Skjuten - för att ha pratat på bion

James Joseph Cialella tar det här med att gå på bio på största allvar. Och det ska han ju förstås ha all heder av. Frågan är dock om JJ inte gick snäppet för långt, då han sköt ner en man på raden framför för att han pratade. Mannens son fick en något mildare behandling form av en kartong popcorn kastad på sig.

Det hela inträffade under en visning i Philadelphia av David Finchers ”The curious case of Benjamin Button”, en av de förhandstippade Oscars-favoriterna. Incidenten med prathataren spär onekligen på ens nyfikenhet kring filmen, eftersom han uppenbarligen var besatt av att höra vartenda ord.

Offret blev för övrigt skjuten i armen och ska ha klarat sig utan livshotande skador. Filmen antar jag att ingen av dem fick se klart, så man skulle kunna säga att Cialella sköt sig själv i foten (HAHAHAHA).

Allt är förlåtet, Colin

Aldrig får man vara kategorisk i fred.

Jag såg just "In Bruges" - med hatobjektet Colin Farrell i en av huvudrollerna - och den var skitbra. HAN var skitbra. Den var grymt rolig, lika spännande och extremt underhållande. Läste i någon recension att det här var en film som Guy Ritchie bara kan drömma om att lyckas göra, och jag förstår nu precis vad skribenten menade. Det här var brittisk actionkomedi när det är som bäst.

Vidare: Första halvan av filmen såg jag på X2000 hem till Stockholm, och när jag reste mig för att kliva av erkände killen som satt bakom att han "råkat" smygkolla lite över min axel och frågade vad det var för film jag såg eftersom han tyckte den verkade skön. Så jag berättade vad den hette, att den obegripligt nog släppts direkt på dvd i Sverige. Sen mindes jag att Aftonbladet haft en kortrecension av den just i dag, så jag gav bort min tidning och slog upp rätt sida så att han inte skulle glömma titeln.

Därmed har jag både gjort dagens goda gärning och säkrat upp så att "In Bruges" får ännu en tittare. Lite bonusinfo är att Farrell (och även Brendan Gleeson som spelar andra huvudrollen) blivit Golden Globe-nominerad för sin prestation. Mot alla odds välförtjänt.

Ohlys filmkatastrof - DIREKT i tv

Vänsterpartiet har under hösten seglat upp och blivit Sveriges tredje största parti, enligt diverse opinionsmätningar. Men frågan är om inte vindarna vänder efter måndagens fadäs.

Lars Ohly var gäst i TV4:s Nyhetsmorgon, och skulle berätta om en karikatyr av Fredrik Reinfeldt som var inspirerad av den tyska film som handlar om Stasis övervakning av medborgarna. Men istället för att kalla den vid korrekta svenska titeln ”De andras liv” så blev det – ”Ett annat liv”.

Det allra bästa vore förstås om han hade benämnt den med originaltiteln ”Das Leben der Anderen”, men istället blev det en total katastrof som alltså kan komma att krossa vänsterns framgångsvåg fullständigt. Aj, aj, aj.

Miyagi-film.blogspot.com har förgäves försökt uppbringa modet att påtala felsägningen för Lars Ohly.

Hur kunde valet falla på Jackman?

Jaha, Hugh Jackman blir alltså värd för nästa Oscars-gala. Hur tänkte de där? Möjligen kan man dela ut lite credit för ett oväntat väl, men kalla mig gärna konservativ för jag tycker nog att den som leder det jippot ska vara... rolig? Och Jackmans skådespelarkvalitéer i all ära, men särskilt kul verkar han inte.

Det ryktades ju om att det skulle bli Ricky Gervais, vilket gör min Jackman-besvikelse än mer rejäl, för Gervais hade med all sannolikhet blivit en superhit. I alla fall i mina ögon.

Golden globe-nomineringarna klara - nu kan vi börja snacka Oscar

Okej, då har de alltså släppt Golden globe-nomineringarna i dag. Alltid intressant, inte minst för att de brukar antyda en del om hur det kommer att se ut när Oscarns motsvarigheter offentliggörs i januari. Några definitiva slutsatser går dock inte att dra, eftersom de gyllene globerna är uppdelade i fler kategorier. Ergo: Det blir plats i listorna för fler filmer och skådisar.

Jag konstaterar med glädje att Mickey Rourke är nominerad för sin hjärtskärande insats i The wrestler, samt - vilket i och för sig var givnare än givnast - Heath Ledger för sin tolkning av Jokern.

Patriotiskt noterbart är även att "Maria Larssons eviga ögonblick" finns med bland de fem i kategorin bästa icke engelskspråkiga film.

Här är hela listan på alla nominerade.

Minns Kenneth

Ett skönt gammalt bortglömt birollsnamn poppade just upp i mitt huvud:

Kenneth Wurman.

Någon som minns den karaktären?

En ledtråd: "YOU SHIT ON MY HOUSE!"

En ny Alien mot alla odds?

Enligt diverse källor så har Sigourney Weaver antytt att det kan bli aktuellt med ännu en Alien-film. Detta ska ha skett i en intervju med MTV.

Hon citeras bland annat enligt följande: "There’s definitely uncharted territory for Ripley", och: "We’d have to go back to the drawing board on the alien, "What we’re interested in is taking the character of Ripley and seeing what other science fiction story we can tell about someone who has lived several lives."

Fjärde och senaste filmen i serien var ju rätt usel, men det intressanta här är att hon snackar om att det i så fall skulle vara ettan-regissören Ridley Scott som är aktuell. Hans Alien är i min bok en av de tio, kanske till och med fem, bästa filmer som gjorts, så det ska bli mycket spännande att följa fortsättningen på detta. Om det nu blir någon.

Bara på grund av detta måste jag se om Alien för hundratolfte gången nu. Tack och godnatt.

8 är den magiska siffran

Min käre far berättade i helgen att den genomsnittlige besökaren på Stockholm filmfestival ser sju filmer under de elva dagarna. Han hade visst läst det i någon artikel.

Så nu vet jag vad som gäller. Minst åtta måste jag se, och som ett sammanträffande har jag betat av fyra och har ytterligare fyra biljetter att använda.

En medelmåtta vill man ju så att säga inte vara.

Festivalskandalen eller bara en patetisk journalist

Det finns så många underbara klyschor och floskler om människor i mitt gebit, att journalistiken är ett kall och inte ett yrke och journlist är man dygnet runt och inte bara när man är på jobbet och blablabla. Rätt patetiskt det där, på sitt sätt, men det ligger fan något i det ändå. Man - och med man menar jag jag - kan fan aldrig riktigt koppla av. En story är ju alltid en story, oavsett jag är i tjänst eller ej.

Vad fan har detta med något att göra, undrar du? Jo, jag gick in på min andra festivaldag i går och första anhalt var "Transsiberian" på Saga. Regissören Brad Anderson var själv på plats för att presentera filmen, det är han som syns på bilden om han nu gör det för man ser ju egentligen inte ett skit. När hans verk sedan skulle starta så var det, tadaaa, FEL FILM. Maskinisten hade satt på någon spansk rulle som jag aldrig hann uppfatta vilken det var, istället, som fick rulla i fem minuter allt medan Anderson stod och sippade på en kopp kaffe längst bak i salongen. Oj, vad jag ville veta vad han tänkte. Själv började jag febrilt sms:a min kollega Gustav, som jag visste satt inne på Nyhetskanalen-redaktionen, och berättade allt om "skandalen". Han nappade, ringde festivalens pressansvarige som fick säga att "det var ju beklagligt men det är sådant som händer" och så blev det en artikel av det också. Lite larvigt måhända, men som den kvällstidningssjäl jag är tyckte jag ändå att det var en rätt kul pinsamhetsvinkel, att detta skedde just när regissören själv var på plats. Efter filmen försökte jag febrilt hitta Brad för att få något skönt citat, men där gick jag bet.

Hur som helst. Till sist kom rätt film igång och den var rätt bra. Så klart, en thriller i transsibrisk tågmiljö med ett vintrigt östatslandskap som fond har ju rätt mycket gratis om man säger så. Men jag gillar Brad Anderson generellt, ända sedan Christian Bales enmansshow "The machinist". Anderson målar med lite väl breda penseldrag ibland, vilket jag och mitt kära sällskap Anna efteråt diskuterade. Han är inte subtiliteternas mästare, liksom. Men ändå. Han är bra på att få till stämningar och att spänna åt ångestens tumskruvar undan för undan.

Efter det såg vi "JCVD", metaparodin med Jean Claude van Damme. Den förtjänar egentligen ett helt eget inlägg, men det orkar jag inte just nu. Den var faktiskt helt underbar.

Det får räcka så.

Skratt och gråt och gåshud med Mickey Rourke

I går var det äntligen dags för den festivalinvigningsfilm jag redan lyckats tjata sönder; The Wrestler.

Och ojojoj. Tänk en underdogfilm som "Rocky" i kubik, fast mer lo-fi och den konstant närvaranda känslan av att den handlar lika mycket om Mickey Rourke själv som om karaktären Randy The Ram: Hans brutalt sargade och ärrade kropp, det sönderslagna ansiktet, alla relationer med närstående har han förstört och nu lever han på yrkeslivets bakgård. Och jag skrattade jag och jag grät och fick gåshud redan då festivalgeneralen snackade om Mickey - och får han inte en Oscarsnominering så blir jag sjukt förvånad och lika besviken.

Kan för övrigt bli den mest snyftiga galan någonsin, eftersom avlidne Heath Ledger lär finnas med bland de birollsnominerade. Han kan nog till och med vinna. Gör både han och Mickey det så svämmar nog lokalerna över.

Om ni vill se en grym scen så kolla förresten här. Randy försöker reparera relationen till sin dotter.

En extremt glad överraskning

Lika förödande som det kan vara med extremhöga förväntningar, lika förlösande kan det vara när de inte finns alls. Minns inte var det var jag läste något om thrillern "Frequency" för ett tag sedan, men jag vet att innan dess hade jag aldrig ens hört talas om den. Och då talar vi om en film som kom ut för åtta år sedan.

Men en ledig måndag kändes som en bra dag för att bocka av den. Och... wow. Faktiskt. Det var en av de smartaste, mest sammanhållna och mest spännande thrillers jag sett på mycket länge. Särskilt imponerande med tanke på att den innehåller en del så kallade övernaturliga inslag, vilket ju oftast brukar falla ganska platt. Huvudrollerna spelas av Dennis Quaid och Jim Caviezel (Jesus i "Passion of the christ"), två halvstora namn men inga som säljer en film på egen hand. Storyn går i princip ut på att ett märkligt väderfenomen möjliggör för en kille att radiokommunicera med sin egen far 30 år tidigare. Han lyckas därmed rädda pappans liv genom att varna för en kommande händelse, men genom ändrandet av det förloppet händer flera andra katastrofala grejor istället och nu gäller det att rädda vad som räddas kan. Ungefär så. Det låter säkert aslöjligt, men det ÄR inte det. Filmen fångade faktiskt mig totalt, och det är tyvärr numera sällsynt i den genren.

Kontentan: Se den.

Visst, Carolina kan sin Karate kid men jag kan den lite mer

Det är nu bevisat att Carolina syftade precis på vad jag hoppades på i sitt inlägg om att klä ut sig till en dusch; således den fantastiska maskeradscenen i Karate kid. Givetvis kunde jag inte låta bli att länka till mitt föregående epos i kommentarsfältet på hennes blogg, vilket fick till följd att Gynning läste min lilla berättelse och i sin tur skrev om det (snacka om ankdamm, jag vet, men det är lite roligt), under rubriken "I love Karate kid".

Det enda smolket i min Karate kid-bägare är att hon fick fel på mitt namn - jag presenterade mig som Daniel i min kommentar på hennes blogg - vilket förstås syftade till Daniel Larusso men tolkades som att det var mitt riktiga namn. Så här skrev hon:

"Jag skrev att jag ville klä ut mig till dusch i Stjärnor på Is (vi hade filmtema) och ingen fattade någonting fast många tyckte det var kul. En kille som heter Daniel som har någon filmblogg fattade att jag syftade på Karate Kid filmen. Så jävla roligt ville bara säga det."

Mitt feta ego är nu en smula tillltufsat av detta smärre namndebacle. Å andra sidan ser jag Daniel-misstolkningen som att Carolina visserligen - och det är fortfarande lika glädjande - verkar ha en Karate kid-faiblesse och en hel del kunskap om filmen, men att jag kan liiiiiiite liiiiiite mer. Jag har ju till och med varit inne o testat Danielsans dusch, som synes. Tror faktiskt att jag ska sno hennes idé rakt av och själv kostymera mig till en dusch vid första bästa tillfälle.

Dessutom finns det en del som pekar på att jag kommer att höras, möjligtvis också synas, mer direkt i tv-nyhetsetern inom kort. Då ska jag säga fel namn på varenda jävel. Someone´s gonna pay, mohahahahahahaha.

Sensmoral: Mercy is for the weak, an enemy deserves no mercy (John Kreese). Vete fan vad det har med saken att göra egentligen, men det lät bra.

Carolina Gynning och Karate Kid och nu finns hon i mitt hjärta

Carolina Gynning gjorde mig nyss alldeles varm inombords, till en betydligt lyckligare människa än förut.

Jo, det är helt sant. Det är inte ens överdrivet.

Råkade läsa ett inlägg på hennes emellanåt riktigt underhållande blogg, som var något slags inför ”Stjärnor på is”-grej. Det var visst filmtema i går. Och hon aviserade att ”jag ska klä ut mig till dusch”. Vilket hon i och för sig sen inte genomförde, men ändå.

Detta är ju fantastiskt. Visserligen bekräftar hon inte denna duschidés ursprung, men det KAN ju inte handla om något annat än Halloween-skolfesten i ”Karate kid”:

Ni vet, Daniel tänker inte gå dit och Miyagi säger ”you too much by self, nooot good” och Danielsan svarar att jag är inte ensam jag är ju med dig och Miyagi svarar vist att ”to make honey young bee need young flower, not old prune” och Daniel skyller då på att han ändå inte har någon utklädnad att tillgå och Miyagi ställer då honom mot väggen med att ”if have costume, you go?” och Danielsan säger torrt att kanske om han fick vara osynling och Miyagi förstår inte ordet invisible och Danielsan får förklara att det betyder att ingen skulle se honom och Miyagi ser så där skönt upplyst ut men låter också skymta att nu har jag minsann en idé och svarar bara ”oooooooooohh” och sen i nästa scen ser man ett duschdraperi som rör sig framåt på ett dansgolv. Varför är det så roligt att skriva absurt långa meningar ibland?

Sen slutar kvällen ändå med att Daniel får dyngstryk av Johnny och hans Cobra kai-gäng men Miyagi kommer för första gången till fysisk undsättning och där tar filmen en vändning, kan man säga.

Och detta ville alltså den underbara Carolina hylla. Tror jag. Fast jag vet ju inte hundra. Jag hoppas nästan springa på henne på jobbet i TV4-korridorerna så jag kan fråga, men samtidigt ska jag föreställa seriös journalist så hur fan skulle det se ut?

Jag får nog leva i ovisshet. Men en ganska skön ovisshet som ändå bygger på att även hon har en plats för Karate kid i sitt hjärta. Snyft.

Nej, nej, nej, nej, nejnejnejnejnej, det kan inte vara sant

De hade kunnat göra en Stefan & Krister-fars baserad på Gudfadern, att Ridley Scotts Alien-skepp landar i Liseberg, eller låt Colin Nutley tolka "Elefantmannen" med Allan Svensson i huvudrollen.

Men tyvärr är det värre än så. Man ska göra en remake på min älskade "Karate Kid" - med Will Smiths son i huvudrollen.

Allt är över. Det finns inget hopp. Varför beter sig Hollywood på detta vis?

En i raden av filmmiddagar

Så var jag där igen med ett långdraget middagsmaraton. I går fick jag ett så kallat ryck och tvåtimmarstillagade en rejäl söndagsstek (en 1,2 kilo tung fransyska som jag kryddade med salt och vitpeppar, brynte på och sen lät puttra i en gryta tillsammans med buljong, morrötter och ett gäng pärllökar). Till det gjorde jag kokt potatis, brunsås - som jag baserade på den kvarvarande skyn efter oxsteksputtret - och pressgurka. Ja, jag är en pensionär förklädd i en betydligt yngre kropp. Men det var sjukt gott.

Under tiden kollade jag klart på Gus van Sants "Paranoid Park", som jag skjutit på ett tag. Har förstått att den fick rätt blandad kritik och det kan man haja - jag var själv rätt ambivalent til dess kvalité. Men den var sevärd.

Ytterligare en genial imitation

Någonting har hänt med mitt bloggande. Vilket ni säkert märkt. Nu måste jag faktiskt skärpa till mig på allvar - och jag mjukstartar min comeback med ytterligare en YouTube-länk.

Med tanke på att den här Matthew McConaughey-imitationen signerad Matt Damon har nästan fem miljoner visningar, så är jag som så ofta sent ute. Men jag såg den först för några dagar sedan, och kanske har även någon av er lyckats missa Damons geniala tolkning.

Kolla.

Festivaluppdatering

20 dagar kvar till Stockholms filmfestival. Häromdagen gick jag igenom programmet och skrev upp allt jag ville se, vilket slutade med en lista på - 44 filmer. Om samtliga gick på olika tider så kanske det vore teoretiskt möjligt att hinna klara av så många, men eftersom jag inte tänker tillbringa slutet av året på mentalsjukhus så måste nog listan kortas ner liiiiiitegrann.

Har i alla fall köpt in mig på fyra visningar hittills. Utöver "The wrestler" som jag redan berättat om: Egyptiska "The aquarium", Benicio del Toro som Che Guevara i eposet "The argentine", samt "Surveillance". Den sista är en thriller av Jennifer Lynch som gjorde en av tidernas mest slaktade filmer, "Boxing Helena", 1993. Men "Surveillance" verkar faktiskt riktigt bra.

Någon annan som ska festivala loss och har några tips?

En fantastisk Heat-parodi

Har haft några rätt dåliga dagar och inte riktigt orka skriva något här, men får försöka ta mig samman nu.

Så kallade filmspoofs , alltså parodier, är ibland lite halvkul och ibland inte särskilt lyckade alls. Men den här enmansshowen om klassikern "Heat" är fan något av det bästa jag sett. Min vän Thomas skickade den till mig på YouTube i går och jag vet inte hur många gånger jag suttit och garvat nu. Pacino och de Niro-imitationerna är geniala. I och för sig tror jag man måste minnas både scener och repliker från "Heat" väldigt bra för att få ut maximal njutning, men det finns säkert fler än mig där ute som gör det.

Kolla nu länken. Och ge sen killen ett eget tv-program.

Festivaldags

Yes.

Köpte just det nödvändiga medlemskort som i sin tur berättigar mig till att köpa biljetter till filmerna på Stockholms filmfestival. Hänger ni med? Därefter såg jag till att boka två stolar till invigningsfilmen "The wrestler", Mickey Rourkes stora comeback som jag tidigare bloggat om. Har väldigt höga förväntningar på den.

Är väldigt entusiastisk eftersom jag smått befarat att invigningsfilmen skulle vara körd redan. Dessutom är det förmingel med snacks, vin och hela den biten, plus att jag varit en pinsamt usel festivalbesökare genom åren.

Givetvis ska jag införskaffa biljetter till fler filmer, men det får vänta tills lönen intar kontot om sisådär tre timmar.

Nu kanske Rickard Sjöberg ringer snart

Oj o aj o ujujuj vad nervös jag är nu. En kompis till mig är under dagen med i programmet (det är alltså inte direktsänt) Postkodmiljonären och har skrivit upp mig som en sådan där livline-vän att ringa om det krisar. Nu hörde de just av sig från programredaktionen och meddelade att han hamnat i den så kallade heta stolen så jag bör ha mobilen inom hör- och nåbart avstånd de närmaste timmarna och helst ska jag inte dricka sprit eller knarka eller andas in stora mängder helium under samma tidsperiod.

Okej, de sista tre grejorna sa de inte, det räknade jag ut helt själv.

Filmmässigt kommer man exempelvis att tänka på Redfords "Quiz show", men eftersom jag är en mörksinnad jävel så kopplar hjärnan ännu hellre till "Requiem for a dream", där ju huvudpersonens (Jared Letos bästa roll?) mamma Sara (Ellen Burstyn, en helt otrolig rollprestation) dygnet runt går och väntar på ett brev som bekräftar att hon ska få vara med i ett frågeprogram i teeeveeeeeeeee. Under tiden bantar hon som besatt för att vara snygg i rutan, men eftersom hennes tolkning av bantning till slut är att inte äta någonting - i kombination med att inte tänka på annat än den där förbannade gameshowen - så blir hon istället spritt språngande galen.

Nu har jag inte sett min postkodmiljonärske vän på ett tag, så jag vet inte hur anorektisk han ser ut. Men vi talades vid i går och särskilt tokig lät han inte.

Hoppas i alla fall det går bättre än i Felix Herngrens mardrömsfantasier i tv-serien "Smash". Han ska också vara med i någon etertävling och nojar konstant över att han ska få en tvångstanke och haspla ur sig ordet "snopp" gång på gång.

Otroligt roligt.

Lite blandat: Ett ocensurerat pekoral, en skotsk gubbe snackar och mannen utan minne kommer tillbaka

Har snappat upp en del välsmakande filmnyheter under senaste veckan. Så här är en liten blandad gottepåse för er som eventuellt missat att:

Det är visst helt klart nu att det blir en fjärde Bourne-film. Jag trodde visserligen att det redan var det, och med tanke på den förras fenomenalitet så vore ju allt annat än skräll, men nu har de visst huggit IV i sten, låst in kontrakten varpå de gömt nycklarna. Och annat sådant. Jag ser fram emot en ny smart substansfull actionfest - trean var ju bäst hitills, tätt följd av ettan och därefter tvåan. Fast alla är bra.

------------------------------------------------ (tänkte börja med de här mellanstrecken nu som är så poppis på andra bloggar)

I avdelningen tänkvärda lustifikationer kan nämnas att Sean Connery har givit en intervju, det gör han ju nästan aldrig. I den avslöjar gubbskotten visst, enligt Daily Express, att han bara var Ian Flemings SJUNDE-val att spela James Bond när första äventyret skulle filmas. Cary Grant och David Niven var exempelvis före på listan, men det blev Sean och sådana här grejor finner jag intressanta att fundera över. Divine intervention, som man säger på engelska, för större succé hade det väl knappast kunnat bli oavsett vem som tagit hans plats?

------------------------------------------------

Nåväl. Sen är det ju så då att "Sökarna" har rereleasats fast i en helt ocensurerad version. Och givetvis måste den ses. Daniel Fridells absurda obsklassdoftande lågstadiescarface är ju förstås ett riktigt pekoral, men icke desto mindre den kanske roligaste svenska filmen de senaste 20 åren. Och vem vet - det kanske var några urusla men galet roliga repliker som censurerades bort, snarare än våld och könsord? Jag vägrar leva i ovisshet.

------------------------------------------------

Någon som hört talas om Mats Stenberg? Själv hade jag aldrig ens hört namnet, förrän jag läste det på filmdelta.se nyss. Han är visst en svensk regissör som - hör och häpna - regisserat, norska filmen "Fritt vilt 2" och med denna är han nu etta på biotoppen i vårt västra grannland. Enligt preliminära siffor ska den tydligen ha dragit in mer pengar än vad någon annan film någonsin lyckats med under en premiähelg. Det behöver förvisso inte säga ett skit om filmen som sådan, men man måste ju kolla upp den.

Vem tycker ni förresten ska bort från bilden?

Lycka till att sova efter detta

Jag skulle inte beskriva mig själv som särskilt lättskrämd. I och för sig inte svårskrämd heller, men ändå: Såg spanska skakig kamera-skräckisen "Rec" nyss, och den skrämde fan skiten ur mig. "Blair witch project" möter "28 days later" ungefär, och så lägg samman det läskigaste från båda. Plus en rejäl dos ultraklaustrofobi. Som funkar.

Usch. Fast på ett bra sätt.

Nu är klockan 23.20 och jag ska upp och jobba om typ åtta timmar. Tveksamt om det blir någon sömn överhuvudtaget. Lyckat.

Paketfest

Kommer hem på fredagskvällen och möts av fyra små oöppnade postpaket på golvet, alla innehållandes dvd-filmer. Bara en varm kvinnlig famn kunde varit bättre.

Omständigheterna kring leveransen år i och för sig inte upp till beskrivningen optimala, eftersom jag jobbar hela helgen och istället för att avnjuta film måste jag nu lägga mig och sova. Men nåja, de får väl vänta.

Var förresten på bio och såg "Wall-e" tidigare i afton. Bra. Rätt rolig, väldigt smart och lite gripande. Inte lika stark som "Hitta Nemo" (mitt ideal i den här genren), men klart sevärd. Efter att ha övervägt saken på vägen hem, landar jag på 3,5 miyagis av fem möjliga.

Ett intressant moraldilemma

Dagens roligaste nyhet och tillika mest kluvna moralfrågan, är den om att polisen hittade 110 000 dvd-ex av Bond-rullen "Tid för hämnd" bakom några höbalar i Skåne. Filmerna blev stulna i Malmö förra året, och skulle egentligen vara med i Expressens 007-kampanj - som ju så klart kom till för att man vill sälja fler tidningar.

Moralproblemet: Efter polisens fynd kommer ju gärningsmännen nu att straffas för sin spektakulära stöldkupp. Och visst, stjäla ska man inte, det är fult. Men är det ändå inte någonstans behjärtansvärt att befria världen från så många kopior av denna kanske sämsta av agentfilmerna? Det var förmodligen ingen slump att Timothy Dalton bara fick göra två tolkningar av Bond, även om den första (The living daylights) var helt okej. "Tid för hämnd" är faktiskt outhärdlig.

Så, mina vänner, vem borde få avgöra frågan? Tingsrätten eller kulturpolisen?

Freakshow på t-banan

Ibland känner jag "screw the environment, nu skaffar jag bil". Det kanske kan vara värt en förkortad livstid för jorden att slippa alla dårar på tunnelbanan.

På väg in till stan i dag: Till vänster på andra sidan gången grälar en kille med sin flickvän i mobilen: Högt, ljudligt och detaljerat. Samtidigt mitt emot honom ammar en kvinna för fulla muggar med ett stort leende på läpparna - "han ääääär ju sååå hungrig hela tiden, det är väl härligt när småttingarna har aptit". Kanske är jag okänslig, men g å r det verkligen inte att vänta fem minuter tills man kommer av tåget och kan hitta en mer undanskymd plats, istället för att mata ungen mitt uppe i ansiktet på alla? Och så till höger då, jo givetvis, där hade vi den obligatoriska sms-fjortisen. Febrilt och konstant skrivandes, självfallet med en högljudd leveransrapport påslagen för oss alla att njuta av.

Vid minsta trötthet blir jag galen på sådant.

Kom att tänka på tågscenen i "Trading places", där skurken Clarence Beeks får ovälkommet sällskap i kupén av "Inga fråååm Sviiiiideeeeeeen" i lederhosen (Jamie Lee Curtis), en alldeles för pratsam folkdräktsafrikan (Eddie Murphy), en lika oblygt påflugen rastafarisnubbe (Dan Aykroyd med skokräm i ansiktet), samt en dåraktig präst.

I dag förstår jag definitivt varför Beeks valde att dra vapen...

Facit

Okej. Tänkte lite snabbt lista de filmer som jag sett – och inte glömt bort - de senaste veckorna. Har delat in dem i fyra olika kategorier som talar rätt mycket för sig själva:

Måste ses
Expired (bilden)
Patrik 1,5
Scarecrow

Bör ses
In my father´s den
The painted veil
Rebound - The Legend of Earl 'The Goat' Manigault

Kan ses med olika slags behållning
Equus
Vantage point
The day of the jackal
Birdy

Skyll inte den bortslösade tiden på mig om ni ser
Righteous kill

Jag och min vän Gustav såg under helgen även “I spit on your grave”, och den vet jag faktiskt inte i vilken kategori jag ska eller vill placera. Den var...obehaglig. Men indragande. Jag vet fan helt enkelt inte vad jag tycker. Den går i princip ut på att en ungt tjej utsätts för en extremt brutal och utdragen gruppvåldtäkt av ett gäng hillbillies i skogen (en av de jobbigare scener jag sett) – och sen ska hon hämnas. Läste i efterhand att huvudrollsinnehaverskan Camille Keaton senare gifte sig med regissören, det känns ju också rätt psykologiskt intressant.

En stor dag - nu jävlar

Var och spenderade x antal tusen på Hifi-klubben förra veckan.
I förmiddags fick jag grejorna hemlevererade: Förstärkare, högtalare och dvd. Har hunnit installera alltsammans också i dag eftersom jag jobbar kväll – och i natt när jag kommer hem ska anläggningen göra filmdebut.

Frågan är bara vilken film som ska den otvivelaktiga äran att stå för premiären. Det kan ju inte vara vad för medelmåttig produktion som helst.

Förslag?

Landslaget - rena sci fi-skräcken

Skadesituationen i fotbollslandslaget inför VM-kvalmatchen mot Portugal påminner om en hel rad filmer där de inledande huvudpersonerna försvinner en efter en. I och för sig sällan på grund av bristningar i låret, korsbandsskador och förslitningar i knän, men ändå.

Min favorit på temat är hur som helst John Carpenters "The Thing", där en otäck alienorganism tar över kroppar, dödar värden, blir en exakt kopia av varelsen i fråga för att sedan i slutändan föröska ta över hela jorden typ. Och ja, jag vet att jag nämnt denna film tidigare, men den hamnar verkligen högt upp på min rankinglista.

Alaska-skräckdramat slutar med att två personer återstår och de litar inte på varandra, och där slutar väl definitivt liknelserna med landslaget. Det skulle kunna ha varit Zlatan och Ljungberg, men eftersom Ljungberg slutat i blågult så funkar inte det. Om man dock utökar persongalleriet till även människorna som bevakar kärngruppen så kan man ju även tänka sig Zlatan och valfri journalist på Aftonbladet. Helst Robert Laul (en grym fotbollsreporter för övrigt, vad min gud Zlatan än säger) eftersom vårt stora anfallshopp hatar honom. Lars Lagerbäck och Fotbollskanalens Olof Lundh funkar också - deras relation framstår som ungefär lika frostig som klimatet i The Things omgivningar.

Nåja. Nu släpper jag det. Heja Sverige och heja Kurt Russell.

Bonusbild och manus

Som ett led i mina ansträngningar att sälja in the stepfather (han bör kallas så numera, för skräckeffektens skull) som Hollywood-psykopat, bjussar jag på den här bonusbilden som jag tog i fredags.

Vi skulle ha en trevlig mysmiddag, jag var just på väg att doppa skeden i musselsoppan, men utan förvarning hade ögonsjukdomen rusat upp i hans hjärna, något slog om och han blev bindgalen, slet fram en stor köttkniv och kvällen övergick i småstadstragedi och blodbad. Blåljus, folksamlingar, åtta sidor i kvällstidningarna, en luttrat sömning mordutredare som aldrig sett något liknande, chockade läkare letar svar och grannar som hulkar fram: "han som var så snäll och trevlig". Han lyckades fly brottsplatsen och försvann spårlöst, kanske bytte han identitet och började om någon annanstans och kanske hade han fått smak på det här med brutaldåd och skulle han i så fall göra om det igen? Förmodligen. Mot sin nya intet ont anande familj.

Shit, vilket manus, jag är något på spåren här.

En kärleksaffär med X2000

Finns det något bättre än att åka tåg?

Ett uselt försök till en retorisk fråga förstås, eftersom det så klart finns ett flertal saker som slår att sitta på X2000. Kärlek, en ljuvlig film, en superb måltid med gott vin. Till exempel. Men en flertimmars tågresa är nog ändå på topp tio.

Älskar det. Att ta min traditionsenliga vända i en välsorterad tidningskiosk, komma ut med avkopplande kvällstidningar och ett par sköna magasin. Kolla bara på bilden. Nya numret av Empire med en Quantum of Solace –special och med all säkerhet en massa annat godis, en Q som bjuder på 50 jäkla sidor om Oasis påstådda återkomst till toppen (efter allt man läst har jag faktiskt rätt höga förväntningar på plattan). Och så en Offside på det. Sen: Upp på tåget, ner i sätet, iväg till bistron, köpa en kaffe, tillbaka i sätet, sätta mig tillrätta, börja bläddra. Spinner som en katt. Ultimat kvalitetstid med mig själv.

Vissa tar bara tåget när det är märkbart billigare än att flyga. Jag tänker tvärtom. Ett par hundra extra lägger jag glatt för att få mysa loss och med plats för långbenen.

Lyckades inte klämma in min dator på fotot. Det är synd. För nu blir det blogg- och blädderpaus, och en film som mellantidsunderhållning.

Min bonuspappa - en grym Terminator

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna slå det här inlägget, men what the hell. Förr eller senare måste man ju nå höjdpunkten i sin bloggkarriär – i mitt fall råkar det bara ske ovanligt tidigt.

Min kära bonuspappa Stig har dragit på sig en udda och tillfällig ögonåkomma som inte är allvarlig men ser fruktansvärt smärtsam ut. Stackarn har råkat klia sig alltför våldsamt i och kring ögat en natt, och detta i kombination med att han äter blodförtunnande medicin gör att det har uppstått en högst dramatisk effekt i vänster synverktyg.

Enligt läkare ska det bli bra igen inom någon vecka, annars hade självfallet inte en godhjärtad själ som jag skojat till det med snälla Stig på det här viset. Håll dock med om att den här bilden (ni får själva gissa vem som är han) slår allt vad ni sett i skurkväg på film.

Och detta är ju också det positiva för sjuklingen själv. Med lite tur kan han bli stormrik på kuppen. Jag ämnar att inom kort kontakta castingagenter för såväl kommande Terminator-filmer med Christian Bale i huvudrollen, samt motsvarande person i Bond-serien. Jag kan inte SE (ordvits, HAHAHA) annat än att de erbjuder honom en biroll som känslostympad seriemördare på stående fot.

Så Stig, om du läser detta, krya inte på dig förrän kontrakten är påskrivna!

Vem blir nästa föredetting att hyllas?

Satt och smuttade på en kopp kaffe, kliade mig långsamt och svårt eftertänksamt i skägget, utstötte några diskreta gubbiga jag tänker-ljud – och funderade på det här med föredettingar som kommer tillbaka. Hollywood älskar ju comeback-stories. Någon ex-stjärna som gått vilse och hamnat på b-filmernas bakgård, får plötsligt chansen i en roll i något nytt hypat projekt, blir överdrivet hyllad och minst nominerad till en Oscar eller motsvarande.

Minns John Travolta i ”Pulp fiction”, som dessförinnan gjort t r e d j e delen av irriterande barnkomedin ”Look who´s talking”. Eller när Burt Reynolds kom uppsimmandes ur reabackarnas avstjälpningsträsk, och gjorde distanslös sleezeproducent i ”Boogie nights”. Och vem hade gissat att Elisabeth Shue (eller Karate Kid-Ali, som hon heter i min värld) mästerligt skulle tolka Las Vegas-hora sju år efter hennes dittills största succeroll; Tom Cruise-tramset ”Cocktail”. Ett annat exempel är att Patrick Dempsey blev hetast i stan, i flera bemärkelser, via ”Greys anatomy”, även om det nu råkade vara tv. Osv osv osv.

Nu snackas det om en huvudrollsnominering för kungen av vrak, Mickey Rourke, som tydligen ska vara helt mästerlig i ”The wrestler”.

Men vem blir då näst på tur att återuppstå från de karriärsdöda? Väntar månne unisona jubelkörer för Eric Stoltz efter att ha gjort en briljant baseballcatcher gone manodepressiv heroinist? Eller ska Chevy Chase slå stort som psykoterapeut det slagit över för och nu tror att han är en grävling? Det kan också bli Mary Elisabeth Mastrantonio och Molly Ringwald som två förtappade själar som träffas på ett härbärge och beger sig på en tokig roadtrip i Albanien. Eller varför inte att Matthew Modine driver ett hem för Campari-alkade barn tillsammans med Anjelica Huston.

Andra möjliga namn som poppar upp är Rutger Hauer, Tom Berenger, Lea Thompson, Gary Busey (behöver ju inte ens SPELA dåre, perfekt), Mary Stuart Masterson eller – till oddset på tre biljarder gånger pengarna – Mark Hamill.

Fast jag håller förstås tummarna för Ralph Macchio.

Svenne banan

Jag har just ätit stekt rostbiff, pås-pommes frites (ja, sådana med räfflor, Hemköps egna) och persiljesmör som jag köpte färdigt på plasttub. Under tiden slökollade jag på "Fatal attraction" - en så kallat sexig thriller, om ni mot förmodan inte skulle känna till den.

Så ser min onsdagskväll ut. Synd att inte Bingolotto börjar snart. Får nöja mig med fotboll. Och ganska billig glass som ligger i frysen.

Zzzzzzzzzzaaaaaaaaawwwww

Vet inte om jag helt missat detta tidigare, eller eventuellt bara lyckats förtränga det, men läste nyss att en ny "Saw"-film är färdigställd och får premiär sent i oktober. Den femte i ordningen.

Jippi. Kan någon förklara för mig vari värdet ligger med dessa skitproduktioner? Jävla lowlife-filmer, blir förbannad bara jag tänker på dem. Har sett ett par stycken och fattar ingenting. Det är inte suggestivt och otäckt, det är bara otäckt dåligt. Och inte dåligt så att det blir roligt, utan bara uselt likställt med irriterande. Man suckar och stönar uttråkat och så kommer den där patetiske pusselgubben och ska väsa fram sina mystiskt läskiga gåtor och jag vill bara kliva rakt genom skärmen och täppa igen hans hesa hals med alla pussel och pyssel och gåtor man kan rota fram, så att han klappar igen käften för gott. I want to play a game och den går ut på att någon spikar igen den förbannade studion som gör Saw-serien och kastar bort nyckeln. Jag bjuder hjälten på middag.

Åh. Det där var skönt.

Please help me

Nu kan jag faktiskt inte förneka mitt behov längre, det går inte att se film i hemmet varje dag genom två högtalare som till hälften skorrar. Jag är för pretentiös för det. Och eftersom högtalarna, som i grunden i och för sig är väldigt bra, har åldrats för länge för att det ska vara värt att köra något plåsterprojekt, så ser jag ingen annan utväg än att slå på stort. Och köpa nytt. Ett hemmabiosystem, typ.

Här uppstår då det stora problemet. Jag kan inget om teknik på det planet. Egentligen är jag inte särskilt intresserad heller. Jag vill ha grymma, snygga grejor som låter bra, men fan vet vad jag ska titta efter. Någon annan som vet?

HJÄLP. Nu önskas hela uppsatser i kommentarsfönstret...

Vila i frid

Legendariske mästerskådisen Paul Newman har avlidit i cancer, 83 år gammal. Tråkigt. Mycket tråkigt. I och för sig var det inte direkt ett chockbesked, eftersom han enligt utsago varit väldigt sjuk väldigt länge, men ändå.

I två tidigare inlägg har jag redan tagit upp Newmans sjukdom respektive hans skådismässiga förträfflighet, så jag behöver ju inte lägga ut texten för mycket här. Nöjer mig med att konstatera att han var en av de största, och att det säkerligen iscensätts ett supersvulstigt farväl vid Oscars-galan i vår.

Jaja. Nu ska jag se "The verdict" och gråta en skvätt.

Det kunde man ju gissat...

Ja, att de Niro och Pacino -thrillern "Righteous kill" skulle få halvusla recensioner, alltså. Tvåor över hela linjen. För det är ju som jag antydde i ett tidigare inlägg, den har direkt till dvd-hyllan-thriller written all over, och om det inte vore för huvudrollsinnehavarna så hade den förmodligen hamnat just där också. Regissören Jon Avnet har dessutom inte gjort mycket av värde tidigare, i alla fall inte sedan bortglömda "Fried, green tomatoes" 1991. Och han är 59 år gammal, genombrottet borde ju ha kommit vid det här laget.

Fast givetvis kommer jag att se "Righteous kill" ändå. Man vet ju aldrig.

Recension efter en onsdagsbio

Min kära vän Sara och jag var just på en tidig onsdagsbio och såg "Patrik 1,5". Jag tyckte den var... helt underbar. Vet att flera av mina regelbundna besökare liksom jag själv har en på förhand skeptisk inställning när man ska till att se en svensk film, en skepsis som förstås bygger på erfarenheter av besvikelser och ibland rena pekoral. Men omdömet jag nyss lämnade var helt utan överdrift eller ironi. Jag ÄLSKADE de 100 minuterna i biostolen.

Svårt att sätta fingret exakt på vad som var så bra. Men till att börja med var Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård smått magnifika som det adoptivlystna paret. Med små medel (i alla fall Gustaf, Torkel hade några mer buskisartade utfall som faktiskt funkade riktigt bra), och framförallt helt utan yviga gester á la gaystereotyp, fick de mig verkligen alldeles kärleksvarm inombords. Och Thomas Ljungman, som spelar Patrik, imponerade även han. Kanske till och med ännu mer med tanke på hans ringa ålder. Ja, det mesta funkade helt enkelt. Det var roligt, det var gripande, det var smart utfört.

Och ja, här kommer det: Jag grät på slutet. Då hade det dessutom klumpat sig i halsen ett par gånger redan.

Man ska förstås passa sig med superlativerna här. Det är ju lättsam dramakomedi det handlar om, så något mästerverk är det inte. Men den var väldigt fin. Och fick mig att må väldigt bra.

Ett mord och en gryta

Redan före denna bloggs födelse föreslog en vän att om jag skulle dra igång en nätpublikation, så borde den handla om långkok och film. Antagligen på grund av att jag just då var smått insnöad (ett personlighetsdrag, jag blir rätt lätt tjatig) på att prata om en mycket lyckad kalops jag just tillagat. Det fick exempelvis följden att jag gick och köpte en kokbok som innehåller endast recept på svåra och tidsutdragna grytor. Hur som helst så tyckte jag att denna bloggämneskombination var lite för konstig och långsökt, men nu börjar ju mina ämnen dra mer och mer åt det hållet ändå så hon kanske inte var alls fel ute...

I´m having an old friend for dinner tonight, som Hannibal Lecter skulle ha uttryck saken. Jag har dock inte planerat att käka upp honom, utan istället bjuda på trerätters. Stod under eftermiddagen och kokade ihop vad som känns som en eminent grönpeppargryta; grytbitar på ett kilo fransyska, lök, hackad kabanoss, madeiravin, buljong, soja, creme fraiche, lite annat smågott samt ett gäng syltlökar som ska vändas i just före servering. Medan denna stod och puttrade i två timmar passade jag på att se klart 1959 års morddramaklassiker "Anatomy of a murder", en underbar rättegångsfest med James Stewart.

Mellan varven hann jag även med att fixa till en krämig sparrissoppa samt mjölkchokladmousse till för- respektive efterrrätt. Nu ska jag fixa med de pressade potatisarna som ska vara till grytan.

Smaklig måltid. Tack. Efter de tre avverkade rätterna kan det nog bli tal om film igen.

I den frågan återkommer jag.

Att fastna i ett fack

"Nuts" är ett drama från 1987, som jag plockade upp på någon rea för ett tag sedan. Barbra Streisand spelar en lyxcallgirl som dödar en kund i självförsvar, alla runtomkring henne gör allt för att få henne insane-förklarad medan hon själv kämpar med näbbar och klor för att ses som frisk och få en hederlig, rättvis rättegång. Blablabla. Handlingen spelar inte så stor roll egentligen.

Vad jag skulle komma till var att en bit in i filmen så spelas skeendet som slutade med torskdöd, upp i form av tillbakablickar - och det visar sig att den våldsamme fula fisken spelas av... Leslie Nielsen. Med andra ord; Frank Drebin från Nakna Pistolen-filmerna. Snacka om att det inte gick att ta de tänkta otäcka scenerna på allvar. När herr klantpolis står i ett par tajta tangakalsonger och föreslår ett sexigt bad när han redan är ombedd att gå hem, ja då skrattar man ju istället för att bli skraj. Sen, när han blir fientlig på riktigt, då väntar jag bara på att han ska halka på ett bananskal. Eller kalla på förstärkning från Ed och Nordberg. Detta var alltså året innan första Naked gun, som ju kom 1988.

Annars var det inget större fel på filmen. Som tur begravdes Leslie Nielsens karaktär rätt tidigt, och sen kunde jag återgå till att finna det hela spännande.

Extra!! Extra!! Premiär: Mamma recenserar

Som ni har väntat. Och nu är det äntligen dags för, *dubbla fanfarer*, Mamma recenserar.

Till min stora glädje så såg kära mamsen nästan omedelbart ”The notebook”, efter att jag skickat ner den. Det här var vad hon hade att säga.

”Jag listade ju ganska snabbt ut vad det gick ut på och vilka det äldre paret var (man kastas mellan olika tidsepoker utan att få namnet på de två äldre i den ”senare” handlingen), trodde jag, men sen blev jag i och för sig osäker ett tag på vilka som verkligen skulle få varandra. Men allt det där spelade egentligen ingen roll. Den var väldigt romantisk. Man ska väl vara i en viss sinnesstämning för att se en sådan film, eller i alla fall måste jag vara det, och det var jag just då.

Jag tycker väldigt mycket om hon som spelar den äldre damen (Gena Rowlands), och även James Garner. De yngre skådisarna var obekanta för mig , men jag gillade han som spelade den manliga ungahuvudrollen (Ryan Gosling (bra sagt där, mamma!)). Jag fällde inga tårar vad jag minns men det var nog nära – särskilt i slutet. En bra film, du får gärna skicka en ny inom kort”

Mammas betyg: 3,5 Miyagis av fem möjliga (lite väl snålt tycker bloggredaktionen som själv delade ut fyra stabila Miyagis – ni vet sådana där där han ser exakt så belåten ut som i slutbilderna av första Karate Kid när Danielsan vunnit turneringen).

Ny frukost, ny film

Ledig igen, långfrukost igen. Även denna gång mitt hembakade bröd med ost, kaffe men också en rejäl dos av Arlas fenomenala yoghurt med jordgubb/vanilj/lakrits-smak. Underbar. Testa.

Till detta ser jag andra halvan av "Animal factory", en Steve Buscemi-regisserad fängelsefilm. Den är okej, men inte på något sätt fantastisk.

Vad hände förresten med Edward Furlong (spelar huvudrollen här)? Efter "American History X" - en av tidernas starkaste - så verkar killen bara ha gjort tredje klassens skräp som jag inte ens skulle drömma om att infektera min dvd-spelare med. Han har ju bevisligen potential.

Insomnia

Oftast sover jag bra eller minst okej, men inte alltid. I perioder är det uselt, ryckigt, ångestladdat.

I natt var en sådan natt. Första två timmarna var ett svettigt halvslumrande i gränslandet mellan dröm och verklighet, låg och grubblade eller drömde om jobbet, livet, tiden och massa annat som är lite väl privat för att skriva om på en inte särskilt anonym blogg. Ni har säkert sådana där dagar och nätter också, när hjärnan är som överhettad och går på högvarv, så att du inte ens kan sluta tänka när du sover. Om jag nu sov. Jag vet inte ens. Vid sådana tillfällen är det sorg att man sover ensam i sin massiva säng. Ingen att prata med, ingen att klaga för, ingen att krypa intill i hopp om att bli lugnare. Vem ringer en kompis klockan 03 för att säga att man inte kan sova, liksom? I alla fall inte när man är över 30 och de flesta är superstadgade (läs: man väcker flera personer).

Jag kunde ju ha ringt mamma förstås, men hon hade bara blivit orolig. Och mamma, om du läser detta och börjar just oroa dig, gör inte det. Det har inte hänt något, jag hade bara en dålig natt.

Just det. Det finns ju två thrillers som heter Insomnia också; en norsk och så en amerikansk remake. Har sett båda, men ingen av dem kröp riktigt innanför skinnet på mig.

Jag har hela listan

Eftersom jag är alldeles för trött för att vara kreativ, fyndig eller ens bitter så kommer här istället en komplett lista på de filmer som just i detta nu finns fysiskt i mitt hem, och väntar på att premiärses.

Och eftersom jag inte har en aning om var jag ska börja, välkomnas all vägledning och hjälp:




Anatomy of a murder (bilden)
Animal factory
Rebound: The legend of Earl “the goat” Manigault
The walker
The painted veil
Pi
Science of sleep
The day of the jackal
Taxi to the dark side
Pans labyrinth
Vid himlens utkant
Funny games
Rec
Equus
The pawnbroker
Snow falling on cedars
The hill
Scarecrow
Birdy
A soap
Varg
The host
Köpmannen i Venedig
Bänken
Repulsion
The hills have eyes
Manderlay
The passenger
Hollywoodland
Millers crossing
Evil dead
The fury
Tsotsi
Le cite des enfants perdus
Body heat
Rabbit proof fence
Extreme prejudice
The slaughter rule
Flawless
Eagle vs shark

Ett kvävt asgarv

Var och skulle återlämna dvd-discen som inte fungerade, i förmiddags. Stod i multimediabutiken och letade efter något att köpa i stället då en man i 45-årsåldern rusar in, stannar två meter framför kassan och halvskriker:

- HAR NI ROLLING STONES???

Detta finner jag hysteriskt roligt. Jag var tvungen att vända mig åt ett annat håll och kväva mitt bubblande garv. Till tokens ”försvar” ska sägas att han verkade lite halvpackad, men humor var det. Ungefär som att jag skulle fråga:

- Har ni Samuel L. Jackson (eller någon annan som horat runt i en halv miljon filmer, karln verkar ju ställa upp i vad för skit som helst – och nej, det betyder inte att han är en kass skådis, bara att han är pengakåt och har den selektiva förmågan av en lobotomerad lemur)?

Personen bakom kassan kunde hur som helst hålla sig för skratt. Hon verkade mest ställt förvirrad och började frenetiskt bläddra i utbudskatalogen.

Nybakat till fransk kvalitetsfilm

Fick ett av mina ganska vanligt förekommande huslighetsryck, vilket i detta fallet innebar att baka frukostbröd på lördagsmorgonen. Receptet, som jag i allra högsta grad kan rekommendera, var en nyttig historia innehållandes bland annat dinkelmjöl, havregryn, linfrön, russin, tranbär, honung och lite annat.

Så vad har då detta med någonting att göra? Jo, när det var färdiggräddat så blev det ostmackor och kaffe medan jag såg klart franska thrillern "Berätta inte för någon", som jag inte orkat ta mig igenom på natten. Inte för att den var tråkig, för den var riktigt bra.

Till middag gjorde jag sedan hel kyckling - som marinerats i diverse godsaker - med ugnsbakade (igen) rödbetor, morrötter, sötpotatis och lök, samt en kall currysås. Men medan jag åt det så kollade jag ett avsnitt av favoritserien "House", så det räknas egentligen inte i den här bloggen.

HELVETE

Kom just hem från ett kvällspass och hade bespetsat mig på att se en av filmerna som jag köpte häromdagen. Och så funkar inte disc-jäveln.

FAN, SATANS, HELVETES JÄVLA PISSKIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIT!!!!!

Så. Nu känns det lite bättre.

Idol skymfade Bourne på Mobys födelsedag

"Idol" stod på i bakgrunden i kväll på jobbet. Ja, det stod på i BAKGRUNDEN, jag tittade inte aktivt, icke, icke, ICKEEEEEE. Plötsligt dyker Bourne-temat upp som så kallat medryckande musik när någon glad liten tjej fått beskedet att hon gick vidare till nästa omgång eller vad det heter.

Ja, ni vet temat, "Extreme ways" med och av Moby, som brukar rulla till filmseriens eftertexter. Ett högst olämpligt musikval till programmet anser jag. Lägga ett löjets skimmer över Matt Damons karaktär på det viset. Jag menar, var är parallellen? Tror att vi med tämligen hög säkerhet kan säga att ingen på kvällens Idol-audition har en bakgrund som ultimat beställningsmördare (fast sug på den kvällstidningrubben om det vore sant). Minnesförlust kan ju teoretiskt sett någon av dem lida av, eller i alla fall hoppas på efter vad jag kunde se av deras sånginsatser i aftonens avsnitt. Men det är inte sannolikt. Då återstår möjligheten att någon faktiskt spelat mot Matt Damon, eller i alla fall regisserats av Paul Greengrass, i en film. Det hade dock förmodligen framkommit tidigare.

Min slutsats är således att man helt enkelt tyckte det var en häftig låt. Och det är det ju. Men kunde de inte lämnat den i fred. Sen råkade jag av en slump notera att det dessutom var Mobys födelsedag. Hoppas han inte firade med att kolla på fyran.

Projektet med min mamma

Det började som en tänkt spontan engångsföreteelse, men nu har det blivit lite av ett projekt. Vi kan kalla det för ”pracka på kära mamma massa filmer”-projektet.

För inte så hemskt längesedan skaffade min kära mor och låtsaspappa äntligen en dvd-spelare, och nu känns det plötsligt väldigt kul att infallsinhandla någon film då och då och skicka ner till mamma. Hon gillar ju film, det är bara att hon är lite dålig på att söka upp dem aktivt. Däremot är låtsasfar helt ointresserad, om ni nu undrar varför jag berövar honom på presentglädjen.

Efter att ha sett tidigare nämnda ”The Notebook” i fredags, så var min första tanke – eller en av dem – att den här skulle mamsen ha älskat. Romantiskt, vackert, storslaget. Så jag gick och köpte ett exemplar och skickade ner till Skåne under gårdagen, väntar nu med spänning på ett tack som bekräftelse på att paketet kommit fram. Jag har en lös idé om att om jag sänder ner någon film då och då, och hon förhoppningsvis ser dem, så kan hon ju få gästrecensera i intervjuform här på bloggen. Lite så där ur ett amatörskt jag ser en film någon gång då och då-perspektiv. Att mamma själv skulle skriva ihop en recension är nog väl mycket att hoppas på, så det får nog bli till att pressa fram svaren med frågor.

Nåväl. Självklart ”råkade” jag inhandla några filmer till mig själv också av bara farten. De hade en sådan där rea där de sålde av tidigare uthyrnings-dvd; fyra stycken för 199.
Det blev:

Hyllade franska thrillern ”Berätta inte för någon”.
”Flawless”, ett drama med de Niro och Philip Seymour Hoffman.
”The slaughter rule”, om high school-fotboll och komplexa känslor med Ryan Gosling (har bestämt mig för att sluka allt med honom nu).
Och ”Eagle vs shark”, en udda komedi jag hört mycket bra om.

Och ja, det är mamma på bilden.

The Terminator goes brittisk depprock

Det är inte ofta favoritartister sammanfaller med favorifilmer, men nu har det hänt. Förvisso på ett minst sagt svårbedömt sätt, men ändå.

Mitt beloved The Editors ska börja spela in en ny platta, och säger sig vara inspirerade av ... Terminator-temat?? Det är i alla fall vad gitarristen Christopher Urbanowicz säger till musikmagasinet NME. Han pratar om riffs som han skrivit för synthar, loopar, samplingar och blablabla, men ändå. Det Editors gjort tidigare påminner i mina öron extremt lite om "en mekanisk man och hans hjärtslag" (som kompositören Brad Fiedel själv beskrivit sitt mästerliga Terminator-stycke).

Men skitsamma. Terminator är grym - och ettan är bättre än tvåan, vad ni än säger. Editors är grymma. Och albumet blir säkerligen grymt oavsett nämnda brist på logik. Här är förresten en favoritlåt.

Finfin intervju med antihjälte

Man blir glad när man läser sådant här: Aftonbladets Jens Peterson har fått en intervju med Mickey Rourke under filmfestivalen i Venedig, och gör bästa möjliga av uppgiften. Det är ett fängslande uppslag i tidningen, med en häpnadsväckande ödmjuk och avväpande Rourke som berättar om en blomstrande karriär som han kastade bort. Jag blev rörd.

Men framförallt, och anledningen till intervjun, är hans kvalitetsmässiga comeback i "The wrestler", en verklighetsbaserad historia där Rourke spelar just wrestlern. Och vilken underbar film det verkar vara. Den vann visst finaste priset på festivalen och Peterson jämför den själv med bland annat självaste "Tjuren från Bronx". Det snackas om Oscar för Rourke och hela den biten. Har inte lyckats luska reda på svenskt premiärdatum, men jag kommer att räkna dagarna. Detta ska ses.

Tack, Jens. Och Mickey.

Ett snack om en blivande gigant

Jag tänkte skriva ett inlägg om Ryan Gosling nu, eftersom jag såg supersmöriga men fantastiska "The Notebook" (efter alla andra, tycks det) i fredags - och blev påmind om Goslings fantastiska bredd. Killen är bara 27, han lär bli en av de stora. Men eftersom jag hamnade i en konversation på messenger i samma ämne, och jag känner mig söndags-lat, så klistrar jag bara in snacket i bloggfönstret istället. Håll till godo om ni får något sammanhang...

Patrik säger:
Vi såg The Notebook i fredags som du tjatat om.
Isabelle säger:
haha, tjatat??
patrik säger:
Ja.
Isabelle säger:
Nå, vad tyckt ni då?
Isabelle säger:
e
patrik säger:
Helt fantastisk.
Isabelle säger:
sa ju det!!
patrik säger:
Vissa grejor borde ha varit rätt pinsamma men det kändes liksom aldrig så ändå, de lyckades få allting att funka, även när de blåste på med supersmörig musik osv.
Isabelle säger:
jag gråter alltid hejdlöst på slutet. Så fint
patrik säger:
Ja.
patrik säger:
Ryan Gosling är en grym sk¨ådis, han kommer att bli riktigt stor.
Isabelle säger:
länge sedan man såg honom i något bara. Den filmen är ju rätt gammal
patrik säger:
Han blev Oscarsnominerad förra året.
patrik säger:
http://www.imdb.com/title/tt0468489/ ("Half Nelson", bloggredaktionens anm.)
Isabelle säger:
oj! För vilken film?
Isabelle säger:
ok
patrik säger:
Den här är också grym. Handlingen låter ju helt sjuk men den är rörande.
patrik säger:
http://www.imdb.com/title/tt0805564/ ("Lars and the real girl, bloggredaktionens anm.)
Isabelle säger:
visst har du pratat om den förut?
Isabelle säger:
i din blogg?
patrik säger:
I bloggen ja precis.
patrik säger:
Beställde hem den här i går sen, verkar bra.
patrik säger:
http://www.imdb.com/title/tt0301976/ ("United states of Leland", bloggredaktionens anm.)
Isabelle säger:
jag måste se mer film... Vill se Wall-e och Felon nu
Isabelle säger:
men kollar bara på Millennium..
patrik säger:
Ja, Wall-e verkar otroligt bra, och jag brukar inte ens gilla animerat.
Isabelle säger:
Ryan Gosling igen. :-)
patrik säger:
ja det är ofta så jag hittar filmer att jag får en hang up på en skådis eller regissör o klickar igenom allt de gjort o så dyker något upp som jag missat.
Isabelle säger:
Så var jag med Christian Bale. Och lite Heath Ledger
patrik säger:
Visst fan, den här är ju också Ryan Gosling. Den såg jag för flera år sedan, hade glömt bort att han hade huvudrollen. http://www.imdb.com/title/tt0247199/ ("The believer", bloggredaktionens anm.)
patrik säger:
Tror det var där han slog igenom.
Isabelle säger:
den har jag inte sett
patrik säger:
Gör det
Isabelle säger:
ok. :-)
patrik säger:
Är det okej om jag lägger ut den här konversationen på min blogg?
Isabelle säger:
Givetvis!
patrik säger:
Tack.
patrik säger:
Så slipper jag skriva en roman till om Ryan Gosling.
Isabelle säger:
känner mig smutsig och utnyttjad nu
patrik säger:
Och nu menar du att jag ska skrubba bort smutsen med hjälp av en väl tilltagen check?
Isabelle säger:
haha, varför inte
Isabelle säger:
skojar ju bara. Det är ju tvärtom, jag borde betala dig för att bli citerad i din blogg. :-)

För övrigt mycket lämpliga avslutningsord på en konversation. Försök hålla den tonen när ni talar med mig.

En hemsk pinsamhet

Jag har en fruktansvärt ocreddig faiblesse för fruktansvärt ocreddiga ballader i powerkategorin. Just nu gillar jag Gavin Rossdales supersvulstiga "Love remains the same" alldeles för mycket. Bara där är det ju illa nog. Och följdkonsekvenserna visar sig vara ännu mer ödesdigra.

Nu har han visst lyckats sälja in den som något slags main theme till vad som verkar vara en genant ostig romantisk komedi om två miserabla medelålders som träffas av en slump. Den manliga huvudrollen spelas dessutom av, you guessed it, Richard Gere. Sitter här med ett fast grepp om skämskudden, smygtittar på trailern - och när låten kommer på i bakgrunden så, ja... det klumpar sig i halsen. Jag känner mig SUGEN på att se den där filmen. Önskar verkligen att det där vore en överdrift, men nej. Nyss letade jag aktivt efter premiärdatum.

Detta är inte bra. Det är en smärre image-tragedi. Hur ska jag någonsin kunna motorsåga något pinsamt svenne-kulturellt efter att ha känt dessa förbjudna känslor? Jag får gå i terapi för att få förträngningshjälp.

Buhu.

Det optimala standardförsvaret

Käkandes en sen frukost - jag är ledig i dag, inte fejksjuk eller en arbetslös slacker (även om det säkert vore rätt soft ett tag) - satt jag och slökollade på min nummer ett bland svenska filmer under 2000-talet; Björn Runges "Om jag vänder mig om".

En underbar ångestfest. Min absoluta favoritscen är den suicidalt uppmuntrande parmiddag där Jakob Eklunds otrohet outas av kompisens fru (som dessutom är den han ligger med vid sidan av). Eklunds fruga (Pernilla August) blir som sig bör tillintetgjord, ledsen, rasande - i typ den ordningen - och börjar gasta åt Eklund att"säg något för fan, du skämmer ju ut oss".

Varpå han, halvt i chock men ändå i avspänd ton, hasplar ur sig:
- Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Briljant. Fullständigt briljant. Så nu varje gång jag blir mentalt inträngd i ett hörn, svarar jag på samma sätt.

Exempel:
Chefen: - Patrik, den här artikeln är faktiskt USEL, den håller helt enkelt inte måttet. Hur förklarar du det?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Okänd kvinna på krogen: - Fattar du trögt? Jag svarade inte de tre första gångerna du försökte tilltala mig, varför skulle jag ha blivit intresserad nu?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Kassörska på Hemköp: - Tänker du betala för de där 20 ansjovisfiléerna du har nedstoppade i bröstfickan?
Jag: - Eeeehhh, är det någon som är hungrig? Jag tänkte göra en Jansson.

Och så vidare.

Givetvis var inget dessa scenarion sanna alls. Men jag önskar. Jag önskar.

Kungen av trailers har tystnat - helt

Världens mest kända trailerröst har visst gått och tystnat. För evigt.

Ska inte sitta här och låtsas som att jag hade järnkoll på Don LaFontaine, som han visst hette, men enligt CNN och andra är han den mullrande baskaggen i tusentals trailers. Och för det är han så klart värd all respekt - och ett blogginlägg - även om de där trailersnacken inte sällan angränsar till parodi ibland. Fast de fyller sitt syfte, förstås. Det är ju fler trailers som får filmen i fråga att verka bättre än vad den i själva verket sedan visar sig vara, än sämre, om man säger så.

Några exempel ur LaFontaines cv är "Gudfadern," "Fatal Attraction" och "Terminator 2". Sämre meritlista kan man onekligen ha. Men hans egen favorit, och detta ska ses som skrivet med emfas, är visst David Lynchs "Elefantmannen". Snacka om god smak. Den kvalar ganska enkelt in på min topp tio över bästa filmerna någonsin. Här är förresten den tårdrypande trailern.

Så: Vila i frid, Don LaFontaine. De tio inledande minuterna i biosalongen kommer antagligen aldrig bli sig lika igen.

Vem vill riskera livet?

Den skrämde skiten ur mig och många andra när den kom för 26 år sedan. Nu ska det visst göras en remake på Tobe Hoopers "Poltergeist", enligt "The Hollywood reporter".

Jaha. Ett par frågor väcks hos mig angående detta. För det första, den obligatoriska "varför"? Varför göra om ytterligare en odödlig klassiker som de ändå inte kan överträffa? Fast vi vet ju alla svaret; och det handlar förstås om pengar.

Vad som är än mer intressant dock: Vilka f-n ska våga ställa upp och spela huvudrollerna? Förra gången blev ju Dominique Dunne, som spelade storasyster i filmen, mördad av ett galet ex ett halvår efter premiären. Och Heather O´Rourke, yngsta systern som blir "lockad in i tv:n" av spökena, avled några år senare efter diverse mystiska sjukdomssymptom. Hon var då 13 år gammal... Det har snackats halvt seriöst om att en riktig förbannelse vilade över de inblandade.

Om det kan man tro vad man vill. Fakta är att två av de fem skådisar som spelar familjemedlemmarna i "Poltergeist", alltså fick sätta livet till under mer eller mindre onaturliga omständigheter. Vilket således ger en inspelningsrelaterad dödsrisk på 40 procent. Lycka till med castingen.

Nåväl. Regissera ska visst Vadim Perelman göra. Ring hans agent om ni är sugna på att riskera livet...

Nyfiken på Patrik

I dag presenterades den svenska filmhösten för pressen. Givetvis rör det sig mest om ett sätt att få lite extra press och reklam för att "förhandssälja" extra biobiljetter, för vi talar ju inte direkt om väl bevarade statshemligheter som ingen har haft en aning om fram tills denna måndag.

Hur som helst, jag skriver bevisligen om det nu också så SFI-strategin funkar. Nu har jag inte detaljstuderat utbudet, men "Låt den rätte komma in" har ju redan haussats med hjälp av festivalpriser och andra hyllningar. Utöver den så är jag faktiskt lite smått nyfiken på "Patrik 1,5" - där Torkel Petersson och Gustaf Skarsgård spelar ett gaypar som ska adoptera en pojke. Men i stället för 1,5 visar sig pojken vara 15 år. Och homofob. Det skulle så klart kunna vara hur pajigt och taffligt som helst, men av det jag sett och hört så verkar filmen väldigt sympatisk. På ett bra sätt. Och behövs gör den självfallet alldeles definitivt, med tanke på hur många idioter det bevisligen fortfarande finns där ute i det konservativas mörker. Plus att Ella Lemhagen är en rätt begåvad regissör när det gäller att balansera ton och stämning.

Se en intervju med huvudrollsinnehavarna här.

Ja, jag vet att både ni och jag har sett mycket usel svensk film på senare år. Men det kan väl inte vara fel att försöka se det positiva på förhand...

Här är förresten trailern också.

Vi gillar Kurt

Jag och min tillfälliga sambo Gustav konstaterade nyss i samförstånd att Kurt Russell är en underskattad skådis.

Kurt är grym. Anledningen till detta konversationsämne är att jag slog på underbara "The Thing" som vi nu sitter och kollar på.

Gustav anser att även Christian Slater är underskattad. Där håller jag dock inte med.

Veckans bästa skratt

Jag steg upp klockan kvart i fem i dag så det kan hända att jag skrattade lite mer åt följande än vad som kan anses normalt, men å andra sidan är få saker så roliga som en riktigt absurd felsägning.

Så här: Vi stod några stycken på jobbet och diskuterade varför vissa gräsligt obehagliga män trots allt lyckas dra till sig attraktiva kvinnor.

Filmkritikern Ronny Svensson var en av dem som var med och konverserade (han var här för att snacka kända filmmaträtter i Nyhetsmorgon), och han skulle exemplifiera med en av alla dessa dömda kriminella som får friarbrev till fängelset; Helge Fossmo.

Men istället för Fossmo råkade han säga… Helge Skoog. Helge Skoog, liksom. Skådisen som varit såväl Ture Sventon som lustigkurre i ”Parlamentet”, var inte det sjukt roligt så säg.

Dessutom vore det inte alls märkligt om kvinnor dras till Helge Skoog. Helge Skoog är ju het. Jag hoppas att Helge Skoog får ligga massor.

Griniga gamla snutar

Kanske är jag tjurigt negativ i grunden, men icke desto mindre har jag mycket onda aningar inför Pacinos och de Niros reunion-film, som har premiär i september. "Righteous kill", heter den, där de spelar två hårt vresiga snutar. Klatschig titel, förresten...

För det första har ju båda gjort sitt bästa för att svärta ner sina respektive rykten som kvalitetsskådis, under ganska lång tid. Det sägs (läs: min pålitlige vän Thomas har sagt det) att Pacino var bra i "The merchant of Venice" för några år sedan, vilket jag inte kan säga emot eftersom jag inte sett den. Men bortsett från det har ju karln inte gjort något av värde på typ tio år. "Insider" var väl det senaste enligt min simpla mening. "Any given sunday" säger du? Nej, säger jag. "The recruit", försöker någon? Eh, du skojar. "Two for the money"? Hmm, huvudroll två spelas av Matthew McConaughey - det räcker som motargument.

De Niro gjorde ju åtminstone "The good shepherd" - regisserade och hade en biroll - nyligen, och den gillade jag faktiskt. Men i övrigt har han mest ägnat sig åt att parodiera sig själv i simpla komedier. Visserligen inte med helt misslyckat resultat, men ändå. De har minst sagt passerat sin credd-prime.

Lägg därtill att "Righteous kill" regisserats av Jon Avnet, vars förra film även den kretsade kring Pacino. Det är en mordthriller som heter "88 minutes", och den är...fruktansvärt usel. Största underhållningsvärdet var Als åldersnojestinkande frisyr och fejkbränna - tyvärr var det nog inte tanken. Plus att de forna Oscarsvinnarna spelar mot 50 cent. 50 cent!!?? Han kan ju inte ens agera sig själv utan att bli skrattretande.

Nej. Detta bådar inte gott, som sagt. Men hey, jag blir mer än gärna motbevisad.

Här är förresten trailern. Se gärna den och tyck till.