Insomnia

Oftast sover jag bra eller minst okej, men inte alltid. I perioder är det uselt, ryckigt, ångestladdat.

I natt var en sådan natt. Första två timmarna var ett svettigt halvslumrande i gränslandet mellan dröm och verklighet, låg och grubblade eller drömde om jobbet, livet, tiden och massa annat som är lite väl privat för att skriva om på en inte särskilt anonym blogg. Ni har säkert sådana där dagar och nätter också, när hjärnan är som överhettad och går på högvarv, så att du inte ens kan sluta tänka när du sover. Om jag nu sov. Jag vet inte ens. Vid sådana tillfällen är det sorg att man sover ensam i sin massiva säng. Ingen att prata med, ingen att klaga för, ingen att krypa intill i hopp om att bli lugnare. Vem ringer en kompis klockan 03 för att säga att man inte kan sova, liksom? I alla fall inte när man är över 30 och de flesta är superstadgade (läs: man väcker flera personer).

Jag kunde ju ha ringt mamma förstås, men hon hade bara blivit orolig. Och mamma, om du läser detta och börjar just oroa dig, gör inte det. Det har inte hänt något, jag hade bara en dålig natt.

Just det. Det finns ju två thrillers som heter Insomnia också; en norsk och så en amerikansk remake. Har sett båda, men ingen av dem kröp riktigt innanför skinnet på mig.