Satt och slökollade på "Midnight express" och kom att fundera kring ambivalens. Det finns gott om filmer som man ju gillar eller åtminstone "går på", trots att ens förnuft eller andra goda krafter i hjärnan säger att man inte borde eller vill.
"Midnight express" är just en sådan film. För er som inte sett den kan jag kort berätta att det är den sanna (?) historien om amerikanen William Hayes som åker fast i den tullen i Istanbul när han försöker ta hem ett par kilo festhasch till sig och sina kompisar i USA. Det skulle han, milt sagt, inte ha gjort. Hayes hamnar i ett fängelse som får en att hellre vilja få hjärtat utslitet av Mola Ram i Indiana Jones fördömda tempel, än att någonsin tillbringa en dag på en plats som bestämts av turkiska myndigheter. Hans straff blir förlängt och åter förlängt, och Hayes blir något slags bricka i ett politiskt spel mellan Nixon och Ankara.
Problemet: Regissören Alan Parker är inte direkt de subtila nyansernas mästare, om man säger så. Filmen är extremt enögt ensidig, för att inte säga rent rasistisk. Hayes framstår som knarksmugglarnas egen Jesus, medan varenda turk målas upp med en jätteroller som svettiga, feta, illaluktande versioner av en förståndshandikappad djävul. Vad jag förstår har det också framkommit att delar av berättelsen är ren lögn. Och Hayes själv har bett Turkiet om ursäkt för hur vissa saker framställs. Men trots dessa defekter så är det ett fantastiskt epos. Parker verkligen hamrar in poängerna med full kraft, och Oliver Stone som står för manuset har skrivit en rad klassiskt starka scener. Dessutom är ju det musikaliska ledmotivet helt fantastiskt vackert och ångestmättat.
Nu skulle jag vilja ha en rad andra exempel på sådana här filmupplevelser att servera, men då måste jag tänka efter och det är ju jobbigt. En som jag kommer på är "8mm" med Nicholas Cage, en snyggt konstruerad thriller om en snuffilm där en ung tjej blir mördad. Regissören Joel Schmacher vill förstås påstå att det är en kritik mot våldsporr och samhället i stort, men samtidigt så slår filmen mynt av exakt de saker den påstår sig såga. Dock, förstås, på ett spännande och underhållande sätt.
Håller ni med? Andra förslag på samma tema?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar