Min kära vän Sara och jag var just på en tidig onsdagsbio och såg "Patrik 1,5". Jag tyckte den var... helt underbar. Vet att flera av mina regelbundna besökare liksom jag själv har en på förhand skeptisk inställning när man ska till att se en svensk film, en skepsis som förstås bygger på erfarenheter av besvikelser och ibland rena pekoral. Men omdömet jag nyss lämnade var helt utan överdrift eller ironi. Jag ÄLSKADE de 100 minuterna i biostolen.
Svårt att sätta fingret exakt på vad som var så bra. Men till att börja med var Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård smått magnifika som det adoptivlystna paret. Med små medel (i alla fall Gustaf, Torkel hade några mer buskisartade utfall som faktiskt funkade riktigt bra), och framförallt helt utan yviga gester á la gaystereotyp, fick de mig verkligen alldeles kärleksvarm inombords. Och Thomas Ljungman, som spelar Patrik, imponerade även han. Kanske till och med ännu mer med tanke på hans ringa ålder. Ja, det mesta funkade helt enkelt. Det var roligt, det var gripande, det var smart utfört.
Och ja, här kommer det: Jag grät på slutet. Då hade det dessutom klumpat sig i halsen ett par gånger redan.
Man ska förstås passa sig med superlativerna här. Det är ju lättsam dramakomedi det handlar om, så något mästerverk är det inte. Men den var väldigt fin. Och fick mig att må väldigt bra.
1 kommentar:
Den här filmen har jag också varit sugen på att se på bio, men ändå varit rejält tveksam eftersom den är svensk. Ville inte bli besviken en gång till, men nu har du övertygat mig om att den är värd ett biobesök.
Skicka en kommentar