Min motattack och hatattack

Måste bara få det här ur mig så jag kan släppa det sen. Men för att slippa ta ansvar för alla eventuella efterverkningar mot de inblandade, låter jag dem förbli anonyma.

I ett icke namngivet tv-program i en icke namngiven svensk kanal i morse, recenserades veckans biofilmer. Man pratade om sci-fi-färgade "The mist" med premiär i morgon, som inte fick så bra omdömen, då en icke namngiven programledare (alltså inte den icke namngivne recensenten) skjuter in kommentaren:

- Ja, det har ju inte kommit några bra filmer om aliens sedan 50-talet...

Bara utifrån bilden jag valt som illustration kan ni räkna ut att jag - och alla andra människor med vettig smak - inte överhuvudtaget eller på något sätt kan acceptera ett sådant uttalande. Jag blev så sur att jag i mitt huvud formulerade icke namngiva svordomar över den icke namngivnes utspel. En icke namngiven kollega sa åt mig att sansa mig och glömma det där. Men jag kan inte. Den icke namngivne plågar mina tankar med sin indirekta attack på flera av mina favoritfilmer.

Vad ska jag göra?

Ni får vara anonyma om ni vill.

EM i filmsmak, bonus-disc

Jag glömde naturligtvis en mycket viktig person i genomgången av EM-truppens favoritfilmer. Och nu mer än någonsin hoppas jag att personers kulturella smak generellt inte säger så mycket om hur de är för övrigt: Förbundskapten Lasse Lagerbäck gillar nämligen "Gökboet" allra bäst.

Jaja. Förmodligen innebär det inte något mer än att vår eminente fotbollschef har rätt bra smak vad gäller film.

Å andra sidan - med tanke på Lagerbäcks väldigt omskrivna utbrott häromdagen, kanske hans dvd-ex av Forman-mästerverket genast borde beslagtas. Är det inte en gnutta nurse Ratched över Lasse när han tjurar till på journalisterna? I så fall antar jag att Fotbollskanalens Olof Lundh var den som agerade retstickan McMurphy vid presskonferensen i måndags.

EM i filmsmak

När jag i ett tidigare inlägg behandlade ämnet "Kim Källströms favoritskådis", väcktes tanken om att googla loss på hela landslagets filmsmak. Alltid har de väl svarat på frågan om bästa filmen vid något tillfälle, tänkte jag.

Dessutom är det ju i dag exakt två veckor kvar till EM-premiären mot Grekland (Akropolis är så jävla fult och en helt jävla meningslös sevärdhet, HÖR NI DET, BUUUUHHHH).

Eh, ja, ursäkta, var var jag. Jo, och vad passar väl då bättre än att förstöra sin egen entusiasm genom att konstatera landslagskillarnas usla dvd-preferenser.

Och, så klart, visst fanns det ett antal aptrista The Zzzzzzzzhawshank redemption bland svaren (Olof Mellberg, Anders Svensson, Kim Källström). Även, ja ni gissade rätt, Zzzzzzzagan om ringen trilogin-fick ett flertal röster (Andreas Isaksson, Markus Rosenberg som jag gillar så mycket, satan också, Rami Shaaban, Christian Wilhelmsson).

Från den sövande mittfåran förflyttar vi oss till de riktiga bottennappen i smaklöshetens träsk. Enligt tredjemålvakten Johan Wiland är nämligen tidernas bästa film "Con air". "CON AIR"???!!!. Kennedy Bakircioglü ska visst ha svarat "Notting hill" i en gammal intervju - han måste ju ha varit full OCH hög som ett hus - medan Marcus Allbäck hasplat ur sig "Happy Gilmore" för några år sedan. Det svaret är så tragiskt att det blir till stor humor, till skillnad från filmen som mest är lite halvkul. Å andra sidan sa Allbäck vid ett annat tillfälle "Gudfadern", så jag blir inte klok på karln.

Så till det positiva. Gud, Zlatan alltså, diggar "Gladiator" och "Scarface". Inte så originellt men med tanke på personen han är känns det rätt typiskt och lite skönt coolt så där. Fredrik Ljungberg: "Seven" och "Gudfadern", också klart godkänt. Enligt en annan bloggkälla har "Almost famous" ett fan i Johan Elmander, och även Henke Larsson har i en intervju i år pressat fram ett svar:

- Naaaaaaaj, det speeeejjjjlar juu ingen rooooll vicken film man seeeejjjr juueeeee, alla filmer är liiijjjka braaaaooo.

Men om du måste välja en?

- Naaaaaaaj, men det handlar juueeee inte om maaaaaj va, utan om vad som är braaaaoooo för landslaget.

Vi har hört att du gillar "Pulp fiction"?

- Naaaaaaaaj, eller jooooo meejjjnaaaar jaaaaaag, den är väl OK.

Så där stod alltså inte intervjun utskriven, det är mer min fantasi kring hur det gick till.

En lurande gädda i vassen var Niclas Alexandersson, som faktiskt svarat "De misstänkta", men min vinnare i den här av mig själv utlysta tävlingen är ytterbacken Mikael Nilsson. Han har faktiskt varit något av en favorit ett längre tag tack vare en skön inställning generellt och en del roliga citat i media, men nu har han min kärlek för evigt. Mickes favoritfilm är nämligen, enligt en intervju på svenskfotboll.se, "Karate kid 1". KARATE KIIIIIIIIID. Det är ju helt fantastiskt, mina miyagska ögon tåras av glädje. En underbar människa, Mikael Nilsson.

Övriga svar jag lyckades få fram: Petter Hansson, "Matrix". Daniel Andersson, "Snatch". Tobias Linderoth, "Snatch" och "Ronin". Som vid så många andra enkäter var inte svarsåterkopplingen hundraprocentig, jag lyckades helt enkelt inte hitta alla. Men om ni brinner av iver att få veta Granqvists, Stoors, Majstorovics, Dorsins eller Sebastian Larssons favoritfilmer, ja då får ni väl fråga dem själva.

Inhandlat del 5387, cirka

Här ser ni då allt man behöver för en ledig måndag: Två tunga nyinförskaffade filmer och en kopp kaffe - fast muliplicera den senare med typ tio då.

Nu finns det ju en sak som talar kraftigt, till och med gallskriker, mot detta scenario, och det är vädret. Det är varmt och soligt ute, och jag kan ej hantera det dåliga samvete som infinner sig om jag sitter inne hela dagen i dag. Så filmerna får bli en kvällsaktivitet.

"Pianisten", special edition, hittade jag i en sådan där underbart småsunkig reaback på Hemköp i går. 59 kronor. Att döma av beskrivningen på baksidan verkar disc 2 vara smockad med stimulerande och deppigt extramaterial om den melankoliska berättelsen. Och "Angel heart" kom just på posten, se bakgrund i tidigare inlägg.

Yum, yum (som Gremlins hade sagt).

Wow, liksom

Tänkte återigen leka min egen lilla variant av "Råd & Rön" och komma med ett konsumenttips. Med tanke på hur mina sessioner av konsumtion inom filmområdet brukar sluta för plånboken, så vore väl i och för sig "Råd & Rån" (notera ytterligare en genialt göteborgsk ordvits) ett lämpligare epitet, men nåväl.

I dag tänkte herr nörd pusha för den i sammanhanget något avsides köpsajten cd-wow.se. Jag kommer till varför. När du känner sug efter att inhandla lite skön sentida mainstreamfilm så satsa hellre på cdon eller ginza eller också bege dig ut i den otäcka verkliga verkligheten, men däremot är wow bra på att tillhandahålla en hel del semigömda guldkorn som är besvärliga att hitta på de bredare sajterna.

Låt mig ge ett exempel: Fick ett av mina dvd-shoppingryck häromdagen och började med frenesi leta efter ett gäng rullar jag haft se-längtan efter ett tag men inte lyckats finna annorstädes. Här gjorde jag det. Det klickades loss på "10 rillington place", en halvhyllad men - som jag förstått det - bortglömd thriller från 1971 med John Hurt. Verkar grym. I varukorgen hamnade också "River´s edge", ett kontroversiellt morddrama i skolmiljö med Keanu Reeves och den underbare Crispin Glover i en biroll; 1986. Lägg därtill "Angel heart", en Alan Parkersk provokationsfest med de Niro och Mickey Rourke, samt Harrison Ford i "Moskitkusten" (nej, jag tror aldrig jag sett den), och du får en skön mix av smååldrade kvalitetsverk. Tror jag alltså, för jag har ännu inte sett någon ur kvartetten.

Vilken ska jag börja med?

Tillägg: Här är det viktigt att påpeka att den här bloggen på intet sätt har något med min vardagliga roll som förhoppningsvis lite kritiskt granskande nyhetsmurvel att göra, för då hade jag väl inom fem minuter blivit spetälskstämplad av alla journalistiska bekantskaper med anledning av mitt totala slampande inför marknadskrafterna. "Underbar mening det där", tänker jag självupptaget för mig själv.

Baleminator

Egentligen är jag lite för trasig i dag för att hamra på ett tangentbord, men måste bara skriva ett inlägg om den filmkaramell jag sugit på hela veckan.

Christian Bale har skrivit på för att spela John Connor i tre Terminator-filmer.

Och om ordet ambivalens någonsin haft sitt ultimata användingstillfälle så är det nu. För här klias det bokstavligt talat i filmtyckarskägget, vill jag lova. Jag vet verkligen inte vad jag tycker.

Å ena sidan: Christian Bale är en av mina absoluta favoritskådisar, jag har med aptit slukat allt han gjort sedan mästerpresationen i "American psycho". Lägg därtill att de två första Terminator-rullarna båda är helt fantastiska. Särskilt ettan, vilken har en given plats på min lista över all time-favourites.

Men så var det där med å andra sidan: Det finns ju en T3 också. Och den är... inte bra. Det är inte en usel film, men jämfört med dess föregångare måste den ju känna sig ungefär som Zlatans talanglöse brorsa. Om kungen nu har en sådan.

Så vilka slutsatser drar vi? Lyfter Bale T-franchisen (som han gjorde med Batman) till nya svindelhöjder? Eller blir John Connor mannen som sänker en briljant karriär? Ni kan inte sitta apatiskt stillatigande i denna viktiga fråga. Något måste tyckas.

Min stora debut

För sisådär fem minuter sedan tryckte redaktören på publicera-knappen, och därmed gjorde jag min debut som filmtyckare i ett större medie - om nu något kan bli större än den här bloggen.

Tredubbel debut dessutom.

Detta måste jag givetvis skryta med, vilket jag gör i detta nu, samt uppmana er alla att läsa mina Indiana Jones-orerande texter. Så här är de:

Min Indy-hyllning.

Min Indy-ranking.

Och sist men inte minst - min kärleksförklaring till Indy-skurkarna.

Den fantastiskt snygga bilden har för övrigt min eminenta bildredaktörande kollega Jenny gjort. Hon är något av ett geni.

Kims lilla smakchock

Läser i nya "Café" att landslagsmittfältaren Kim Källström har Sean Penn som favoritskådis. Hoppsan då. Det var faktiskt bättre än vad jag hade förväntat mig från någon i EM-truppen, men å andra sidan har den gode grodlårsglufsaren (Kim är proffs i franska Lyon, så det där var väl kul skrivet?) alltid framstått som rätt smart och vettig.

Nu hoppas jag ännu mer på en plats för honom i startelvan mot Grekland. Det kommer att bli s-penn-ande. HAHAHAHAHAHAHA.

Zombienazister

Eftersom jag skrev det så bra förra gången så skriver jag det igen: Ni måste kolla upp brittiska filmmagasinet "Empire".

Köpte mitt andra nummer förra veckan och inte förrän nu har jag tagit mig igenom en så stor del av det redaktionella för att dra slutsatsen att den förra investeringen inte var en turträff.

Förutom att det givetvis är fullmatat med recensioner, så: Ett långt reportage om inspelningarna av nya "Hulken", Bond-rullen likaså, motsvarande grej om "X-files"-filmen, en inblick i James McAvoys pågående projekt, och så vidare. Dessutom en 50-lista på filmer som anses ha varit otroligt nyskapande.

Sist men inte minst, vilket bara var en del av en enstaka sida, tipsades jag om kommande "Outpost" - en skräckis om zombies i form av nazister. Nazistzombies!! Herregud, det är ju helt jävla briljant. Om filmen sedan de facto är något att ha, det är ju förstås en helt annan historia.

Blod och minusgrader

En kompis mejlade just och rekommenderade "30 days of night", en rulle om en Alaska-stad som hemsöks av vampyrer.

Och, hmm, jag vet inte. Jag litar på Pers smak och så, men läste om filmen med skepsis när den hade premiär. Vad är förresten läskigast? Att Josh Hartnett spelar huvudrollen som hjältemodig polischef, eller de blodsugande skurkarna? Dött lopp, gissar jag. Att göra en skräckis i vrålvintriga svinkalla miljöer är dessutom lite att ta sig sjukt lågtempererat vatten över huvudet redan på förhand - i den genren går det ju bara inte att toppa Carpenters fantastiska "The Thing" från 1982. Snacka om isande skräck, höhö (infoga trumvirvel).

Jag såg förresten tidigare nämnda "Street kings" i kväll. Den var exakt så hårdkokt och fylld av lagom klyschiga bad cops som jag hoppats. Mäktig musik, tuffa oneliners och Keanu Reeves perfekt som detective Tom Ludlow. Ultimat bakisunderhållning.

Mitt inre krig

Satt och slökollade på "Midnight express" och kom att fundera kring ambivalens. Det finns gott om filmer som man ju gillar eller åtminstone "går på", trots att ens förnuft eller andra goda krafter i hjärnan säger att man inte borde eller vill.

"Midnight express" är just en sådan film. För er som inte sett den kan jag kort berätta att det är den sanna (?) historien om amerikanen William Hayes som åker fast i den tullen i Istanbul när han försöker ta hem ett par kilo festhasch till sig och sina kompisar i USA. Det skulle han, milt sagt, inte ha gjort. Hayes hamnar i ett fängelse som får en att hellre vilja få hjärtat utslitet av Mola Ram i Indiana Jones fördömda tempel, än att någonsin tillbringa en dag på en plats som bestämts av turkiska myndigheter. Hans straff blir förlängt och åter förlängt, och Hayes blir något slags bricka i ett politiskt spel mellan Nixon och Ankara.

Problemet: Regissören Alan Parker är inte direkt de subtila nyansernas mästare, om man säger så. Filmen är extremt enögt ensidig, för att inte säga rent rasistisk. Hayes framstår som knarksmugglarnas egen Jesus, medan varenda turk målas upp med en jätteroller som svettiga, feta, illaluktande versioner av en förståndshandikappad djävul. Vad jag förstår har det också framkommit att delar av berättelsen är ren lögn. Och Hayes själv har bett Turkiet om ursäkt för hur vissa saker framställs. Men trots dessa defekter så är det ett fantastiskt epos. Parker verkligen hamrar in poängerna med full kraft, och Oliver Stone som står för manuset har skrivit en rad klassiskt starka scener. Dessutom är ju det musikaliska ledmotivet helt fantastiskt vackert och ångestmättat.

Nu skulle jag vilja ha en rad andra exempel på sådana här filmupplevelser att servera, men då måste jag tänka efter och det är ju jobbigt. En som jag kommer på är "8mm" med Nicholas Cage, en snyggt konstruerad thriller om en snuffilm där en ung tjej blir mördad. Regissören Joel Schmacher vill förstås påstå att det är en kritik mot våldsporr och samhället i stort, men samtidigt så slår filmen mynt av exakt de saker den påstår sig såga. Dock, förstås, på ett spännande och underhållande sätt.

Håller ni med? Andra förslag på samma tema?

Nio dagar and counting

Nu är det fantamej bara nio dagar kvar tills "Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull" har premiär. Och jag känner mig som en femåring den 23:e december. Likheterna mellan Indy och tomten är väl förvisso begränsade, men vad mig anbelangar får de gärna göra nya äventyr om arkeologen även när Harrison fått ett långt vitt skägg och en säck som släpar mot golvet.

För Indiana Jones är biofilm när det är som bäst. Det är FILM. Varenda gång man sätter sig i den röda stolen så är det med en förhoppning på en upplevelse som tangerar känslan av att se "Raiders of the lost ark" för första gången. Bättre äventyrsmatiné finns bara inte. Allt som gjorts sedan 1981 är albinobleka kopior (förutom själva uppföljarna då, även om Raiders är vassast).

Jones-serien har allt. Bra skådespeleri, intelligent dialog, fantastiska miljöer, coola effekter, pampig musik. You name it. Och vilka karaktärer sen, ojojoj. Från Indy själv till Belloq till Sallah till Mola Ram till Marion till Lao Che till farsgubben till Elsa Schneider till guds ilska själv som kommer upp ur en låda till, ja ni fattar. En personlig favorit är major Arnold Toht från Raiders, han är helt underbart satansond och samtidigt sjukt rolig - som en superskurk ska vara.

Vem gillar ni bäst?

Dags för slakt

Någon föreslog att jag skulle skriva om de bästa filmerna någonsin.

Det tänker jag inte göra. Eftersom jag är en småbitter, surmulen halvgubbe så tänkte jag istället bjussa på några finfina sågningar.

So here goes: Här följer en rad rejält överskattade filmer, alternativt sådana som gjort mig besviken.

The Departed. En bra underhållningsthriller för stunden, men mer är det inte. Tvärtemot vad Oscarsjuryn ansåg var den inte 2006 års bästa, och den är inget jävla mästerverk – den är en simpel remake. Lägg därtill att Matt Damon inte passar i sin roll och att Jack spelar över, så kan ni inte komma till annan slutsats än att jag har rätt.

Kill Bill. Wow, välkoreograferat våld. Shit, vad coolt asså.
Nej, det är det inte.

Die Hard 4. Okej, här får jag väl skylla mig själv lite, vad hade man förväntat sig liksom? Men ett par bra recensioner och höga imdb-betyg trissade upp mina förhoppningar. De grusades. Rejält. Fy fasen vilken smörja.

Titanic. Kommentarer är egentligen överflödiga, men jag kan inte låta bli. Kärlekshistorien är inte bara töntig, den är löjeväckande. En lobotomerad igelkott har ju ett mer avancerat känsloliv än dessa två lättledda lågpannor.

Forrest Gump. Nästa muntergök som fnissandes yttrar visdomen ”life is a box of chocolate” i min närvaro, förblir inte munter länge till. Detta är sentimentalt trams.

Nyckeln till frihet. Ja, den är bra. Och nej, den tillhör inte de bästa filmerna någonsin. Säg så här: Flera av killarna i valfritt bollsportslandslag har den som sin favoritfilm.

V for Vendetta. En snubbe i en dum plastmask gör dumma saker och rabblar plattityder.

Valfritt med Wes Anderson. Hans filmer är lite så där puttrande, myspysigt småtrevliga. Inte mer än så. Dessutom är alla likadana.

Ett hedersomnämnande till Sagan om ringen-trilogin. De är så dåliga att jag inte ens sett dem. Jag bara vet att de är skit.

Så kom igen nu: Såga mig, hylla mig, hoppa på mig. Eller skriv i minsta fall en kommentar. Gör något!

En kvinnlig Josef Fritzl

Här råder ingen Idol- eller Körslaget-stämning på fredagen direkt.

Nej, minsann. Här frossas det i eländes elände, alldeles nyss via "An american crime", en verklighetsbaserad film om en amerikansk kvinnlig redneck-motsvarighet till Josef Fritzl, ungefär. Hon lever ensamstående med sex barn på 60-talet, och när hon får ytterligare två småtjejer att passa så slår det slint fullständigt. Använd er vilda sadistfantasi så får ni säkert med det mesta.

En makalöst olustig historia om en otroligt knäpp människa. Och medan allt detta pågår framför mina ögon, så mumsar jag frenetiskt ur en burk Ben & Jerrys Vanilla toffee crunch. Vad säger det om mig?

Vet inte direkt om jag kan rekommendera den här illasmakande tragiksoppan. Visst, det är otäckt, men man får liksom inga svar eller förklaringar på varför det gick som det gick, eller varför ingen runtomkring ingrep i skiten. Egentligen känns det mest rätt spekulativt.

Jag borde ha sett "Sleepless in Seattle" på ettan istället.

Veckans premiär

Veckans mest uppmärksammade biopremiär är visst en romantisk komedi med Cameron Diaz och Ashton Kutcher.

Den ska jag inte se.

Pacinos gayporrchock

Där överdrev jag ordentligt i rubriken, men säkerligen väcktes ert intresse.

Filmen "Cruising" hörde jag talas om för första gången så sent som för typ ett halvår sedan, då Fredrik Strage snackade om den i sin lilla dvd-hörna i TV4:s Nyhetsmorgon. Den hade då kommit ut i en filmfaiblessevänlig deluxe editon-version.

Pacino spelar en rätt färsk polis som får i uppdrag att infiltrera stadens hardcore läderbögsklubbar, till vilka ett antal brutala knivmord tros ha en koppling. Och här snackar vi inte grovhångel i mörka soffhörn, vi snackar vaselinförsedda knytnävspenetrationer i strålkastarljus vid sidan av dansgolvet. Filmen fick ett antal nomineringar vid 1980 års så kallade Razzie-awards (kalkonfilmsoscar, ungefär), vilket med tanke på de extremt kontroversiella miljöerna inte är så förvånande. Betänk att delar av USA chockades av "Brokeback mountain" 25 år senare... Needless to say blev inte "Cruising" en gigantisk popcornssäljande supersuccé på bio.

Men det ska ni strunta i. För jag såg klart filmen för fem minuter sedan och den är riktigt bra. Suggestiv, spännande och med en - vilket väl får betecknas som ett fornminne nuförtiden - nedtonad Pacino i huvudrollen. All credd till honom för att han tackade ja till uppdraget.

Någon annan som sett den?

Nu ska jag kolla bakomdokumentären. God natt på er.

Jag - en svag man

Hade just kommit hem från jobbet och halvdött i soffan för lite välförtjänt lobotomerat dvd-repriserande, när de djävulusiska utsugarna på cdon.com mejlar mig. De hade ett erbjudande. En hel hög med kvalitetsfilmer från vilka man fick välja tre för den nätta summan av 99 kronor.

Kunde jag stå emot? Icke. Det blev "Bänken" , "Traffic" och "Evil dead". Traffic har jag sett tidigare - den var en av mina bättre filmupplevelser år 2000 - men övriga två har jag faktiskt lyckats missa. Nu får jag chansen att åtgärda det. Tack, näthandlare, för att ni tar mina pengar.

Nu ska jag återgå till att se extramaterialet till Aliens - special edition-dvd:n.

Ssssscccccchhhhhhyamalan

Ute på min nattliga runtklickningsvända på imdb så ser jag att M. Night Shyamalan är på gång med en ny film, Sverigepremiär 13 juni. Jippi. Den här gången verkar det vara tal om ett drama med läskigt ö v e r n a t u r l i g a inslag, minsann. Det var som fan. Var får han allt sitt nytänk ifrån?

Kan inte han bara ta och lägga ner, snälla. Har mannen gjort något av värde sedan "Sjätte sinnet"? Okej, "Unbreakable" var väl inte så dålig, men sen barkade det ju verkligen åt helvete. Först några osynliga pajasar som ritar lustiga mönster på Mel Gibsons sädesfält i "Signs" (mitt biosällskap var så arg att han ville gå därifrån, och han stänger inte ens av en film hemma). Och sen ett gäng lakandårar i en skog i "The village" - "de som vi inte pratar om", eller vad det är de säger i filmen.

Och det var ju i och för sig rätt attityd. Shyamalan själv borde också hålla käften.

Var tog den elaka sergeanten vägen?

Som så ofta vid sysslolösa stunder satt jag och klickade runt på cdon.com. Och som så ofta slutade det med att jag handlade film. Och som så ofta var det i deras guldgruva till "rea-back", där jag bland annat hittade thrillern "Betrayed" från 1988. Ingen aning om den är bra, men jag tyckte det för 20 år sedan...

Handlingen går ut på att en kvinnlig FBI-agent ska infiltrera ett misstänkt Ku Klux Klan-gäng för att sätta dit huvudmännen. Men istället - och jag hoppas att ni sitter ner nu - så blir hon kär i ledaren. Huvudrollerna spelas av Debra Winger och Tom Berenger.

Därmed glider vi in på min egentliga undran. Vad fan hände med honom? Berenger, alltså. Han var ju stekhet ett bra tag på 80-talet: Oscars-nominerad för rollen som den diaboliskt otäcke sergeant Barnes i "Plutonen", för samma prestation fick han en Golden globe. Därutöver en rad andra uppmärksammade prestationer i "The big chill" , "Someone to watch over me" , "Född den fjärde juli" och "Skjut för att döda". Bland annat. Sedan bara försvann han. Okej, vid en närmare titt på imdb så verkar han ju fortfarande produktiv, men har du sett "Amy Coyne", "Firedog" eller, eh, "Sniper 3"? Nej, jag tänkte väl det.

På den senaste bilden jag såg var han förvisso rätt fet, men ändå. Det kan väl inte vara anledningen. Några andra teorier om var sergeant Barnes tog vägen? Förutom att han dör i filmen.

Heja Sverige. Lite. Eller nåt.

Jag införskaffade i veckan två av de inhemska filmer som rönt mest uppmärksamhet under det gångna året, och bad en stilla bön om att slippa fler klavertramp in i kakofonin av alla andra kacklande kalkoner. För det har varit mycket svenska skämsfiaskon på sistone.

I går såg jag en av de två. Och det var med en, liten, lättnadens suck jag kunde konstatera att den faktiskt var helt okej. "Den man älskar" är en ganska deppig kärlekshistoria om en tjej som så när misshandlades till döds av sin förra pojkvän. Nu lever hon med en snällgod man (spelas av Rolf Lassgård, dra på trissor!!!). Då exet släpps ur finkan får hon en dag syn på honom av en slump, och blir besatt av tanken att träffa honom igen. För att se om han förändrats, ungefär,

Jag ska inte avslöja för mycket, men den är välgjord, välspelad, hyfsat engagerande och småspännande. Avboka inte en sexfest för att se den, men om du har en ledig stund så rekommenderar jag en titt.

Den andra filmen är för övrigt Fares "Leo". Jag återkommer i ämnet.

"Rättelse"

Väl initerade tredjehandskällor gör gällande att personerna bakom Expressen-sportens förstasida visst känner till att det fanns en Mission Impossible 3, men att "skämtet" bestod i att de kallade filmen "MI3 Kronor" (ordet kronor liksom låg lite fyndigt på snedden under trean). De kunde ju inte kalla den för Mission Impossible 4, för då skulle inte grejen funka.

Visst, okej. Jag köper det där. Men då blir istället frågan varför de använde filmpostern till film nummer två som bakgrund, istället för film nummer tre som var den de syftade på. Mycket ologiskt. Effekten blir ju att vi som är lite filminitierade drar slutsatser som de jag drog i mitt föregående inlägg. Det är farliga tankeprocesser de sätter igång med sådan irrationell redigering...

Fel, fel, fel

Vad är det med sportjournalister som gör att de så ofta känner sig manade att kommentera grejor som de uppenbarligen inte vet ett skvatt om? För så är det.

Missförstå mig nu rätt. Jag har själv jobbat som sportreporter och sport är ett av mina stora intressen, dessutom är jag ganska nollad på många områden – men det är jag medveten om.

En grej som ofta stör mig är när gubbar som inte gjort annat än tittat på sport de senaste 20 åren ska skapa närvaro i artiklar genom att nämna vad den cilvilklädda intervjupersonen har för någonting på sig. Och det blir alltid, alltid så fruktansvärt pinsamt.

Det står (direkt hämtat ur den skrämmande verkligheten): ”Ett par moderiktiga jeans, en vit kortärmad tröja och stylade solglasögon”. Vi ser: Ett par hiskeliga bootcut med en gräsligt fläskig logga, ett pösigt överkroppsplagg i bodybuilderstorlek och ett par glasögon som hämtade från vilken mack som helst. Vem som bar det? Foppa. Med det sagt har ni säkert räknat ut vad han hade på fötterna. Jo, så klart, ett par klumpiga, svarta skor med silverspänne – från Vagabonds 1992-kollektion. Typ.

Nu ska jag äntligen komma till saken: Förstasidan på Expressens sportbilaga i dag. En referens till filmpostern för Mission Impossible 2, där Tom Cruise raderats till förmån för Bengt-Åke Gustafsson. ”Bengt-Åke. MI:3”. Kul, verkligen. Bara ett fett problem. Det FINNS redan en Mission Impossible 3, som kom för två år sedan.

Suck, suck och åter suck.

Redigerat

Okej, nu blir det tredje inlägget i rad om De Palma, men sen lovar jag att det är stopp.

Måste ju dock knyta ihop åsiktssäcken. Jag såg "Redacted" i går kväll efter jobbet, hans kontroversiella verk om vad som händer i Irak, som orsakat ett jäkla halabalo i USA. Inte helt överraskande, med tanke på dess kritiska hållning till Bush-regimens agerande. Filmens tes är att vad som verkligen sker i Irak inte kommer fram, utan vad som rapporteras av USA själva och delvis av media är en redigerad bild: redacted betyder ju just redigerat.

Exempel: I filmen bryter sig en grupp soldater in i en irakisk familjs hus mitt i natten, våldtar den 15-åriga dottern och slaktar resten. En fruktansvärd scen, och något som ska ha hänt på riktigt under 2006.

Även på De Palma-film har det skett tidigare. Precis som bland annat Cicci Renström påpekade i sin recension i TV4 i går, så är upplägget nästan exakt det samma i "Casualties of war" från 1989. En skvadron som leds av Sean Penn kidnappar där en tjej från en by och våldför sig på henne i några rejält magstarka scener. Den enda som opponerar sig är Michael J. Fox (varför gjorde han inte fler "seriösa" roller?), och några av hans karaktärs repliker är nästan identiska med vad den person som inte ställer upp på handlandet i "Redacted" säger.

"Redacted" är en stark och tankeväckande film, bara det faktum att många amerikanska recensenter hatar den är ju nog skäl att se den. På filmfestivalen i Venedig fick däremot De Palma pris som bästa regissör...

Tänk er en annan regissör

Det här med kedjereaktioner kan nog vara den mest avgörande faktorn för vilken film man ska se härnäst. Ser man en grymt regisserad film så går man tillbaka och ser tidigare verk av samma person, en fantastisk rolltolkning gör att jag får mersmak på skådisen bakom prestationen - och så vidare. I går räckte det med att skriva ett inlägg om Brian De Palma för att jag skulle få ett sug efter "Scarface".

Så nu sitter jag här och kollar på bonusdiscen med extramaterial. En intressant sak att ofta fundera på är ju hur en viss film skulle bli om en annan regissör hade suttit vid spakarna i stolen, för det är alltid så att en rad andra namn varit aktuella att göra jobbet. I det här fallet var legendaren Sidney Lumet så gott som anlitad då han lämnade projektet. Också Lumet jobbade en del med Pacino; i briljanta "Dog day afternoon" och "Serpico", så "Scarface" hade säkerligen blivit fantastisk även i hans händer. Men helt annorlunda och förmodligen betydligt mer lågmäld.

Hur som helst, den typen av hypotetiska scenarion är kul att fundera på. Och kan sluta med mycket konstiga bilder i hjärnan. Tänk er exempelvis att Colin Nutley fått hantera "Scarface"-manuset. Det hade blivit väldigt märkligt. Personligen tror jag inte att Helena Bergström alls hade passat i rollen som Tony Montana. Möjligtvis kunde Reine Brynolfsson kommit undan som Manny Ribera, men Rolf Lassgård som Montanas fru? Nej, fy fasen. Och vem skulle vara Frank Lopez? Antagligen Rikard Wolff.

Nej, jag är glad att det blev som det blev.