med de pressade potatisarna som ska vara till grytan.

Smaklig måltid. Tack. Efter de tre avverkade rätterna kan det nog bli tal om film igen.

I den frågan återkommer jag.

Att fastna i ett fack

"Nuts" är ett drama från 1987, som jag plockade upp på någon rea för ett tag sedan. Barbra Streisand spelar en lyxcallgirl som dödar en kund i självförsvar, alla runtomkring henne gör allt för att få henne insane-förklarad medan hon själv kämpar med näbbar och klor för att ses som frisk och få en hederlig, rättvis rättegång. Blablabla. Handlingen spelar inte så stor roll egentligen.

Vad jag skulle komma till var att en bit in i filmen så spelas skeendet som slutade med torskdöd, upp i form av tillbakablickar - och det visar sig att den våldsamme fula fisken spelas av... Leslie Nielsen. Med andra ord; Frank Drebin från Nakna Pistolen-filmerna. Snacka om att det inte gick att ta de tänkta otäcka scenerna på allvar. När herr klantpolis står i ett par tajta tangakalsonger och föreslår ett sexigt bad när han redan är ombedd att gå hem, ja då skrattar man ju istället för att bli skraj. Sen, när han blir fientlig på riktigt, då väntar jag bara på att han ska halka på ett bananskal. Eller kalla på förstärkning från Ed och Nordberg. Detta var alltså året innan första Naked gun, som ju kom 1988.

Annars var det inget större fel på filmen. Som tur begravdes Leslie Nielsens karaktär rätt tidigt, och sen kunde jag återgå till att finna det hela spännande.

Extra!! Extra!! Premiär: Mamma recenserar

Som ni har väntat. Och nu är det äntligen dags för, *dubbla fanfarer*, Mamma recenserar.

Till min stora glädje så såg kära mamsen nästan omedelbart ”The notebook”, efter att jag skickat ner den. Det här var vad hon hade att säga.

”Jag listade ju ganska snabbt ut vad det gick ut på och vilka det äldre paret var (man kastas mellan olika tidsepoker utan att få namnet på de två äldre i den ”senare” handlingen), trodde jag, men sen blev jag i och för sig osäker ett tag på vilka som verkligen skulle få varandra. Men allt det där spelade egentligen ingen roll. Den var väldigt romantisk. Man ska väl vara i en viss sinnesstämning för att se en sådan film, eller i alla fall måste jag vara det, och det var jag just då.

Jag tycker väldigt mycket om hon som spelar den äldre damen (Gena Rowlands), och även James Garner. De yngre skådisarna var obekanta för mig , men jag gillade han som spelade den manliga ungahuvudrollen (Ryan Gosling (bra sagt där, mamma!)). Jag fällde inga tårar vad jag minns men det var nog nära – särskilt i slutet. En bra film, du får gärna skicka en ny inom kort”

Mammas betyg: 3,5 Miyagis av fem möjliga (lite väl snålt tycker bloggredaktionen som själv delade ut fyra stabila Miyagis – ni vet sådana där där han ser exakt så belåten ut som i slutbilderna av första Karate Kid när Danielsan vunnit turneringen).

Ny frukost, ny film

Ledig igen, långfrukost igen. Även denna gång mitt hembakade bröd med ost, kaffe men också en rejäl dos av Arlas fenomenala yoghurt med jordgubb/vanilj/lakrits-smak. Underbar. Testa.

Till detta ser jag andra halvan av "Animal factory", en Steve Buscemi-regisserad fängelsefilm. Den är okej, men inte på något sätt fantastisk.

Vad hände förresten med Edward Furlong (spelar huvudrollen här)? Efter "American History X" - en av tidernas starkaste - så verkar killen bara ha gjort tredje klassens skräp som jag inte ens skulle drömma om att infektera min dvd-spelare med. Han har ju bevisligen potential.

Insomnia

Oftast sover jag bra eller minst okej, men inte alltid. I perioder är det uselt, ryckigt, ångestladdat.

I natt var en sådan natt. Första två timmarna var ett svettigt halvslumrande i gränslandet mellan dröm och verklighet, låg och grubblade eller drömde om jobbet, livet, tiden och massa annat som är lite väl privat för att skriva om på en inte särskilt anonym blogg. Ni har säkert sådana där dagar och nätter också, när hjärnan är som överhettad och går på högvarv, så att du inte ens kan sluta tänka när du sover. Om jag nu sov. Jag vet inte ens. Vid sådana tillfällen är det sorg att man sover ensam i sin massiva säng. Ingen att prata med, ingen att klaga för, ingen att krypa intill i hopp om att bli lugnare. Vem ringer en kompis klockan 03 för att säga att man inte kan sova, liksom? I alla fall inte när man är över 30 och de flesta är superstadgade (läs: man väcker flera personer).

Jag kunde ju ha ringt mamma förstås, men hon hade bara blivit orolig. Och mamma, om du läser detta och börjar just oroa dig, gör inte det. Det har inte hänt något, jag hade bara en dålig natt.

Just det. Det finns ju två thrillers som heter Insomnia också; en norsk och så en amerikansk remake. Har sett båda, men ingen av dem kröp riktigt innanför skinnet på mig.

Jag har hela listan

Eftersom jag är alldeles för trött för att vara kreativ, fyndig eller ens bitter så kommer här istället en komplett lista på de filmer som just i detta nu finns fysiskt i mitt hem, och väntar på att premiärses.

Och eftersom jag inte har en aning om var jag ska börja, välkomnas all vägledning och hjälp:




Anatomy of a murder (bilden)
Animal factory
Rebound: The legend of Earl “the goat” Manigault
The walker
The painted veil
Pi
Science of sleep
The day of the jackal
Taxi to the dark side
Pans labyrinth
Vid himlens utkant
Funny games
Rec
Equus
The pawnbroker
Snow falling on cedars
The hill
Scarecrow
Birdy
A soap
Varg
The host
Köpmannen i Venedig
Bänken
Repulsion
The hills have eyes
Manderlay
The passenger
Hollywoodland
Millers crossing
Evil dead
The fury
Tsotsi
Le cite des enfants perdus
Body heat
Rabbit proof fence
Extreme prejudice
The slaughter rule
Flawless
Eagle vs shark

Ett kvävt asgarv

Var och skulle återlämna dvd-discen som inte fungerade, i förmiddags. Stod i multimediabutiken och letade efter något att köpa i stället då en man i 45-årsåldern rusar in, stannar två meter framför kassan och halvskriker:

- HAR NI ROLLING STONES???

Detta finner jag hysteriskt roligt. Jag var tvungen att vända mig åt ett annat håll och kväva mitt bubblande garv. Till tokens ”försvar” ska sägas att han verkade lite halvpackad, men humor var det. Ungefär som att jag skulle fråga:

- Har ni Samuel L. Jackson (eller någon annan som horat runt i en halv miljon filmer, karln verkar ju ställa upp i vad för skit som helst – och nej, det betyder inte att han är en kass skådis, bara att han är pengakåt och har den selektiva förmågan av en lobotomerad lemur)?

Personen bakom kassan kunde hur som helst hålla sig för skratt. Hon verkade mest ställt förvirrad och började frenetiskt bläddra i utbudskatalogen.

Nybakat till fransk kvalitetsfilm

Fick ett av mina ganska vanligt förekommande huslighetsryck, vilket i detta fallet innebar att baka frukostbröd på lördagsmorgonen. Receptet, som jag i allra högsta grad kan rekommendera, var en nyttig historia innehållandes bland annat dinkelmjöl, havregryn, linfrön, russin, tranbär, honung och lite annat.

Så vad har då detta med någonting att göra? Jo, när det var färdiggräddat så blev det ostmackor och kaffe medan jag såg klart franska thrillern "Berätta inte för någon", som jag inte orkat ta mig igenom på natten. Inte för att den var tråkig, för den var riktigt bra.

Till middag gjorde jag sedan hel kyckling - som marinerats i diverse godsaker - med ugnsbakade (igen) rödbetor, morrötter, sötpotatis och lök, samt en kall currysås. Men medan jag åt det så kollade jag ett avsnitt av favoritserien "House", så det räknas egentligen inte i den här bloggen.

HELVETE

Kom just hem från ett kvällspass och hade bespetsat mig på att se en av filmerna som jag köpte häromdagen. Och så funkar inte disc-jäveln.

FAN, SATANS, HELVETES JÄVLA PISSKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!

Så. Nu känns det lite bättre.

Idol skymfade Bourne på Mobys födelsedag

"Idol" stod på i bakgrunden i kväll på jobbet. Ja, det stod på i BAKGRUNDEN, jag tittade inte aktivt, icke, icke, ICKEEEEEE. Plötsligt dyker Bourne-temat upp som så kallat medryckande musik när någon glad liten tjej fått beskedet att hon gick vidare till nästa omgång eller vad det heter.

Ja, ni vet temat, "Extreme ways" med och av Moby, som brukar rulla till filmseriens eftertexter. Ett högst olämpligt musikval till programmet anser jag. Lägga ett löjets skimmer över Matt Damons karaktär på det viset. Jag menar, var är parallellen? Tror att vi med tämligen hög säkerhet kan säga att ingen på kvällens Idol-audition har en bakgrund som ultimat beställningsmördare (fast sug på den kvällstidningrubben om det vore sant). Minnesförlust kan ju teoretiskt sett någon av dem lida av, eller i alla fall hoppas på efter vad jag kunde se av deras sånginsatser i aftonens avsnitt. Men det är inte sannolikt. Då återstår möjligheten att någon faktiskt spelat mot Matt Damon, eller i alla fall regisserats av Paul Greengrass, i en film. Det hade dock förmodligen framkommit tidigare.

Min slutsats är således att man helt enkelt tyckte det var en häftig låt. Och det är det ju. Men kunde de inte lämnat den i fred. Sen råkade jag av en slump notera att det dessutom var Mobys födelsedag. Hoppas han inte firade med att kolla på fyran.

Projektet med min mamma

Det började som en tänkt spontan engångsföreteelse, men nu har det blivit lite av ett projekt. Vi kan kalla det för ”pracka på kära mamma massa filmer”-projektet.

För inte så hemskt längesedan skaffade min kära mor och låtsaspappa äntligen en dvd-spelare, och nu känns det plötsligt väldigt kul att infallsinhandla någon film då och då och skicka ner till mamma. Hon gillar ju film, det är bara att hon är lite dålig på att söka upp dem aktivt. Däremot är låtsasfar helt ointresserad, om ni nu undrar varför jag berövar honom på presentglädjen.

Efter att ha sett tidigare nämnda ”The Notebook” i fredags, så var min första tanke – eller en av dem – att den här skulle mamsen ha älskat. Romantiskt, vackert, storslaget. Så jag gick och köpte ett exemplar och skickade ner till Skåne under gårdagen, väntar nu med spänning på ett tack som bekräftelse på att paketet kommit fram. Jag har en lös idé om att om jag sänder ner någon film då och då, och hon förhoppningsvis ser dem, så kan hon ju få gästrecensera i intervjuform här på bloggen. Lite så där ur ett amatörskt jag ser en film någon gång då och då-perspektiv. Att mamma själv skulle skriva ihop en recension är nog väl mycket att hoppas på, så det får nog bli till att pressa fram svaren med frågor.

Nåväl. Självklart ”råkade” jag inhandla några filmer till mig själv också av bara farten. De hade en sådan där rea där de sålde av tidigare uthyrnings-dvd; fyra stycken för 199.
Det blev:

Hyllade franska thrillern ”Berätta inte för någon”.
”Flawless”, ett drama med de Niro och Philip Seymour Hoffman.
”The slaughter rule”, om high school-fotboll och komplexa känslor med Ryan Gosling (har bestämt mig för att sluka allt med honom nu).
Och ”Eagle vs shark”, en udda komedi jag hört mycket bra om.

Och ja, det är mamma på bilden.

The Terminator goes brittisk depprock

Det är inte ofta favoritartister sammanfaller med favorifilmer, men nu har det hänt. Förvisso på ett minst sagt svårbedömt sätt, men ändå.

Mitt beloved The Editors ska börja spela in en ny platta, och säger sig vara inspirerade av ... Terminator-temat?? Det är i alla fall vad gitarristen Christopher Urbanowicz säger till musikmagasinet NME. Han pratar om riffs som han skrivit för synthar, loopar, samplingar och blablabla, men ändå. Det Editors gjort tidigare påminner i mina öron extremt lite om "en mekanisk man och hans hjärtslag" (som kompositören Brad Fiedel själv beskrivit sitt mästerliga Terminator-stycke).

Men skitsamma. Terminator är grym - och ettan är bättre än tvåan, vad ni än säger. Editors är grymma. Och albumet blir säkerligen grymt oavsett nämnda brist på logik. Här är förresten en favoritlåt.

Finfin intervju med antihjälte

Man blir glad när man läser sådant här: Aftonbladets Jens Peterson har fått en intervju med Mickey Rourke under filmfestivalen i Venedig, och gör bästa möjliga av uppgiften. Det är ett fängslande uppslag i tidningen, med en häpnadsväckande ödmjuk och avväpande Rourke som berättar om en blomstrande karriär som han kastade bort. Jag blev rörd.

Men framförallt, och anledningen till intervjun, är hans kvalitetsmässiga comeback i "The wrestler", en verklighetsbaserad historia där Rourke spelar just wrestlern. Och vilken underbar film det verkar vara. Den vann visst finaste priset på festivalen och Peterson jämför den själv med bland annat självaste "Tjuren från Bronx". Det snackas om Oscar för Rourke och hela den biten. Har inte lyckats luska reda på svenskt premiärdatum, men jag kommer att räkna dagarna. Detta ska ses.

Tack, Jens. Och Mickey.

Ett snack om en blivande gigant

Jag tänkte skriva ett inlägg om Ryan Gosling nu, eftersom jag såg supersmöriga men fantastiska "The Notebook" (efter alla andra, tycks det) i fredags - och blev påmind om Goslings fantastiska bredd. Killen är bara 27, han lär bli en av de stora. Men eftersom jag hamnade i en konversation på messenger i samma ämne, och jag känner mig söndags-lat, så klistrar jag bara in snacket i bloggfönstret istället. Håll till godo om ni får något sammanhang...

Patrik säger:
Vi såg The Notebook i fredags som du tjatat om.
Isabelle säger:
haha, tjatat??
patrik säger:
Ja.
Isabelle säger:
Nå, vad tyckt ni då?
Isabelle säger:
e
patrik säger:
Helt fantastisk.
Isabelle säger:
sa ju det!!
patrik säger:
Vissa grejor borde ha varit rätt pinsamma men det kändes liksom aldrig så ändå, de lyckades få allting att funka, även när de blåste på med supersmörig musik osv.
Isabelle säger:
jag gråter alltid hejdlöst på slutet. Så fint
patrik säger:
Ja.
patrik säger:
Ryan Gosling är en grym sk¨ådis, han kommer att bli riktigt stor.
Isabelle säger:
länge sedan man såg honom i något bara. Den filmen är ju rätt gammal
patrik säger:
Han blev Oscarsnominerad förra året.
patrik säger:
http://www.imdb.com/title/tt0468489/ ("Half Nelson", bloggredaktionens anm.)
Isabelle säger:
oj! För vilken film?
Isabelle säger:
ok
patrik säger:
Den här är också grym. Handlingen låter ju helt sjuk men den är rörande.
patrik säger:
http://www.imdb.com/title/tt0805564/ ("Lars and the real girl, bloggredaktionens anm.)
Isabelle säger:
visst har du pratat om den förut?
Isabelle säger:
i din blogg?
patrik säger:
I bloggen ja precis.
patrik säger:
Beställde hem den här i går sen, verkar bra.
patrik säger:
http://www.imdb.com/title/tt0301976/ ("United states of Leland", bloggredaktionens anm.)
Isabelle säger:
jag måste se mer film... Vill se Wall-e och Felon nu
Isabelle säger:
men kollar bara på Millennium..
patrik säger:
Ja, Wall-e verkar otroligt bra, och jag brukar inte ens gilla animerat.
Isabelle säger:
Ryan Gosling igen. :-)
patrik säger:
ja det är ofta så jag hittar filmer att jag får en hang up på en skådis eller regissör o klickar igenom allt de gjort o så dyker något upp som jag missat.
Isabelle säger:
Så var jag med Christian Bale. Och lite Heath Ledger
patrik säger:
Visst fan, den här är ju också Ryan Gosling. Den såg jag för flera år sedan, hade glömt bort att han hade huvudrollen. http://www.imdb.com/title/tt0247199/ ("The believer", bloggredaktionens anm.)
patrik säger:
Tror det var där han slog igenom.
Isabelle säger:
den har jag inte sett
patrik säger:
Gör det
Isabelle säger:
ok. :-)
patrik säger:
Är det okej om jag lägger ut den här konversationen på min blogg?
Isabelle säger:
Givetvis!
patrik säger:
Tack.
patrik säger:
Så slipper jag skriva en roman till om Ryan Gosling.
Isabelle säger:
känner mig smutsig och utnyttjad nu
patrik säger:
Och nu menar du att jag ska skrubba bort smutsen med hjälp av en väl tilltagen check?
Isabelle säger:
haha, varför inte
Isabelle säger:
skojar ju bara. Det är ju tvärtom, jag borde betala dig för att bli citerad i din blogg. :-)

För övrigt mycket lämpliga avslutningsord på en konversation. Försök hålla den tonen när ni talar med mig.

En hemsk pinsamhet

Jag har en fruktansvärt ocreddig faiblesse för fruktansvärt ocreddiga ballader i powerkategorin. Just nu gillar jag Gavin Rossdales supersvulstiga "Love remains the same" alldeles för mycket. Bara där är det ju illa nog. Och följdkonsekvenserna visar sig vara ännu mer ödesdigra.

Nu har han visst lyckats sälja in den som något slags main theme till vad som verkar vara en genant ostig romantisk komedi om två miserabla medelålders som träffas av en slump. Den manliga huvudrollen spelas dessutom av, you guessed it, Richard Gere. Sitter här med ett fast grepp om skämskudden, smygtittar på trailern - och när låten kommer på i bakgrunden så, ja... det klumpar sig i halsen. Jag känner mig SUGEN på att se den där filmen. Önskar verkligen att det där vore en överdrift, men nej. Nyss letade jag aktivt efter premiärdatum.

Detta är inte bra. Det är en smärre image-tragedi. Hur ska jag någonsin kunna motorsåga något pinsamt svenne-kulturellt efter att ha känt dessa förbjudna känslor? Jag får gå i terapi för att få förträngningshjälp.

Buhu.

Det optimala standardförsvaret

Käkandes en sen frukost - jag är ledig i dag, inte fejksjuk eller en arbetslös slacker (även om det säkert vore rätt soft ett tag) - satt jag och slökollade på min nummer ett bland svenska filmer under 2000-talet; Björn Runges "Om jag vänder mig om".

En underbar ångestfest. Min absoluta favoritscen är den suicidalt uppmuntrande parmiddag där Jakob Eklunds otrohet outas av kompisens fru (som dessutom är den han ligger med vid sidan av). Eklunds fruga (Pernilla August) blir som sig bör tillintetgjord, ledsen, rasande - i typ den ordningen - och börjar gasta åt Eklund att"säg något för fan, du skämmer ju ut oss".

Varpå han, halvt i chock men ändå i avspänd ton, hasplar ur sig:
- Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Briljant. Fullständigt briljant. Så nu varje gång jag blir mentalt inträngd i ett hörn, svarar jag på samma sätt.

Exempel:
Chefen: - Patrik, den här artikeln är faktiskt USEL, den håller helt enkelt inte måttet. Hur förklarar du det?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Okänd kvinna på krogen: - Fattar du trögt? Jag svarade inte de tre första gångerna du försökte tilltala mig, varför skulle jag ha blivit intresserad nu?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Kassörska på Hemköp: - Tänker du betala för de där 20 ansjovisfiléerna du har nedstoppade i bröstfickan?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Och så vidare.

Givetvis var inget dessa scenarion sanna alls. Men jag önskar. Jag önskar.

Kungen av trailers har tystnat - helt

Världens mest kända trailerröst har visst gått och tystnat. För evigt.

Ska inte sitta här och låtsas som att jag hade järnkoll på Don LaFontaine, som han visst hette, men enligt CNN och andra är han den mullrande baskaggen i tusentals trailers. Och för det är han så klart värd all respekt - och ett blogginlägg - även om de där trailersnacken inte sällan angränsar till parodi ibland. Fast de fyller sitt syfte, förstås. Det är ju fler trailers som får filmen i fråga att verka bättre än vad den i själva verket sedan visar sig vara, än sämre, om man säger så.

Några exempel ur LaFontaines cv är "Gudfadern," "Fatal Attraction" och "Terminator 2". Sämre meritlista kan man onekligen ha. Men hans egen favorit, och detta ska ses som skrivet med emfas, är visst David Lynchs "Elefantmannen". Snacka om god smak. Den kvalar ganska enkelt in på min topp tio över bästa filmerna någonsin. Här är förresten den tårdrypande trailern.

Så: Vila i frid, Don LaFontaine. De tio inledande minuterna i biosalongen kommer antagligen aldrig bli sig lika igen.

Vem vill riskera livet?

Den skrämde skiten ur mig och många andra när den kom för 26 år sedan. Nu ska det visst göras en remake på Tobe Hoopers "Poltergeist", enligt "The Hollywood reporter".

Jaha. Ett par frågor väcks hos mig angående detta. För det första, den obligatoriska "varför"? Varför göra om ytterligare en odödlig klassiker som de ändå inte kan överträffa? Fast vi vet ju alla svaret; och det handlar förstås om pengar.

Vad som är än mer intressant dock: Vilka f-n ska våga ställa upp och spela huvudrollerna? Förra gången blev ju Dominique Dunne, som spelade storasyster i filmen, mördad av ett galet ex ett halvår efter premiären. Och Heather O´Rourke, yngsta systern som blir "lockad in i tv:n" av spökena, avled några år senare efter diverse mystiska sjukdomssymptom. Hon var då 13 år gammal... Det har snackats halvt seriöst om att en riktig förbannelse vilade över de inblandade.

Om det kan man tro vad man vill. Fakta är att två av de fem skådisar som spelar familjemedlemmarna i "Poltergeist", alltså fick sätta livet till under mer eller mindre onaturliga omständigheter. Vilket således ger en inspelningsrelaterad dödsrisk på 40 procent. Lycka till med castingen.

Nåväl. Regissera ska visst Vadim Perelman göra. Ring hans agent om ni är sugna på att riskera livet...

Nyfiken på Patrik

I dag presenterades den svenska filmhösten för pressen. Givetvis rör det sig mest om ett sätt att få lite extra press och reklam för att "förhandssälja" extra biobiljetter, för vi talar ju inte direkt om väl bevarade statshemligheter som ingen har haft en aning om fram tills denna måndag.

Hur som helst, jag skriver bevisligen om det nu också så SFI-strategin funkar. Nu har jag inte detaljstuderat utbudet, men "Låt den rätte komma in" har ju redan haussats med hjälp av festivalpriser och andra hyllningar. Utöver den så är jag faktiskt lite smått nyfiken på "Patrik 1,5" - där Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård spelar ett gaypar som ska adoptera en pojke. Men i stället för 1,5 visar sig pojken vara 15 år. Och homofob. Det skulle så klart kunna vara hur pajigt och taffligt som helst, men av det jag sett och hört så verkar filmen väldigt sympatisk. På ett bra sätt. Och behövs gör den självfallet alldeles definitivt, med tanke på hur många idioter det bevisligen fortfarande finns där ute i det konservativas mörker. Plus att Ella Lemhagen är en rätt begåvad regissör när det gäller att balansera ton och stämning.

Se en intervju med huvudrollsinnehavarna här.

Ja, jag vet att både ni och jag har sett mycket usel svensk film på senare år. Men det kan väl inte vara fel att försöka se det positiva på förhand...

Här är förresten trailern också.